Delningsekonomin – hip revolution eller kejsarens nya kläder?

Att dela eller inte dela – är det en avgörande fråga för framtiden?  Liberala politiker har de senaste veckorna skådat framtiden i det som ibland kallas för delningsekonomin och ibland för den kollaborativa ekonomin. För egen del är jag böjd att se fenomenet som en ganska logisk strukturomvandling i vår alldeles vanliga ekonomi, där digitaliseringen driver fram nya idéer och affärsmodeller, som innebär att vi bättre kan hushålla med våra gemensamma resurser.

Men visst, utvecklingen aktualiserar en del viktiga frågor: Blir det svårare att ta ut skatt om mer ”köp och sälj” förmedlas via så kallade delningstjänster? Är skattebaserna och därmed välfärdssamhället i fara? Är regleringar som vi funnit rimliga i ekonomin fram tills nu ett hinder för tillväxten av delningstjänster och därför bör ändras?

Innan jag börjar resonera kring de här frågorna vill jag klargöra min uppfattning att allt som nu kallas för delningstjänster vare sig är nytänk eller särskilt revolutionerande. Det är viktigt att inte falla i farstun för multinationella företag som argumenterar för att just deras spännande koncept måste få slippa de skatter och regleringar som gäller för deras konkurrenter. Uber PoP är ett sådant exempel. Men det finns också exempel på innovativa idéer där regelverket behöver justeras för att inte framstå som så dumt att människor helt enkelt struntar i det.

I det som brukar kallas för delningsekonomin gör vi tjänster åt varandra eller äger saker gemensamt. Det har vi gjort  i alla tider och något som är bra och sunt när det handlar om närmaste grannarna och familjen. I Norge kan man utlysa en dugnad.  Då är det närmast en plikt för familj, grannar och vänner att komma och hjälpa till med att till exempel måla huset eller bygga staket. Den myndighetsperson som skulle vilja förbjuda detta skulle väl närmast bli lynchad. Men när det här skalas upp och olika internetplattformar mäklar tjänster till en betydligt vidare krets – ja över hela världen – är det dags att börja problematisera frågan.

Om allt fler av de tjänster som vi producerar hamnar utanför det som redovisas för skattemyndigheterna så eroderas skattebasen och det skulle på sikt bli ett hot mot välfärdsstaten. Man kan också fråga sig om det är rimligt att företagare som levererar varor och tjänster i den vanliga ekonomin utsätts för konkurrens av aktörer som driver samma typ av verksamhet i gynnsammare former i en parallell delningsekonomi.

Nu tror jag inte vi kommer att få se den utvecklingen. Vi kommer att ställa samma krav på aktörerna i det som vi idag kallar för delningsekonomin när det gäller redovisning och skatt som vi gör för andra företag. Det är fullt rimligt och dessutom möjligt att kontrollera. Det mesta av det som förmedlas i ”den nya” delningsekonomin idag är registrerat. Varje transaktion finns någonstans att hämta i digital form.

Men delningsekonomin ställer en del frågor på sin spets. Vad är rimligt att släppa igenom som tjänster och gentjänster mellan privatpersoner och vad är näringsverksamhet? När ska privatpersoner betala skatt och när måste de rapportera att de köpt en tjänst av en annan privatperson? Det kommer inte räcka att säga att när pengar är inblandande så är det fråga om en tjänst som ska redovisas för skattemyndigheterna. Verkligheten är mer komplicerad än så. Var går då gränsen, eller hur ser gränslandet ut, mellan en sund delningsekonomi och marknaden för varor och tjänster? Låt oss ta persontransporter som ett exempel.

Om två personer delar bil, kör varannan vecka, till och från jobbet, så ser nog ingen något otillbörligt i detta utan tvärtom ser man det som vettig och sund resursanvändning. Vi skulle nog även tycka det är en rimlig lösning om den ena personen kör hela tiden och den andra betalar sin del av bensin och slitage. Vi skulle nog låta det passera även om föraren har möjlighet att dra av resorna i deklarationen.

Det är heller inga konstigheter om några kompisar delar bil till ett evenemang – en fotbollsmatch och alla bidrar till bilkostnaden. Inte heller om någon på jobbet får höra att man ska köra bil Stockholm – Malmö om några dagar och frågar om sonen kan få följa med till Lund där han pluggar. Knappast någon skulle heller reagera om sonen ifråga betalar för tjänsten. Om sonen åker med flera gånger under ett år och betalar sammanlagt mer än 999 kronor så ska föraren enligt regelverket betala skatt och sonen lämna kontrolluppgift. Men de reglerna följs nog bara av riktiga ”göra rätt för sig – nördar” och får nog sägas ingå i en gråzon som allmänt tolereras idag.

Skjutsgruppen

Men hur ska man se på möjligheten att skala upp allt det här med en plattform på internet? Där man kan vända sig till betydligt fler för att samåka kontinuerligt till jobbet eller vid ett evenemang. Där man kan annonsera, att jag ska åka till Malmö på torsdag – finns det någon som vill dela på kostnaden och följa med? Det är precis det som den ideella föreningen skjutsgruppen.nu har gjort. En sajt där man fixar samåkning i stor skala. Jag påstår att detta är ett av de bästa exemplen vi har på delningsekonomi i Sverige. Visst kan en del taxi- och transportföretag tycka att det handlar om otillbörlig konkurrens och visst kan det förekomma personer som utnyttjar tjänsten till att tjäna svarta pengar. Men huvudsakligen handlar det om att dela, att utnyttja befintliga resurser bättre. Samma sak gäller för alla de bilpooler som nu börjar dyka upp – både kommersiella och ideella. Alla behöver inte bil, åtminstone inte hela tiden. Delningsekonomin möjliggör ett effektivare resursutnyttjande.

Uber

Men hur var det då med Uber PoP? Jo här var affärsmodellen helt annorlunda. Här handlade det inte om att dela. Här handlade det otvetydigt om köp och sälj av tjänster. Det visar inte minst alla de domstolsutslag som föregick Ubers beslut att ge upp och lägga ned tjänsten. Förarna loggade in när man gick i tjänst och väntade passivt på beställningar. Det handlade inte om några i förväg överenskomna resor. Man väntade på beställningar på appen från människor i närheten som ville åka från A till B. Föraren själv hade ingen anknytning vare sig till A eller B – inga på förhand bestämda planer vare sig att resa från eller till någon bestämd plats. När kunden var levererad till B, så anmälde föraren sig ledig för nästa körning. Detta har inget med delningsekonomi att göra. Normalt kallas det för taxi-verksamhet och när föraren vare sig betalar skatt eller avgifter så är det svart-taxi.

Uber är inte liktydigt med Uber-PoP. Man har många fler tjänster – en del även i Sverige. Uber är ett stort internationellt mycket innovativt och kreativt företag. De utmanar gamla ingrodda taximonopol och alltför reglerade marknader på många håll i världen. Det är gränsöverskridande och utmanande. På ett par håll håller man på att sudda ut gränsen mellan taxi och linjetrafik. Många befintliga företag måste revidera sina affärsmodeller när de utmanas av Uber. Men detta har väldigt lite med delningsekonomi att göra. I Stockholm driver Uber taxiverksamhet i både premium- och lyxsegmentet. Men på en redan avreglerad marknad tog man med Uber-PoP ut svängarna för mycket. Det är utmärkt att man till slut insåg detta själva.

airbnb

Ett annat stort företag som mer rättvisande kan betecknas som delningsekonomi är Airbnb. Det är idag världens största förmedlare av rum till turister och besökare. Dess börsvärde har passerat Hiltons, vilket visar vilka värden som det ligger i att växla upp delningsekonomin med en global digital plattform.

För några månader sedan var jag på väg att hyra ett hus i Norge via tjänsten. Nu blev det inte så. Den ensamstående mamman hyrde bara ut varannan vecka. De veckor hon hade sonen ville hon själv bo i huset. Övriga veckor flyttade hon ut till vänner och bekanta. Hon tog 3500 per vecka. Nu vet jag inte om hon lyckas hyra ut alla möjliga veckor. I så fall blir inkomsten drygt 90 000 på ett år.

I Sverige har vi ett schablonavdrag på 40 000 per år vid uthyrning av privatbostad. Relativt generöst och anpassat till delningsekonomin, även om tanken på det höga avdraget inte var hotellboende utan att få fram fler permanentbostäder. Det finns dock personer som drar in betydligt högre belopp än så per år genom att hyra ut sina innerstadslägenheter i Stockholm och Malmö. De borde betala skatt. Och Skatteverket borde se till att få in uppgifter på alla transaktioner som gäller Sverige. Allt som förmedlas via Airbnb finns sparat digitalt. Därmed skulle den här delen av delningsekonomin också bli en del av den vanliga ekonomin.

EatWith

Ett annat intressant företag är EatWith. Här får man möjlighet att gå ut och äta, hemma hos folk. Man kan på sajten boka plats till middag hemma i människors kök eller vardagsrum. Det är inte några dåliga erbjudanden heller. Ofta lyxmiddagar till facila priser. Spännande alternativ till en restaurangmiddag, inte minst om man är ute och resor och vill träffa nya människor. Så kallade hemmakrogar håller på att bli ett intressant fenomen också i Stockholm.

Jag läste för ett tag sedan om en person i en stor europeisk stad som hade tolv platser kring ett stort runt bord där hon serverar middagar fem kvällar i veckan. Ofta var det fullsatt med besökande från världens alla hörn. Härlig stämning, fantastisk mat och fina viner. Men också en icke obetydlig inkomst för värden. Jag misstänker att många av de hemmakrogar vi har i Stockholm vare sig betalar skatt eller sociala avgifter, ännu mindre har några hälsoinspektörer varit på besök och jagat kryp och bakterier. De flesta av oss rycker nog på axlarna åt det där.

Mest handlar det ju om kul initiativ, spännande, god mat och stimulerande sällskap. Efteråt ger både värd och gäster varandra betyg på sajten så man vet vem man gästar alternativt vilka man får hem nästa gång. Men om man tänker efter, är det delningsekonomi? Vad är det i så fall som delas – visst gemenskap och sällskap, men det är inte ekonomi. I övrigt köper man precis samma tjänst som på en vanlig restaurang – mat, vin och lokal. Självklart borde samma regler gälla som för en vanlig restaurang. Självklart borde myndigheterna granska utbudet när det nu håller på att få att öka i omfattning. Inte minst med tanke på alla näringsidkande krogägare som får känna av konkurrensen. Är detta nästa Uber-PoP? Jag känner mig lite som en glädjedödare när jag ställer den frågan.

Slutsats: Det som kallas för delningsekonomin handlar inte alltid om att dela. Det finns strålande undantag som Skjutsgruppen (och det finns fler sådana exempel) men huvudsakligen är det gamla vanliga tjänster som erbjuds i ny förpackning. Ibland jättespännande koncept men huvudsakligen är drivkrafterna de gamla vanliga – att tjäna pengar, att undgå skatter och avgifter samt slippa hålla sig till dyra och krångliga regler. Gränsdragningsproblemen är inte värre än att de går att lösa. Vi kommer inte att behöva leva med en vanlig marknad för varor och tjänster och en parallell delningsekonomi i framtiden. Men gränsen mellan vad som ska betraktas som en privat sfär där vi delar och hjälper varandra och vad som ska betraktas som näringsverksamhet (där bland annat moms ska betalas) måste tydliggöras av politiker och myndigheter.

Christer Hallerby