Problemet Jan Björklund

Inledning
Under Jan Björklunds tid som partiledare har Folkpartiet/Liberalerna tappat i både politisk bredd och djup. Partiet har i det närmaste blivit en enmansprocession med ett fåtal profilfrågor – för att inte säga käpphästar. Enligt min mening är han ändå på det kommande landsmötet ett bättre val än vad Birgitta Ohlsson skulle blivit. Det säger en hel del om djupet i Liberalernas kris.

Även om nu Björklund ser ut att ohotad gå mot ett förnyat mandat på partiets landsmöte om ett par veckor, så bör inte partiet okritiskt anpassa sig till hans ledarskap. Det har hittills lämnat en hel del i övrigt att önska och det är djupt oroande att partiledningen i sin kommunikationsstrategi skriver att man ska utgå från just hans starka sidor och förstärka dem i hela partiet. Det finns inget i hur han agerat hittills som ger förtroende för en sådan strategi. Tvärtom är det Björklund som måste anpassa sig efter vad Liberalerna behöver och de utmaningar liberalismen i Sverige står inför. Framförallt måste han börja se och inse vilka dessa är.

Idag är liberalernas skyltfönster mot väljarna framförallt några fristående paket – sakpolitiska paket. Det är till exempel skola, försvar, skatter, lägre ingångslöner. Och det finns ett missförstånd i att ju färre sådana man profilerar inför väljarna ju spetsigare blir man. Det finns väldigt lite i budskapet har dessa frågor hänger ihop. Men liberalismens utmaningar är framförallt ideologiska och det kräver en sammanhängande berättelse om vilken framtid liberalerna erbjuder och hur alternativen ser ut. Björklund kan vara ideologisk. Det har han visat i ett och annat Almedalstal. Nu är det dags att bygga en sådan profil också gentemot väljarna – även om det kanske inte är Björklunds strakaste sida.

Björklunds historia
Tillskansar man sig ledarskapet i ett parti på det sätt som Björklund gjorde när han tvingade bort Lars Leijonborg 2007, så tar man på sig ett väldigt stort ansvar. Man måste ha något nytt att erbjuda. Det kan var nya strategiska vägval och/eller politisk förnyelse och nytändning. Björklund hade inget sådant i bagaget. Han är möjligen en några snäpp bättre talare och debattör än sin företrädare men han brister i annat som Leijonborg var bättre på. Leijonborg hade en politisk bredd som få andra, djupgående insikter och kunskaper i politiska sakfrågor som gjorde att han aldrig fastnade i sin fackministerroll. Leijonborg hade också en förmåga att lyfta fram andra företrädare omkring sig, att både stötta och coacha. Partiet hade flera profilerade talespersoner aktiva i den politiska debatten under Leijonborgs tid som partiledare. Idag är Björklund nästan ensam herre på täppan.

Med Björklund som partiledare smalnades partiet av i alla avseenden. Man blev skolpartiet och endast några få nära medarbetare kände att de hade Björklunds förtroende och intresse. Övriga sattes åt sidan och började droppa av – en efter en. Makten centraliserades. Knappast något beslut kunde tas utan att Björklund involverades. Förpackning blev viktigare än innehåll. Vässade argument blev viktigare än vass analys. Inför valet 2010 gjordes en storsatsning på att profilera partiet i skolfrågorna med Jan Björklund som partiledare och ansvarigt statsråd.

Valresultatet 2010 blev lite av en chock. Sämre än Leijonborg 2006 och det tredje sämsta för partiet någonsin. Det var ju inte så det var tänkt när Björklund tvingade bort Leijonborg. En bättre debattör och en spetsigare mer profilerad politik skulle vinna procentandelar – inte förlora tiondelar. Nu skulle det höga väljarförtroende man hade i skolfrågorna ha skördats. Problemet var att detta var ett feltänk. Väljarna kanske inte vill ha en diversehandlare, men inte heller en fackhandlare, utan ett varuhus med många kvalitetsprodukter och särskilt då en kostymering som matchar och hänger ihop. Naturligtvis blev valanalysgruppens slutsats att partiet trots allt gjort en bra valrörelse. Något annat kan man inte vänta sig i ett parti där den interna debatten strypts och makten mer och mer koncentreras till en person.

Efter valet 2010 blev en trängd Björklund, en rädd Björklund. Han fortsatte att fatta tveksamma strategiska beslut. Skolpolitiskt fanns det en plan. Men räddhågsenhet, avvaktande hållning och låg profil kom att känneteckna flera andra politikområden. Det gällde särskilt integrationspolitiken där Folkpartiet länge haft en tydlig agenda. Efter valet blev strategin att profilen skulle tonas ned. Nyamko Sabuni fick silkessnöret som departementschef och flyttades bort från integrationsfrågorna till en mer undanskymd roll som statsråd i utbildningsdepartementet under Björklund. Hon stod ut ett tag men lämnade ganska snart politiken. Programarbetet som bedrevs under mandatperioden 2010 – 2014 blev inget lyft. Men så länge det pågick kunde man ju hävda att man jobbade med politikutveckling och förnyelse. När det blev dags för valrörelse så blev budskapet lika smalt och andefattigt som tidigare med profilfrågorna ”mer betyg” och ”ytterligare en pappamånad”.

Sverigedemokraterna fick hela mandatperioden för valet 2010 bedriva sin propaganda i stort sett oemotsagda av Alliansen. Strategin var att de skulle ignoreras. De skulle inte ges uppmärksamhet genom att man uppmärksammade dem. Strategins effektivitet vederlades tydligt av valresultatet. Efter intåget i riksdagen skulle Sverigedemokraterna fortsatt isoleras. Reinfelddoktrinen att största block skulle styra oavsett om man hade majoritet eller inte manifesterades först i regeringsbildningen och sedan i den hemska decemberöverenskommelsen där Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier abdikerade från makten och såg till att istället vänsterpartiet fick ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Den här mandatperioden har Liberalernas politiska profil breddadats en del. De frågor där man synts mest är försvaret, polisen och lägre ingångslöner. Men väljarna har inte övertygats om att det gör partiet mer behövt. Något har saknats. De här frågorna ger inte svaret på varför ett liberalt/socialliberalt alternativ behövs i svenska politik idag.

Birgitta Ohlsson
Trots allt detta anser jag alltså att Björklund är ett bättre val som partiledare än vad Birgitta Ohlsson skulle varit. Det beror helt enkelt på att Birgitta Ohlsson försökte göra en ”Björklund”. När hon deklarerade sin kandidatur så gjorde hon det inte med en annorlunda politik eller med andra strategiska vägval än de som förespråkades av Björklund. Tvärtom så underströk hon hur enig hon var med Björklund när det gällde partiets linje och politiska vägval. Möjligen skulle det bli en annan framtoning och en annan betoning av politiken med henne i ledningen. Alltså – ”jag kan göra samma sak som du fast bättre”. Samma argument som Björklund använt mot Leijonborg. Det ledde inte till framgång då och jag tror inte det lett till större framgång nu.

Dessutom skulle ett val av Ohlsson kunnat leda till en svårhanterlig konfliktnivå i partiet. Hon har varit väldigt bra på att bygga upp en egen supporterskara, inte minst genom att uppmuntra och peppa unga medlemmar. Dessa var naturligtvis djupt besvikna när hon tvingades kasta in handduken. Men samtidigt har hon också ”bränt många broar” inte minst till sina riksdags- och partistyrelsekollegor. Det var flera av dessa och flera länsförbund som för sitt liv inte ville ha henne som partiledare. På det sättet bygger man inte ett ledarskap och följderna kunde blivit svårhanterliga.

Problemet Jan Björklund
Slutsatsen är att det just nu inte finns något bättre alternativ som partiledare än Jan Björklund. Tyvärr så finns det ingen annan som lyfts fram eller själv stigit fram. Det innebär också att partiet från nu och fram åtminstone till valdagen kommer att sluta upp kring Jan Björlund. Jag borde kanske stämma in i den kören som nybliven medlem (ursprungligen gick jag med 1969 men har tagit ett par års paus).

Det som ändå provocerar mig till att lyfta Jan Björklund som ett problem är partiets kommunikationsstrategi inför valet. Det är förvisso sant det som står, att partiledaren är en bärande del av partiets varumärke. Men när man också hävdar att hela partiets strategi ska utgå från Björklunds starka sidor, då menar jag att man hamnar snett. Liberalerna behöver inte mer Jan Björklund, man behöver mindre. I stort sett så har partiet under Björklunds tid i varje avgörande strategiskt vägval tagit fel beslut. Politiskt har det talats om förnyelse och nytänkande men det mesta har rullat på i gamla hjulspår. Lite karikerat är politik enligt Björklund en auktion – mer eller mindre, fler eller färre. Mer pengar till försvaret än någon annan. Fler poliser än någon annan. Lägre ingångslöner än vad andra föreslår.

Förnyelse och ideologi behövs
Det är dags att bredda ledningen. Utnyttja Björklunds styrkor som talare och debattör, men fler måste kliva fram och ta ansvar.  Det är dags att vädra ut och öppna upp den politiska diskussionen. Det är dags för en verklig förnyelse.

Liberalismen har aldrig efter andra världskriget varit så ifrågasatt och så utmanad som idag. Då menar jag att det krävs en ideologisk dialog med väljarna. Det är en svårare diskussion att ta än att förklara varför det behövs mer pengar till försvaret och fler poliser. Men den måste tas och då i stark polemik mot dem som utmanar mest. Jag har i en tidigare blogg skrivit att den liberalism som har förutsättningar att få ett växande stöd är grön; har ett socialt engagemang; är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är. Då måste man också positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare i svensk politik.

Men det handlar om mer än så. Den amerikanske statsvetaren och historikern Mark Lilla skriver i sin senaste bok ”The once and future liberal”, om den djupa kris som liberalismen i USA befinner sig i. Nu har vi inte riktigt samma situation här i Sverige som i USA. Lilla beskriver hur Demokraterna har förirrat sig in i det identitetspolitiska träsket. Där är inte Liberalerna i Sverige utan här gäller det mer för politiska rörelser längre vänsterut. Men det går att dra lärdomar även i Sverige av Lillas analys av varför amerikansk liberalism hamnat där man hamnat och om vägen ut ur träsket.

Lilla skriver: ”Liberaler tar upp många frågor när man går till val: Värderingar, engagemang och förslag i politiska sakfrågor. Vad de inte för fram är en bild av hur vårt gemsamma liv blir med en liberal politik. I tävlingen om den mest attraktiva framtidsbilden har liberalerna abdikerat.” Jag ber om överseende om min översättning inte ger Lilla full rättvisa, men han understryker senare flera gånger att Demokraterna helt misslyckats med att formulera en liberal framtidsvision.

Där är vi i Sverige också. Det finns två starka framtidsberättelser att formulera. Den ena var Sverige skulle hamna utan liberalism, och kontrasten vad den liberala framtidsvisionen innebär för Sveriges medborgare.

Christer Hallerby

Liberalernas budgetmotion ökar klyftorna

Nedanstående text publicerades först som en debattartikel i det liberala nyhetsmagasinet NU – nummer 44 2017.

Jag har läst Alliansens budgetmotioner. Liberalernas sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt. Den har en fördelningspolitisk profil som mer än något annat parti gynnar dem som tjänar mest pengar – och allra mest får de med allra högst inkomster.

Jag har samtidigt noterat att Liberalernas nationella företrädare allt oftare talar om behovet att minska klyftorna i samhället. Till exempel sa Jan Björklund i Almedalen ”för att klassresorna ska bli fler så måste klyftorna minska och jämlikheten öka”. Visst kan klyftor handla om andra saker än pengar, till exempel rätten till bra skolor eller möjligheten att få ett jobb. Men de allra flesta människor förknippar begrepp som jämlikhet och klyftor med ekonomiska möjligheter. Det är att begära en hel del av valarbetarna, att de ska argumentera för en politik som sägs minska klyftorna samtidigt som den ger höginkomsttagarna (och endast dem) tiotusentals kronor i sänkt skatt.

Moderaterna insåg för länge sedan att skattereformer som ensidigt gynnar höginkomsttagarna inte är en valvinnare. Istället utformades jobbskatteavdragen som sedan också gjorde det möjligt för Alliansregeringen att driva en skattepolitik som kraftigt sänkte skattetrycket och inkomstskatterna både för vanligt folk och för höginkomsttagare.

Men det är inte bara av taktiska skäl som man kan ifrågasätta Liberalernas prioriteringar.

Orsaken till den fördelningspolitiska profilen är naturligtvis att man vill få bort värnskatten, men också att brytpunkten för att de som ska betala statlig inkomstskatt föreslås flyttas från dagens 36 000 upp till 41 000 kronor.  Vi skulle alltså få ett system med i princip platt skatt upp till 41 000 kronor och därefter ett progressivt stigande statsskatt upp till en högsta marginalskatt på 50 procent.

Liberalerna har ett historiskt bagage med sig. I den skattereform som gjordes 1988 tillsammans med Socialdemokraterna fick Folkpartiet igenom en högsta marginalskatt på 50 procent. En stor framgång för partiet med parollen ”det måste löna sig att arbeta”. Men som ett led i Göran Perssons sanering efter 1990-tals krisen bröt Socialdemokraterna överenskommelsen 1995 och införde en så kallad värnskatt med 5 extra procent på höga inkomster. Liberalerna har allt sedan dess krävt dess avskaffande.

Men sedan 1995 har det hänt en hel del. Då låg skattetrycket på nästan 50 procent, 2016 var det nere i 44 procent. År 1995 hade vi förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt. De två förstnämnda är idag avskaffade och fastighetsskatten ersatt med en för de alla flesta lägre avgift. År 1995 beskattades människor i Sverige på ett exempellöst sätt, tumskruvarna drogs åt särskilt för människor med höga inkomster och förmögenheter. Nu är det bättre – luften går att andas igen.

Jag skulle föredragit att värnskatten stod först på listan, att inkomstskatten reformerades innan förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna togs bort. Det hade varit bättre för vår ekonomi. Nu blev det inte så och då bör Liberalerna också anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Jag menar nu inte att en inkomstskattereform skulle vara felaktig, tvärtom så är argumenten för att justera brytpunkten och ta bort värnskatten starka. Men det bör i så fall göras som ett led i en större skattereform, där de som gynnas också får vara med och betala. Det är inte rimligt att ett socialliberalt parti lägger 17 miljarder i skattesänkningar som ensidigt gynnar de som tjänar mest.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Historien ger Nyamko Sabuni rätt

Insikten om hur rätt Nyamko Sabuni hade börjar sprida sig. I början på juni kom SvT m.fl. med nyheten att antalet könsstympade kvinnor i Sverige ökar kraftigt och troligen är mångdubbelt fler än vad som uppskattats hittills. Några dagar senare kom nyheten att trycket på den nationella stödtelefonen för hedersvåld ökar kraftigt och att experterna bedömer att det som kommer fram bara är toppen på ett isberg.

Visst kan de här problemen ha ökat med den kraftiga flyktinginvandringen på senare tid men huvudsakligen handlar det om en situation vi haft i flera år. När Nyamko Sabuni som minister och chef för Integrations- och jämställdhetsdepartement (2006 – 2010) uppmärksammade unga (och för den delen också äldre) kvinnors situation i flera av våra invandrartäta förortsområden så var skepsisen utbredd, förnekelse alternativet för många som borde veta bättre och ifrågasättandet norm.

Nyamko Sabuni hade redan innan hon blev minister föreslagit obligatoriska gyn-undersökningar i skolan för att kartlägga och motverka problemen med kvinnlig omskärelse. Som minister drev hon under hårt motstånd fram en lagstiftning mot hedersvåld. Hon uppmärksammade problemen med unga killar som agerade poliser när kvinnor bröt mot de normer för klädsel, uppförande och umgänge som rådde i området där de bodde. Hon startade arbetet mot våldsbejakande extremism.

Det var min uppgift att som statssekreterare i Integrations- och jämställdhetsdepartement driva de processer som skulle omsätta Nyamkos tankar och insikter till praktiska åtgärder, lagar och regler. Jag minns det motstånd vi mötte, ibland segdraget formellt för att begrava förslag och undvika åtgärder, ibland mer oförblommerat på tidningarnas kultur- och debattsidor eller i TV:s debattprogram.

Jag minns alla de docenter och doktorer som hävdade att våra utredningar och kartläggningar inte var tillräckligt forskningsbaserade och därför inte kunde ligga till grund för åtgärder; alla de politiska med- och motståndare som menade att vårt prat bara gynnade Sverigedemokraterna; alla de kulturjournalister som förlöjligade analyser och förslag; alla de jurister (inte minst så kallade höga i justitiedepartementet) som menade att befintlig lagstiftning mer än väl räckte för att hantera de problem vi trodde fanns; alla de kulturrelativister till vänster som menade att vi inte kunde pådyvla nytillkomna svenskar västerländska värderingar; alla de partiledare i Alliansen (inklusive vår egen) som tyckte att Integrations- och jämställdhetsdepartementet mest var ett ”pain in the arse” och därför efter valet 2010 beslöt att stänga butiken och flytta Nyamko till en underordnad roll i utbildningsdepartementet.

Nyamko sa i en intervju härförleden att historien kommer att ge henne rätt. Det tror jag vi är många som är övertygade om. Hoppas bara att ökade insikter och mer kunskap innebär att fler också vågar vidta aktiva åtgärder. Att fler politiker, myndigheter och kommunala förvaltningar vågar lämna sin bekväma plats på läktaren och ursäkter i stil med ”vi vet för lite”, ”det är för besvärligt”, ”vi har inte tillräckliga resurser”, ”det är för farligt”, ”vi måste ha respekt för att människor är olika” etc.

Liberalernas position inför valet 2018 borde vara som huvudmotståndare till Sverigedemokraternas nationalism och högerpopulism.

Det finns tydliga lärdomar för svenska liberaler att dra av de senaste valen i Europa – i Nederländerna och i Frankrike. Inte minst för det liberala parti som tagit namnet Liberalerna.

I bägge länderna var det liberalismen som till slut stod som framgångsrik huvudmotståndare till nationalism och högerpopulism. I Nederländerna gick visserligen liberala VVD med regeringschefen Mark Rutte i spetsen något tillbaka men förblev största parti. Samtidigt gick dock vänsterliberala D66 kraftigt framåt. I Frankrike spelade de traditionella partierna en marginell roll när presidentvalet gick in i ett avgörande skede. Marine Le Pens framgång är anmärkningsvärd, men än mer anmärkningsvärt är att hon stoppades av en kandidat med ett klart socialliberalt budskap. Inskränkt nationalism där problem ska hanteras med stängda gränser och protektionism stod mot öppenhet, tolerans och framtidsoptimism.

Det är uppenbart att en tolerant och öppen liberalism är nationalismens och högerpopulismen reella huvudmotståndare. Men den positionen verkar Liberalerna i Sverige helst vilja undvika. Skälet kan vara att man har en partiledare som känner sig mer bekväm med att framföra andra budskap.

Liberalerna presenterade i februari sin kommunikationsstrategi inför valet 2018. (Intressant för övrigt att ett så viktigt styrdokument ligger öppet på webben för alla att ta del av.) Dokumentet har sina förtjänster, men också sina brister. På en punkt är man tydlig. Det är partiledarens starka sidor som man ska förstärka i hela partiet.

Strategin ska kompletteras med konkreta valbudskap längre fram. Partiets vårbudget ger dock en indikation om vad det kan komma att handla om. Poliser, militärer, lägre ingångslöner får nu komplettera den vanliga skolan. Ett budskap som mest verkar anpassat till just vad partiledaren gillar och känner sig bekväm med att prata om.

Det jag bland annat saknar i strategin är en positioneringsanalys. Vilken position har man och vilken ska eftersträvas i förhållande till konkurrenterna – de andra partierna? En sådan analys skulle troligen pekat på helt andra huvudfrågeställningar än de man nu kommit fram till. Efter en lång period av triangulering och utslätning av politiska meningsskiljaktigheter är det dags att lyfta fram det som är unikt. Var kan liberalismen verkligen göra skillnad i dagens Sverige?

Liberalernas (i alla fall det tidigare Folkpartiets) kräftgång i Sverige och misslyckade regeringsperioder i Tyskland och Storbritannien som ledde till förödande valnederlag för de liberala partierna där, har fått oss att se en liberalism på nedgång i Europa. EU:s minskade förtroende, flyktingkris, stängda gränser, Brexit, Trumps valseger har förstärkt bilden av en liberalism på defensiven och som snabbt tappar terräng. Men faktum är att liberala partier går framåt i flera länder i Europa. Vi ser en intressant renässans för vänsterliberala idéer, titta på i D 66 i Nederländerna, Radikale Venstre i Danmark eller nu på Macron i Frankrike.

Den liberalism som växer; den är grön; den har ett socialt engagemang; den är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är.

Det är precis där jag också vill se Liberalerna positionerade i svensk politik. När Jimmy Åkesson, som i helgen, går till attack mot det han kallar vänsterliberala etablissemanget och hur det förstört Sverige, så vill jag att Liberalerna står just där – tar emot slagen och slår tillbaka. Åkesson försöker nu kopiera Trump och Le Pen genom att peka på en elit med naiva idéer som står emot folket. En elit som undergräver svensk kultur och svenska värderingar, som säljer ut nationens skäl.  Jag känner mig så in i märgen träffad. Jag är stolt över mina liberala värderingar – både de marknadsliberala och de vänsterliberala.

Visst det kanske finns en del i bagaget där Sverigedemokraterna haft mera rätt och Liberalerna en del fel. Liberalerna hade skygglappar och vägrade för länge att diskutera volymer i asylpolitiken. Men för Sverigedemokraterna har alltid en asylsökande varit en asylsökande för mycket. Den nationalistiska ideologin är påtaglig när man diskuterar värderingar, kulturarv, öppna gränser, internationellt samarbete, EU:s fyra friheter mm.  Jag har länge förfäktat att Liberalerna ska ta en skarpare debatt mot Sverigedemokraterna. Det finns en position i svensk politik, där man likt Macron i Frankrike, kommer i konflikt med högerpopulismen på ett helt annat sätt än idag.

Men inte i någon av de fyra huvudfrågeställningarna (militär, polis, löner och skola) kommer man i konfrontation med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraternas grundläggande värderingar. Hade jag inte vetat bättre, att frågorna valts utifrån Björklunds förmåga, så hade jag trott det varit ett allvarligt försök att helt lägga sig i skuggan för Sverigedemokraternas retorik – att ducka och fegt dra sig undan istället för att stå upp, ta emot slagen och slå tillbaka.

Men med den positionering Liberalerna nu är på väg att ta är risken stor att allt fler väljare finner partiet ointressant.  Det är synd för samtidigt har man nu världens chans att ta en huvudroll.

Christer Hallerby

Liberalernas krisvecka – funderingar och spekulationer från läktaren.

Det verkar som om liberalernas krympande inre krets stoppats ner i en tryckkokare. Under normala veckor står den och puttrar på. Locket sitter hårt fastspänt för att inte lyfta av det inre trycket. Men ibland fungerar det inte; frustration, gammalt groll, svikna förväntningar och tillkortakommanden får locket att skjuta upp i taket; luften fylls av känslor, svek och anklagelser. Efter ett tag stoppas allt ner igen. Man har kommit överens om ett förhållningssätt. Locket spänns fast. Tillbaka till status quo – ser på Wikipedia att det är ett latinskt uttryck som faktiskt betyder ”tillståndet man var i före kriget”.

Varför är det så och varför kommer det inte till ett avgörande? Mitt svar är en kombination av bristande ledarskap och att det inte finns någon egentlig utmanare. Jan Björklund gör långt ifrån allt rätt men har skaffat sig ett grepp om den inre apparaten och har de stora länsförbundens stöd.  Birgitta Ohlsson avstår från att utmana därför att hon aldrig skulle kunna bli partiledare utan en uppslitande strid. Oddsen för att hon ska vinna är dessutom inte tillräckligt goda för att våga ta risken och dessutom skulle det parti hon fick ta över ledningen för vara än mer sargat och konfliktfyllt än idag.

Krisveckan får Björklund ta på sig det mesta av ansvaret för. Den var en direkt följd av hans bristfälliga politiska handlag och hans sätt att leda.

Händelseutvecklingen inleddes med att Björklund tyckte att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna på sina möten med oppositionen. Relationen eller icke-relationen till Sverigedemokraterna är en fråga full av sprängstoff – för Liberalerna och för Alliansen. Den kommer att vålla många konflikter framöver. Men att gå ut och ha synpunkter på vem regeringen ska inbjuda för samtal var helt onödigt, inget som Björklund behövde eller borde uttalat sig om.

Nästa händelse var artikeln om religiösa friskolor. Den debatten är onekligen intressant. Det finns goda argument både för och emot. Men det var svårt att i DN – debatt artikeln hitta några nya argument, som man inte vägt in vid tidigare ställningstaganden. Till exempel som när Jan Björklund som utbildningsminister hävdade att gällande regelverk var så långt man kunde gå med hänsyn till Europakonventionen.

Men viktigast är inte heller här det sakliga innehållet, utan processen. Det är alldeles riktigt, som Björklund hävdat att förnyelse ibland är smärtsamt. Det ingår då att man måste ompröva tidigare ställningstaganden, tidigare politik. Men varför måste detta ske i form av ”statements” från partiledningen och varför måste partiledaren själv öppet ta ställning så tidigt i processen?

När man nu har ett stort antal arbetsgrupper igång för att forma en ny politik, varför inte låta arbetsgrupperna själva stå för förslagen? Tillåta en fri och öppen debatt där de nya förslagen prövas av både experter och medlemmar. Partiledaren behöver egentligen inte själv ta ställning förrän partistyrelsen ska behandla de förslag som ska läggas fram på landsmötet. När Björklund gång på gång går in tidigt så handlar det om att låsa fast en ståndpunkt innan debatten ens tillåtits komma igång. Det är en ledarstil som provocerar och bäddar för interna kriser.

Nu går det inte alltid att ha en genomgripande demokratisk process och invänta landsmötesbeslut innan en åsikt ska formas. Ofta krävs snabba ageranden och snabba beslut. Men frågan om religiösa friskolor hör inte dit. Känner Jan Björklund att han kan uppträda som fri debattör, så borde han ge andra personer i partiledning och partistyrelse samma utrymme.

Förutom frågetecken för partiledarens agerande  i de två sakfrågor som var grunden till krisen så finns det också ett frågetecken för hur den utlöstes. Det var Anna Starbrink som tryckte på avtryckaren och snabbt fick eldunderstöd av Tina Acketoft i en frustrerad attack på Birgitta Ohlson. De skulle möjligen kunna ursäktas med att livet i tryckkokaren inte är så lätt. Det behöver pysas lite ibland. Men var det verkligen ett uttryck för spontan frustration? Det skulle vara intressant att ha varit ”flugan på väggen” och hört vilka som pratade med varandra innan Starbrink tog kontakt med Dagens Eko för det verkar osannolikt att det helt skulle varit hennes eget initiativ. Att Acketoft och gruppledaren Christer Nylander var i kontakt med varandra under den aktuella kvällen, har av den senare bekräftats i media.

Men visst Birgitta Ohlsson är inte utan skuld. Mycket av övertrycket i kokaren står hon för. Kollegor som kanske i grunden har samma inställning som Ohlsson, men som arbetar och sliter för att få fram jämkningar och kompromisser känner sig svikna av henne när hon ställer sig utanför när alla andra rättar in sig i ledet. En politiker som står för sin åsikt och inte kompromissar med sina ideal väcker respekt och beundran. Därför har Birgitta Ohlsson en stor supporterskara bland gräsrötter och andra politiskt intresserade. Men det är svår statsmannakonst att ständigt ta sig parlamentariska friheter och samtidigt behålla goda relationer till kollegorna. Där har Birgitta Ohlsson inte lyckats.

Ett annat problem är att många inte riktigt känner Birgitta Ohlsson. Vad står hon för när hon inte rör sig på hemmaplan, när hon inte uttalar sig om feminism, integritets- och demokratifrågor. Per Kraulis ställde i en debattartikel i Expressen (160916) frågan ”Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?”

Kraulis svarar själv: ”De frågor som hon går i gång på är de i en viss mening ”enkla” liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: ”Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!”

Jag tycker kanske inte att detta är en riktigt rättvis kritik av Birgitta Ohlsson. Man kan i ett svar till Kraulis hävda att när det gäller till exempel ekonomi, arbetsmarknad eller energi så har hon ställt upp på partiets linje och inte känt behov av att profilera en egen politik. Hon är och har varit en både engagerad och passionerad EU – anhängare. Men onekligen är misstroendet mot Ohlsson i partiet utbrett, särskilt i de strukturer som har makt och inflytande. Det beror dock inte i första hand på hennes åsikter utan på hennes sätt att driva politik.

Nu går livet i tryckkokaren vidare. Det återstår att se om det ”förhållningssätt” man kommit överens om räcker för att det inte ska pysa över igen. Någon partiledarstrid mellan Björklund och Ohlsson blir det sannolikt inte. Det finns en potential för att utveckla ledarskapet i partiet. Frågan är om Björklund kan balansera sina brister och hålla missnöjet stången eller om en tredje person får ta över och köra valrörelsen 2018.

Christer Hallerby