Dags för en ny internationell flyktingordning

Det internationella regelverk som styr flyktingpolitiken har spelat ut sin roll och blivit i det närmaste obsolet. Det gäller både FN:s flyktingkonvention och EU:s Dublinförordning. Kartan måste ritas om.

Det sätt som Europa har hanterat Syrienkrisen saknar all mänsklig anständighet och är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle. Det handlar om människor som flyr för sitt liv; från krig, bomber och Kalasjnikovs; från hem som förvandlats till ruiner. Vi kommer i årtionden att påminnas med bilder hur Europa mött flyktingarna med stängsel, tårgas och vattenkanoner. USA har inte varit så särskilt mycket bättre. Dit har endast en liten rännil av flyktingströmmen kunnat ta sig.

Däremot är jag långt ifrån säker på att flera andra flyktingar av olika nationaliteter som hakat på har samma behov av skydd. Jag har till exempel länge varit fundersam över om Sverige verkligen ska ta emot afghanska barn, som familjer skickar iväg för att de ska få ett bättre liv och familjen ett ankare i Europa. Svensk asylpolitik har under de senaste decennierna steg för steg blivit allt humanare och skälen att få stanna har successivt vidgats. Humanitet är respektingivande och beundransvärt. Frågan är dock om maximal humanitet alltid är klokast politik.

Det är Genevekonventionen – FN:s flyktingkonvention – som är grundbulten i det internationella regelverk som världens stater har att förhålla sig till. Den konventionen kom till i en annan tid – i början på 1950-talet. Då som nu var det framförallt Europa som stod i fokus. Erfarenheterna från de båda världskrigen var naturligtvis formativa. Men framförallt hade Järnridån sänkt sig och delat Europa. Perspektivet var inte gränser som stängdes för flyktingar att komma in. Istället var det gränser som hindrade medborgare från att komma ut. De typiska flyktingarna i 1950- och 60 talets Europa var oliktänkande och oppositionella som med risk för livet lyckats fly från diktatur och förtryck.

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen har nyligen sagt att reglerna i flyktingkonventionen måste justeras. Jag håller med, men tror inte att det räcker med justeringar. Det krävs en grundlig omprövning av hela regelverket. Framförallt de delar som innebär att man måste ta sig till ett visst lands gränskontroll eller in på territoriet för att kunna söka asyl. Vi måste få stopp på de drivkrafter som får människor att ge sig ut på våghalsiga resor – t.ex. i bristfälliga farkoster över Medelhavet. Det kan vara rimligare med en ordning där asyl regelmässigt söks i förväg. Ett system där UNHCR ges en mer tydligt definierad roll. Idag handlar det inte om att forcera en Berlinmur. Ofta har flyktingarna full frihet att lämna sina hemländer eller så har de redan tagit sig in i ett grannland och vidare innan det är dags för etappen till det hägrande Europa.

Om FN:s regler och roll får allt mindre betydelse genom att allt fler stater struntar i dem, så har EU:s samarbete på området drabbats av ett direkt haveri. Det är inget unikt att kräva en rekonstruktion av Schengen- samarbetet och en omprövning av Dublinförordningen. Det gör många idag. EU – parlamentet antog till exempel för ett par veckor sedan en resolution om ett mer centraliserat asylmottagande. Det är dock tveksamt om EU-regeringarna överhuvudtaget har vilja och förmåga att samla ihop sina disparata agendor.

Om utgångspunkten fortfarande är fri rörlighet i ett gränslöst Europa så är det många aktörer som måste börja slakta heliga kor. Det gäller inte minst de svenska politiska partierna. Jag har blivit alltmer övertygad om att ska Schengen överleva så måste vi också ha en gemensam asyllagstiftning inom EU. Det räcker inte med ett fördelningssystem kombinerat med en ordning  á la Dublin som reglerar var en asylansökan ska handläggas. Det krävs en överstatlig lagstiftning, så att frågor om asyl och uppehållstillstånd bedöms utifrån samma regelverk i alla medlemsländer. Det innebär att det också behövs en gemensam rättsprocess där EU-domstolen eller annat övergripande organ blir högsta prejudicerande instans.

Men hur ska man överhuvudtaget få igång en förändringsprocess av de internationella regelverken? Det är svårt därför att de flesta länder helst gör ingenting alls och de internationella organen är handlingsförlamade.  Men Sverige skulle i alla fall kunna försöka ta en del initiativ. En bra början skulle vara att den svenska regeringen tar fram en internationell flyktingpolitisk strategi med en tydlig målbild om var man vill komma. Den kan presenteras i en skrivelse för riksdagen, debatteras där och sedan införlivas i EU- och utrikespolitiken.

Christer Hallerby