”Dumma riksdagsledamöter från landet”

Det är ett problem för demokratin att vi har så svältfödda riksdagsledamöter. Då tänker jag inte i första hand på deras arvoden utan på de resurser de får till stöd för att lösa sitt viktiga uppdrag. Vi väljer ju dem för att de ska representera oss, utveckla politiken och landet – inte för att agera knapptryckare och röstboskap.

I Tyskland med flera andra länder är förhållandena betydligt bättre. På  Bundestags hemsida står att en ledamot behöver stöd för att klara sina arbetsuppgifter. Därför ställs ett belopp motsvarande 190 000 kronor varje månad till ledamotens förfogande för kanslistöd.  Det är ledamoten som själv anställer och leder sin personal, men riksdagsförvaltningen som betalar lönerna direkt till de anställda.

Olle Wästberg behandlar i sin nyligen framlagda demokratiutredning stödet till svenska riksdagsledamöter. Det är onekligen betydligt mera blygsamt än det tyska. Det ska omfatta en politisk sekreterarresurs motsvarande 57 900 kronor i månaden. Men det finns också en stor principiell skillnad. Stödet ställs inte till den enskilde ledamotens förfogande, utan betalas ut i en central pott till partierna. Dessa är också fria att besluta om hur pengarna ska disponeras. Inget av partierna har valt att knyta stödet direkt till ledamöterna. Tvärtom, enligt utredningen, är det flera partier som använder ledamotsstödet för annan verksamhet än sådan som är direkt knuten till riksdagsarbetet. Jag antar på goda grunder att detta i hög grad gäller för Liberalerna.

Med ett större partiledarkansli och genom att stora delar av det som tidigare kallades huvudbyrån (riksorganisationen) flyttat in i riksdagen, så gissar jag att dessa slukar en stor del av de resurser som egentligen är avsedda för ledamöterna. Efter alla mina år i partiorganisationen känner jag igen argumentationen. Vi är ett litet parti; vi måste koncentrera resurserna; vi måste centralt kunna göra rimliga prioriteringar, vi måste backa upp partiledaren; vi har inte råd att smeta ut resurserna på enskilda ledamöter.

Partiledningen har ofta också haft självbilden att det är hos dem kompetensen finns. Ibland har jag till och med märkt att det finns ett sorts nedåtriktat politikerförakt på den här nivån. Enskilda ledamöter, för att inte tala om hela riksdagskollektivet, beskrivs inte sällan med förklenande omdömen. Detta artikulerades till exempel tydligt av Carl Tham, den tidigare partisekreteraren, som efter han blivit utnämnd till energiminister i Ullstenministären gjorde sitt första besök i riksdagsgruppen. När riksdagsledamoten från Göteborg gjorde ett inlägg om varför det skulle vara klokt att avveckla kärnkraften, så reser sig Tham; säger att nu har han inte längre betalt för att sitta och lyssna på dumma riksdagsmän från landet; och går. Visst detta var längesedan, jag har dock genom åren hört mer av samma sort, men i mer slutna rum.

Möjligen bidrog jag själv både till argumentationen och till attityden en gång i tiden. Men det var också längesedan. Jag tror att maktkoncentrationen utvecklats för långt och idag gör mer skada än nytta. Vi behöver lyfta ledamöterna. Varje ledamot måste ha möjlighet att utveckla ett eget maktcenter. Demokratiska institutioner behöver många starka aktörer, inte ett fåtal starka ledare som kräver lojalitet och följsamhet. Därför måste reglerna för ledamotsstödet ändras. Det gäller både beloppen, som bör höjas rejält, och principerna för hur stödet fördelas.

Det finns inga andra som kan besluta om ökat stöd till riksdagsledamöterna än ledamöterna själva. Jag har förundrats över att mer inte hänt under alla de år jag deltagit i eller betraktat rikspolitiken. Men en orsak är troligen att partiledningarna inte vill ha alltför starka riksdagsledamöter. Det krävs en revolt från golvet för att något ska ske. Förhoppningsvis kan Olle Wästbergs försiktiga påpekanden och slutsatser leda till att en diskussion kommer igång.

I USA har kongressen länge haft ett omfattande kanslistöd. Där har alla ledamöter en stor stab av kvalificerade medarbetare. En ledamot av representanthuset har möjlighet att anställa upp till 18 personer på det stöd hen erhåller. När Europaparlamentet inrättades så sneglade man över Atlanten. Det blev dock en mer modest omfattning på den här sidan. Men en Medlem av Europaparlamentet (MEP) har drygt 200 000 kronor per månad i kanslistöd. När Cecilia Wikström var riksdagsledamot fick hon dela knappa personalresurser med sina kollegor. När hon blev MEP fick hon möjlighet att anställa sin egen personal.  När jag nu går in på hennes hemsida, så har hon tre ackrediterade personer på sitt kansli i Bryssel plus lite andra resurser. Varför är det viktigare att en MEP har uppbackning och stöd för att genomföra sitt demokratiska uppdrag än att en ledamot i Sveriges riksdag har det?