Om Christer

bla bla bla

Reflektioner efter regeringsbildningen

Vem såg den komma? Jan Björklund i spetsen för ett stödparti i riksdagen till en vänsterregering. Inte jag i alla fall och utfallet av regeringsförhandlingarna känns svårt att acceptera. Det som försonar är uppgörelsens klart liberala innehåll. Men det har skett till priset av att partiet hamnat i sin strategiskt svåraste position hittills under sin mer än hundraåriga historia. Det finns inget i den nuvarande ledningens tidigare agerande som stillar min oro för att detta kan komma att gå rent åt helvete.  

Björklund och flera andra i partiet gjorde stor sak av blockmatematiken, att Alliansen fick en röst mindre än de Rödgröna. Jag har i en tidigare blogg utvecklat varför jag inte tycker att detta utfall borde hindrat att en Alliansregering med alla fyra partierna prövats av talmannen (181124). Det hade inte inneburit ett brott mot vallöftet att inte förhandla med SD. Men däremot mot Björklunds tydliga besked till väljarna att om Alliansen blir mindre än de Rödgröna, så krävs en uppgörelse över blockgränsen. Å andra sidan borde detta löfte vägts mot alla de liberala kandidater och valarbetare som kampanjat för en ny regering och att Löfven skulle bytas ut. Det är många som idag känner sig som löftesbrytare. Jag träffade en häromdagen som sa att ”nu kommer aldrig vare sig min man eller mina föräldrar att rösta på mig fler gånger”.

Det har onekligen varit en komplicerad process – inte tu tal om annat. Det fanns knappast något realistiskt regeringsalternativ som med säkerhet skulle passerat riksdagen. Jag hade kunnat acceptera Löfven som statsminister om två villkor varit uppfyllda.

1. Att stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en full Alliansregering först prövats av riksdagen. Hade den gått igenom – bra, då hade vi i ett tidigt skede fått en ny regering som fått pröva sina möjligheter. Visst det fanns en risk för att den inte skulle bli särskilt långlivad. Men då hade man fått hantera situationen därifrån. Hade den blivit nedröstad så hade det inneburit ett tydligt besked till väljarna och visat på nödvändigheten av att pröva andra alternativ.

2. Om alternativet med en Alliansregering fallit kunde processen mycket väl landat på den koalition vi fått nu. Men Liberalerna och Centern borde tagit det fulla ansvaret och också gått in i regeringen. Argumenten för detta utvecklar jag i min förra blogg (190104).

Istället har liberalerna hamnat i ett nästan omöjligt läge. De första opinionsundersökningarna efter att Löfven släppts fram börjar nu komma. Det ser ut som att Liberalerna hamnar under fyra-procent spärren. Detta kan viftas bort med att ”det är naturligt med en reaktion” eller ”ja men nu har vi fyra år på oss att hämta tillbaka”. Men faktum är att sedan ”Lejonkungen – valet” 2002 har Folkpartiet/Liberalerna etablerat sig på ständigt lägre nivåer. Nivåer som visat sig bli långvariga och uthålliga. Under hela Björklund-eran fram till valet i september låg siffrorna i princip konstant mellan 4,5 och 5,5 procent. Nu ser det ut som stödet brutit igenom det tidigare golvet, risken är stor att en ny nivå etableras under fyra procent.

Kritiken mot att uppgörelsen bara handlar om utredningar ger jag dock inte mycket för. Det är så vi fattar beslut i Sverige. Något annat är inte möjligt. Grundlagen ställer krav på en beredningsprocess. Nya lagar ska vara välövervägda, prövade och alla berörda ska ha haft möjlighet att yttra sig. Men att styra den utredningsapparat man kommit överens om kräver kompetens och kapacitet. Något som inte finns i ett litet partis riksdagskansli. En sittande regering har miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc. Och motsatsen gäller när det går bra och de sakpolitiska resultaten lyfts fram, då är det ansvarig minister som tar åt sig äran.

Positionen som stödparti kommer att orsaka många problem och ge väldigt lite positivt tillbaka i form av väljarstöd. Positionen som oppositionsparti blir ännu besvärligare. Det finns många både till höger och vänster som kommer att fylla den rollen både spetsigare och med större legitimitet. Med en stor del av partiets politiska program i utredningskvarnen är man dessutom ganska passiviserat. Som stödparti hamnar man offside i många debatter, som riksdagens näst minsta oppositionsparti hamnar man långt ner på talarlistan med ett ganska ointressant budskap.

Jag ger gärna Björklund och övriga förhandlare ”cred” för att ha förhandlat fram en förvånande stark liberal uppgörelse. Men jag är rädd för paradoxen att den mandatperiod det genomförs mest liberal politik på årtionden också blir den mandatperiod Liberalerna gör ett rejält magplask i väljaropinionen.  Det strategiska läget är ganska hopplöst. Det blir inte bättre av att jag helt saknar förtroende för att den nuvarande ledningens strategiska förmåga att vända det till något positivt. Men detta kanske det går att göra något åt – eller?

Christer Hallerby

Släppa fram eller gå in

Hittills har diskussionerna om Liberalernas alternativ i regeringsförhandlingarna främst handlat om vilken statsministerkandidat man ska stödja eller inte stödja. Men minst lika viktigt är valet om man själv också ska gå in i en regering eller nöja sig med att släppa fram en viss statsministerkandidat. En del, inte minst de som förespråkar en M/KD regering, anser att Liberalerna bör förbli i opposition. Jag har också hört en och annan röst som menar att om vi ska släppa fram Löfven bör det vara i spetsen för en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Bägge har fel. Det är i stort sett alltid att föredra att ingå i en regering än att agera stödparti i riksdagen, för det är just den senare rollen man tar på sig om man väljer att släppa fram en statsminister utan att själv gå in i regeringen. Det finns två renodlade roller för ett riksdagsparti, att ingå i en regering eller att agera i opposition. Att vara med, men ändå stå utanför är mycket sällan en vinnarposition.

De argument som jag hört för att stå utanför är bland annat:

  • Socialdemokraterna maler alltid ner sina samarbetspartners, se hur det gått för Miljöpartiet det gångna mandatperioden.
  • En Alliansregering blir för rätt många beslut beroende av SD. Det är bättre att låta M och KD ta den skiten än att smittas av SD-bacillen själv.
  • Liberalerna är så sargade och slitna att man behöver en tid i opposition för att hämta styrka och förnya sig. Regeringsarbetet skulle ta allt för mycket fokus från det nödvändiga partiarbetet.
  • Liberalerna måste byta partiledare. Går vi in i en regering kommer Jan Björklund att bita sig kvar.

Inget av dessa argument har särskilt stark bärighet. Det är uppenbart att Liberalerna (eller för den delen Centern) inte kommer att vare sig stödja eller släppa fram en ny regering, utan långtgående försäkringar om den politik som den ska föra. Men en framförhandlad politisk plattform räcker inte som garanti för att den politiken också genomförs. Det finns miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc.

En regering fattar tusentals beslut varje år. Det är den som tillsätter utredningar, skriver direktiven till utredningarna, tar hand om resultaten och skriver propositioner. Det är de interna processerna i regeringskansliet som formar politiken. Att följa och göra avtryck på dessa processer från riksdagen kräver kapacitet och kompetens som ett riksdagsparti inte har tillgång till, allra minst ett väldigt litet sådant som Liberalerna.

Nedmanglingen av Miljöpartiet var en nödvändig konsekvens av majoritetsförhållanden i riksdagen den gångna mandatperioden. Det har inte funnits en majoritet för MP:s förslag, lika lite som det fanns en sådan för V:s krav på att förbjuda vinster i välfärden. En regering kan inte i längden lägga propositioner som fälls i riksdagen, och varför skulle S medverka till detta när det i många fall också skulle vara tvärtemot den egna uppfattningen.

Istället bör vi se på de norska erfarenheterna. Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en minoritetsregering. Venstre (och Kristelig Folkeparti) valde att stå utanför men att ändå ingå i regeringsunderlaget och släppa fram Høyres Erna Sohlberg som statsminister mot att man fick ett väsentligt inflytande över främst miljöpolitiken. Venstre lyckades också bra, man fick igenom flera tunga förslag. Men det var regeringen och den sittande miljöministern som fick all ”credit”. Valet 2017 blev en besvikelse för Venstre och erfarenheterna av att stå utanför gjorde att man nu valde att gå in i regeringen istället.

När det gäller de interna problemen och de opinionsmässiga tillkortakommandena handlar det i hög grad om dåliga strategival i avgörande frågor under en lång följd av år (jag har skrivit om detta i tidigare bloggar). Dessa kan man varken kompensera eller rätta till genom att ta fel beslut i ytterligare ett viktigt strategiskt vägval. Och partiledare har kommit och gått både i tider då Folkpartiet suttit i regering eller varit ett oppositionsparti.

Jag håller helt med Karin Karlsbro när hon skriver på Aftonbladet (4/1):

”Antingen är man med och styr. Eller så står man utanför och blir styrd…. Ett parti är ingen tankesmedja. Det är en organisation med syfte att samla stöd för politiskt inflytande. Inte bara när det är enkelt. Utan i synnerhet när det är svårt. En oppositionsroll i dagens läge skulle göra Liberalerna till riksdagens minst inflytelserika och ett av Europas mest ointressanta Liberala partier.”

Sedan har jag en annan uppfattning än Karin om förutsättningarna för en Alliansregering. Men nu handlar det om att göra rätt i det skede av processen vi befinner oss just nu. Jag skrev i min förra blogg att Liberalerna och Centern borde ha medverkat till att stödet för en Alliansregering hade prövats tidigt i regeringsbildningsprocessen samt att jag anser att Alliansen fortfarande är bästa alternativet. Men att en blocköverskridande regering med S skulle kunna vara ett acceptabelt andrahandsalternativ om Alliansen inte skulle få tillräckligt med stöd i en statsministeromröstning. Jag skulle helst också vilja att det är stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en fulltalig Allians som prövas i den tredje omröstningen, men inser att det är svårt att backa bandet. Om nu Liberalerna (och Centern för det är de som bestämmer) beslutar sig för att stödja Löfven (passivt eller aktivt), så får man inte göra det och samtidigt ta beslutet att själv stå utanför. Det skulle bli ett strategiskt dubbelfel.

Christer Hallerby

Om Liberalerna och processen att bilda regering

Jag får dagligen och stundligen frågan om vad jag tycker om Liberalernas agerande och hur de bör agera i regeringsbildningsprocessen. Jag gillar raka svar men har nu svårt att leverera ett sådant. Jag prövar tålamodet på dem som lyssnar med mina långa och vindliga resonemang. Men här kommer ett skriftligt svar så koncist som jag bara kan.

Redan angreppssättet i svaret är ett övervägande. Ska jag beskriva hur jag tycker man borde agerat från början eller vad man bör göra nu givet hur korten hittills är spelade? Det som är mest irriterande i den här diskussionen är alla som har ett givet svar från början och som sedan är helt blockerade inför resonemanget att det kan ha öppnat sig nya möjligheter. Det är som pokerspelaren som har en strategi innan leken delas och inte bryr sig om hur medspelarna spelar sina kort. Då måste strategin innehålla ett antal röda linjer för att inte riskera att det går helt åt helvete.

Jag väljer här att svara på bägge frågorna, hur jag tycker man borde gjort för att längre fram i texten övergå till frågan vad man bör göra nu.

Min grundläggande uppfattning är att talmannen tidigt i den här processen borde fått pröva stödet för en alliansregering med alla fyra partierna i riksdagen. Jag har full förståelse för att både Liberalerna och Centern avvisat detta mot bakgrund av landsmötesbeslut och på vad de lovade väljarna i valrörelsen. Men jag tycker att denna inställning bygger på felaktiga premisser. Det är inte så avgörande, som Björklund och Lööf hävdat, att Alliansen fått ett mandat mindre än de röd/gröna än ett mandat mer. Jag utvecklar förutsättningarna att regera som något mindre block längre ner.

Ett kontrafaktiskt händelseförlopp
Om vi utgår från det kontrafaktiska resonemanget att Björklund och Lööf inte redan i valrörelsen uteslutit alla tankar på att regera som mindre block, så hade stödet för en Alliansregering med fyra partier och med Ulf Kristersson som statsministerkandidat kunnat prövats för flera veckor sedan. Antingen hade vi då fått en ny regering på plats tidigt i processen eller så hade det framstått som väldigt tydligt att Sd inte är beredda att stödja en sådan regering.

Även om regeringsalternativet avvisats så hade det ur liberal synvinkel funnits klara fördelar med en sådan omröstning jämfört med hur processen utvecklats nu. Ulf Kristersson hade fått gå in i kaklet med sitt huvudalternativ, en Alliansregering med alla fyra partierna. Alternativet med en mindre Alliansregering M+Kd hade framstått i all sin orimlighet och förmodligen aldrig prövats. Det hade redan från början varit tydligt vilken högervingregering detta alternativ är, helt beroende som den skulle bli av stöd från Jimmy Åkesson. Det är en av märkligheterna i den liberala diskussionen hur flera framträdande liberaler drev linjen att en sådan regering skulle släppas fram. Jag kan inte alls förstå logiken i att säga ja till en mindre minoritetsregering som balanserar mellan SD å ena sidan och L/C å den andra, innan man överhuvudtaget prövat stödet för en större minoritetsregering bestående av hela Alliansen med helt andra förutsättningar att skapa uppgörelser över blockgränsen. En minoritetsregering måste ha sin förankring i mittfältet av politiken, inte i någon av flyglarna.

Förutsättningarna för Alliansen att regera
Om det då hade gått vägen, att Sd till slut valt att lägga ned sina röster och släppt fram en Alliansregering, hade det då varit så omöjligt att regera som inte minst Jan Björklund hävdar. Jag ska här försöka granska betydelsen av detta enda mandat som skiljer Alliansens 143 från de rödgrönas 144.

Det är framförallt budgetomröstningen som de två partiledarna anser som problematisk. Om vi gör ett scenario med en Alliansregering utifrån det valresultat som gäller så kommer vi förutom regeringens förslag till budget ha partimotioner från S, MP, V och SD. Det är inte på något sätt rimligt anta att de röd/gröna kommer att fortsätta sitt budgetsamarbete också i opposition.

I en första omröstning slås MP:s förslag ut. Sannolikt lägger man då ner sina röster i nästa omröstning. Oavsett om man gör detta eller väljer att stödja S så är det V:s förslag som röstas bort i andra omgången.

I den tredje omröstningen lägger troligen både MP och V ned sina röster. De skulle teoretiskt kunna lägga sina röster på S förslag. Detta spelar ingen roll, SD:s budgetalternativ är det som nu slås ut.

I fjärde omröstningen står då alliansens förslag mot S förslag. Alliansen har 143 Mandat och om S nu får stöd av både MP och V så når det alternativet 144 mandat. I det fall SD då väljer att lägga ned så vinner S budget.

Visst kan detta hända. Men mera troligt är att partierna som kutym är i riksdagen väljer att lägga ned sina röster när deras egna alternativ fallit. Det är knappast troligt att MP fortsätter vara en del av ett röd/grönt block även i opposition. Men inte heller detta gör någon större skillnad. Om Alliansens 143 mandat står mot S 100 så är det ändå SD som fäller avgörandet. Deras 62 mandat kan avgöra så att det blir S budget som vinner.

Alltså i alla lägen i detta scenario så är det SD som kommer att ha det slutliga avgörandet.

Om vi i ett annat scenario istället svänger om så att det är Alliansen som skulle fått ett mandat mer. Omröstningsprocessen ger samma utfall som i det första scenariot. I slutomgången står en Alliansbudget med stöd av 144 mandat mot ett S förslag med stöd från 99 mandat. Med stöd från MP och V så kan detta alternativ nå 143 mandat. Det är den här lilla skillnaden som Björlund och Lööf hänger upp sig på. Till skillnad från det första scenariot vinner nu regeringens förslag om SD väljer att lägga ned sina röster. Men SD har ändå avgörandet i sin hand. Väljer man att med sina 62 mandat stödja S budgetförslag så förlorar regeringen.

Alltså även i detta scenario så är det SD som i alla lägen kommer att ha det slutliga avgörandet.

Förutsättningarna för en Alliansregering är alltså i stort sett desamma oavsett om man är ett mandat större eller ett mandat mindre än de röd/gröna. Visst kan man göra en skillnad av att det i det första scenariot kan krävas SD:s aktiva stöd för att få igenom en budget. Men detta förutsätter i så fall att de röd/gröna fortsätter sitt budgetsamarbete, vilket knappast är troligt.

I stort sett alla realistiska regeringsalternativ är minoritetsregeringar. En sådan riskerar alltid att fällas under mandatperioden. Möjligen kan man säga att en Alliansregering är mer sårbar än en blocköverskridande minoritet med t.ex. C/L/S/Mp. Med 167 mandat skulle ett sådant alternativ stå sig starkare i budgetomröstningen. Men sårbarhet ska inte bara bedömas efter de yttre fienderna. Vi har tidigare i Sverige sett hur regeringar också kan gå sönder efter inre slitningar. Med det parlamentariska läge vi har måste vi vara beredda på regeringskriser under mandatperioden oavsett hur regeringssammansättningen blir, men då brukar det också öppna sig nya möjligheter.

Nuläget
När jag skriver detta så har talmannen precis meddelat att det kommer att bli en omröstning i riksdagen med Stefan Löfven som statsministerkandidat.  Han kommer nu att sondera olika alternativ, framförallt knyts nu förhoppningar om att det ska ha öppnats nya möjligheter att få med Centern och Liberalerna. Troligen är arbetsinriktningen en regering med S/L/C/Mp. Kanske en regering S/L/C.

Enligt media så ska C och L ha möten under helgen för att diskutera de nya förutsättningarna som gäller efter Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Uppenbarligen är nu hennes och Björklunds tidigare huvudalternativ Alliansen+Mp avfört från listan över möjliga regeringar. Jag är inte i alla lägen motståndare till en regering över blockgränsen, inte heller med S. Jag står inte bakom Skåneliberalernas beslut förra helgen att dra en absolut röd linje här. Det är helt orimligt, som några av dem som står bakom detta beslut gjorde i en debattartikel i Dagens Industri, rada upp beslut som fattades av regeringen under förra mandatperioden som argument för att S är helt omöjliga att samarbeta med. Det var en mandatperiod där S och Mp av decemberöverenskommelsen tvingades i gapet på Vänsterpartiet. Det är politiken framåt som måste prövas. Och det kan som sagt finnas skäl att i en realförhandling syna Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Men först, menar jag, att stödet för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister måste prövas av riksdagen. Inte förrän detta alternativ fallit bör det bli aktuellt med realförhandlingar med Löfven. Det kommer i och för sig att ge intryck av ett väldigt vingelpettrande om Lööf och Björklund nu skulle ge ett sådant besked till talmannen när det redan är bestämt att nästa person som ska prövas i riksdagen är Stefan Löfven. Men helt naturligt om de beslutande organen i Liberalerna ger sin partiledning det raka beskedet att nu är det faktiskt dags att pröva alternativet med en full Alliansregering och att Centerpartiet därefter anpassar sig.

Mina argument för detta är i sammandrag:
För det första, i dagens politiska landskap så är en sammanhållen Allians den kraft som ger bäst förutsättningar för en liberal samhällsutveckling.
För det andra måste vi nu börja kompromissa med vallöften för att överhuvudtaget komma framåt. Varför då inte göra det med den regering som trots allt var huvudalternativet i valet för både Liberalerna och Centern.
För det tredje har vi en statsministerkandidat och allianskollega i Ulf Kristersson som är fullt villig att pröva det alternativet och ta de risker som är förknippade med detta.
För det fjärde så räknas SD:s röster vare sig vi vill det eller ej. Väljer de att sänka alliansalternativet så vet vi det för fortsättningen och kan gå vidare med andra alternativ.
För det femte så håller jag inte med Jan Björklund om att förutsättningarna för Alliansen att regera som mindre block är helt omöjliga. I linje med mitt kontrafaktiska resonemang ovan så tycker jag skillnaden inte är så stor i förhållande till om man varit det större blocket. Visst denna regering riskerar falla under mandatperioden, precis som andra alternativ. I så fall är det ny spelplan och då får vi ta oss vidare där.
För det sjätte när Jan Björklund säger att han söker ett regeringsalternativ som är hållbart hela mandatperioden så kan han inte bara värdera den ”yttre” hållbarheten utan även ta hänsyn till den ”inre”.  Socialdemokraterna i Sverige är ett parti i kris. Detta även om man inte lika oförblommerat redovisar sitt inre liv i medierna som Liberalerna. Socialdemokratin i hela Europa är i kris. Vi vet väldigt lite om partiets framtida vägval. Just nu finns en tendens till att det är vänsterkrafterna som styr. Trianguleringens tid är över. En ”alltför” liberal regeringsdeklaration kan snabbt rycka undan mattan även för Löfven.

Till sist: En koalitionsregering med S är ingen katastrof som till varje pris måste stoppas. Det kan mycket väl bli en regering med en tydlig liberal agenda. Men den bör bli aktuell först när vi helt kan avföra en Alliansregering på fyra partier från processen. Det kan vi inte förrän det alternativet prövats skarpt i riksdagen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika – augusti 2018

Det är tre veckor kvar till valet och de två partier som lett alla Sveriges regeringar de senaste 36 åren ser ut att gå mot förnedrande valnederlag. Moderaterna och Socialdemokraterna, som gillar att kalla sig för statsbärande, har idag tillsammans en klar majoritet i riksdagen och många politiska pundits skulle gärna sett att de också använt sig av den och bildat en stabil regering tidigare under mandatperioden. Det har funnits goda skäl för den typen av överväganden. De här partierna står varandra närmare politiskt än vad de själva vill medge och med all sannolikhet hade en sådan regering varit både effektivare och bättre än den nuvarande röd/gröna-röran. Jag tror också att själva möjligheten att bilda en sådan regering varit en stabiliserande faktor – skulle det bli en rejäl kris så har det åtminstone funnits en regeringskonstellation som skulle kunnat hantera den. I valet om tre veckor försvinner med all sannolikhet detta parlamentariska fundament. I augusti månads C2S – opinion* får de endast 42,7 procent tillsammans. S verkar under sommaren ha bromsat upp sin kräftgång medan Moderaternas trendmässiga utförsbacke fortsätter.

Även Sverigedemokraternas uppåtgående trend tycks ha bromsats upp under sommaren. Men partiet går hur som helst mot en hejdundrande valframgång. Istället är det de mindre partierna som tycks gå framåt för närvarande. Det är inte ovanligt under en valrörelse där de trots de stora partiernas dominans kommer fram bättre i media än under den vardagliga lunken. Jag skrev i min juli-krönika att av de partier som låg farligt nära spärren, så tyckets Liberalerna ändå stå på en tillräckligt solid grund för att klara sig. Nu har MP, mycket tack vare den varma sommaren, också sällat sig dit. Även Kd tycks för närvarande vara på god väg. Här är det svårt att se andra förklaringar än den ökade uppmärksamheten och kamrat fyra – procent. Mycket talar för att alla riksdagens partier finns kvar efter valet. Något ytterligare parti blir det inte. Fi lyfter inte och avståndet är för stort för att man ska hinna göra något remarkabelt före valet.

I stort följer Sverige de trender och tendenser vi kunnat se i övriga Europa de senast åren. Nationalistiska partier stärker sin ställning. Gamla statsbärande partier som socialdemokrater och kristdemokrater klappar ihop. På många håll har vi också kunnat se hur liberalerna stärkt sin ställning. Då tänker jag på de liberala partier som är medlemmar i EU – parlamentets liberala grupp ALDE. I Sverige är det Centerpartiet och det liberala parti som nu också kallar sig för Liberalerna. Tack vare centerns lyft tidigare under mandatperioden så ser det ut att bli en framgång också i Sverige. I valet 2014 fick L och C tillsammans 11,5 procent av rösterna, nu ligger opinionssiffran på 15,0 procent.

Till sist jag märker något väldigt ovanligt denna valrörelse. På middagar och i andra sociala sammanhang där jag är med och diskuterar politik, så ligger fokus i hög grad på det som ska hända efter valet. Själva valet diskuterar vi mycket mindre än vanligt. Det speglar den röra vi alla förväntar oss. Det borde inte bli så. Trots att 30 procent av väljarna (nationalister och gamla kommunister) vill ge fingret åt etablissemanget, liberala kosmopoliter och den institutionella världsordning som byggts upp efter kriget, så är det trots allt 70 procent som inte ställer upp detta.

Christer Hallerby

PS: jag gör i min ”C2S poll of polls” en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar och samtidigt viktar med en kvantitets- och en kvalitetsfaktor.

Opinionskrönika – juli 2018

Med första halvåret bakom oss och en valrörelse som står för dörren kan vi konstatera att tre partier börjar valrörelsen i starka trender. Det är en positiv trend för Sverigedemokraterna och negativa trender för Moderaterna och Socialdemokraterna. Utvecklingen har inneburit att de här tre partierna nu är relativt jämnstarka. Vilket som av dem kan bli största parti efter valet i september. Även Vänsterpartiet är inne i en positiv trend. Styrkan i den är dock något svagare. För övriga partier innebär första halvårets utveckling inget anmärkningsvärt. Kristdemokraterna ligger en bit under riksdagsspärren och Miljöpartiet strax över. Bägge dessa partier riskerar att åka ut ur riksdagen medan Liberalerna verkar ha något fastare mark under fötterna.

 

Sverigedemokraternas framgång har inneburit att båda blocken i svensk politik försvagats under mandatperioden. Alla partier i alliansen och bland de röd/gröna utom Centerpartiet och Vänsterpartiet ligger på en lägre nivå än i valet 2014.  De två partier som i respektive block varit mest oppositionella och profilerat sig starkast är de enda vinnarna.

Det har länge varit en sanning att svensk politik avgörs i mitten. Det har varit bakgrunden till att både moderater och socialdemokrater de senaste mandatperioderna orienterat sig dit. Trängseln i mitten har varit ett strategiskt problem för flera parter, inte minst de traditionella mittenpartierna L och C. De har inte alls ökat sitt opinionsstöd i takt med att väljarna blivit mer mittenorienterade. Detta inte minst p.g.a. moderaternas och socialdemokraternas strategiska val och taktiska dispositioner. Vi kan få se en ändring när höger och vänster nu stärks i svensk politik. Socialdemokraternas pågående försök att ta över moderaternas rättspolitik kan vara det sista trianguleringsprojektet vi ser i svensk politik på ett tag.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har nu tillsammans 31,5 procent av rösterna. En poänglös siffra kanske en del invänder. Men faktum är att med ett europeiskt perspektiv så ser man hur snabbt det politiska landskapet förändras. I Danmark pratar nu socialdemokrater och Dansk Folkeparti med varandra. Flera bedömare utesluter inte en sådan koalitionsregering efter nästa val. I Italien fick vi nyligen en regering bestående av högerpopulister och vänsterpopulister i koalition. I regeringsprogrammet finns både sänkta skatter och höjda bidrag. Dessutom förenas partierna i sin anti-EU retorik där byråkraterna i Bryssel ges skulden för allt det miserabla som drabbat Italien.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man tror. Bägge ser till exempel gärna en Swexit. Inte minst mot den bakgrunden var Jan Björklunds tillkännagivande i sitt Almedalstal intressant, att Liberalerna nu gör en sista-minuten omprioritering av sin valstrategi och försöker lyfta in EU – frågorna i valdebatten.

Detta var inte minst intressant, eftersom det var ett tecken på att ett nytt sätt att tänka smugit sig in hos Liberalernas partiledning. Hela tiden under Björklund har partiet styrts av en ”vattna där det är grönt – strategi”. Och allra grönast har det varit för skolfrågorna. Det har varit ett starkt stöd bland väljarna för en liberal skolpolitik. Men andra politisk områden har blivit allt gulare och gråare i brist på vatten. Resultatet har blivit ett allt smalare parti, nästan ett enfrågeparti.

Nu verkar man istället ha utgått från en positioneringsstrategi och ger sig in i konkurrensen med Annie Lööf om Macron-positionen i svensk politik. Att stå upp för öppna gränser, globalism och internationellt samarbete. EU-frågan utmanar nationalisterna och populisterna i Sverigedemokraterna men också nationalisterna och populisterna till vänster. Nu vet inte jag om EU var den bästa enskilda frågan för att lyfta i den här positionen eller om en strategisk omvändelse under galgen i elfte timmen gör någon skillnad. Men på längre sikt skulle ett sådant här strategiskifte vara välgörande. Det är just här Liberalerna ska vara i svensk politik.

Jag hoppas dock att inslaget i Björklunds tal inte var en ensam fluga denna sommar. Men om man i elfte timmen ska komplettera sin strategi, så duger det inte med ett isolerat utspel, sedan åka på semester och överlåta hela försvaret i frågan till moderaterna. Läs för övrigt Carl Bildts utmärkta debattartikel i Dagens Industri 6 juli – ett bra komplement till Liberalernas valhandbok.

Avslutningsvis apropå Italien och populister så minns jag en luttrad Amintore Fanfani, partisekreterare i det mångårigt styrande Kristdemokratiska partiet som när det slets sönder av korruptionsskandaler och politiska rivaliteter sa något i stil med: Det är en partilednings uppgift att hela tiden stärka mitten i ett parti och samtidigt vårda flyglarna. De på kanterna behövs för debattens och dynamikens skull men det är när flyglarna blir större än mitten som partiet slits sänder. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte detsamma gäller för demokratier och i så fall är nu Europa och inte minst Sverige inne på ett sluttande plan.

Christer Hallerby

PS: jag gör i min ”C2S poll of polls” en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar och samtidigt viktar med en kvantitets- och en kvalitetsfaktor.

Ola Ullsten – minnen av en politiker som saknade tur.

Ola Ullsten är död. Det känns sorgligt. De år som formade mig som politiker sammanföll i hög grad med Olas mest inflytelserika tid som partiledare och statsminister. Han var en politisk förebild inte minst i utrikes- och biståndspolitiken men också i det som jag skulle vilja kalla konstruktiv parlamentarism.

Jag mötte Ola i många olika sammanhang. Bland annat i partistyrelsen där jag som förbundsordförande i ungdomsförbundet hade en plats. Jag uppfattade en viktig del av mitt uppdrag som att vara radikalare än moderpartiet och driva på politiken åt vänster. När jag på ett landsmöte gjort ett av mina vanliga förutsägbara inlägg med kritik av samarbetet med moderaterna och Gösta Bohman, kom Ola i pausen vandrande fram till mig genom bänkraderna på Folkets Hus. Budskapet var något irriterat – glöm inte att vi grunden tycker samma sak men jag måste ta andra hänsyn och det tycker jag du borde ha en bättre förståelse för. Bara några månader senare visade det sig också att han hade andra planer. Den borgerliga trepartiregeringen sprack och Ola kunde med socialdemokraternas passiva stöd ställa sig i spetsen för en ren folkpartiministär.

När jag sedan avgick som förbundsordförande 1979 fick jag min första anställning i Regeringskansliet (de skulle med åren bli många fler). Min främsta uppgift var att som sakkunnig i statsrådsberedningen skriva tal åt statsministern. Det gick väl så där. Ola var inte alltid så precis i sina direktiv och när jag ställde fördjupande frågor så blev jag mest irriterat bortviftad. Sedan när jag visade upp mina alster, så blev första kommentaren nästan undantagslöst, har Hans sett det här? Hans det var Hans Bergström, den talskrivare som det var tänkt att jag skulle avlasta och möjligen ersätta. Han hade en förmåga att både tänka och skriva som Ola ville utan några tydliga ramar. Precis som han tidigare gjort för Gunnar Helén och Per Ahlmark. Det blev dock några lärorika och spännande månader i statsrådsberedningen, som la en bra grund för min fortsatta professionella utveckling. Ett och annat tal blev det till slut också. Efter valet i september fick folkpartisterna tåga ut ur statsrådsberedningen och lämna plats för Torbjörn Fälldins återkomst.

Om Ola var omvittnat sur och tvär på jobbet, i alla fall när han tvingades ägna sig åt sådant han tyckte var mindre intressant, så visade han en helt annan sida i mindre privata sammanhang.  Det var mycket trevligare att diskutera det politiska läget till exempel när vi stod och stekte hamburgare till partiledningen i hans lilla kök i lägenheten på Östermalm. Då var han öppen, social, trevlig, intellektuell och diskussionsvillig. Han delade med sig av sina djupa kunskaper och goda analysförmåga över både svensk och internationell politik samt inte minst liberal ideologi. Det är egentligen också från sådana sammanhang jag har mina två bästa minnen av Ola.

Det första var under valrörelsen 1976, innan Ola blivit partiledare. Vi åkte runt på en kortare valturné i Östergötland. Vi avverkade flera torgmöten, jag som utfrågare och Ola som intervjuobjekt. Sedan också några peppande ord till lokala folkpartister. Allt flöt på bra. Ola var en kompetent och rutinerad politiker. Dessutom slagfärdig och det blev en bra dynamik mellan oss på torgmötena. Men i bilen mellan stoppen gick konversationen trögt. Ola var spänd och lite uttråkad. Det märktes att valkampanjandet inte var det roligaste han visste i livet, utan mer en plikt och nödvändighet för att utöva politik i praktiken. Men på kvällen levde han upp och bjöd på sig själv. På puben över en öl hade vi trevligt och diskussioner som betydde mycket för mig.

Det andra minnet är från flera år senare. Jag skulle i början på 1990-talet som statssekreterare leda en svensk delegation på besök i Albanien. Ola var då som ambassadör i Italien sidoackrediterad för Albanien och skulle ingå i delegationen. Innan vi åkte hade han svårt att acceptera att jag som statssekreterare och jämförelsevis junior och inte han som ambassadör och f.d. stats- och utrikesminister var den som skulle gå först genom dörren vid möten på de albanska ministerierna. Hur det nu än var med prestigen så fann vi oss bägge snart i de roller som det formella protokollet påbjöd. Vi hade en utomordentligt intressant vecka, inte minst i norr på gränsen till det då stängda Kosovo. Vi korsade landet på längden och tvären i UNDP:s vita jeepar. Den då så aktuella storalbanska frågan stod i centrum. Men mest intressanta och trevliga var de kvällar vi inte hade formella middagar, utan kunde sitta på torget i Tirana och ta en drink och bara prata.

Ola Ullsten var dock inte en politiker med tur. Till en början ledde han med stor framgång regeringsarbetet i folkpartiregeringen. Partiet nådde nya höga höjder i opinionsmätningarna. Han var på väg att lösa knutarna i den mest struliga politiska frågan under efterkrigstiden, kärnkraftsfrågan.  Han hade genom skickliga förhandlingar med bland andra Olof Palme fått socialdemokraterna att ställa sig bakom en regeringsproposition om energipolitiken och därmed säkrat en riksdagsmajoritet. Men precis när den propositionen kom från trycket, då inträffar Three Mile Island. Den stora kärnkraftsolyckan utanför Harrisburg. På Three Mile Island skadades inget utanför anläggningen, vare sig människor eller natur. Men i Sverige vingklipptes en fram till dess framgångsrik statsminister. Socialdemokraterna fick intern panik och svängde. Vi fick folkomröstningen om kärnkraften. Ullsten, regeringen och Folkpartiet maldes ned till historiskt låga förtroendenivåer.

Den brittiske premiärministern Harold Macmillan fick en gång frågan av en journalist vad det är som gör att regeringar fallerar. ”Events, dear boy, events”, blev svaret. Three Mile Island och dess betydelse för en svensk liberal politiker är väl om något en bekräftelse på att Macmillan gjort en intressant iakttagelse. Man ska väl aldrig fråga sig ”om inte om inträffat”. Men jag kan inte låta bli att fundera på, om inte Three Mile Island inträffat hur hade den svenska politiska historien utvecklats och vad hade vi skrivit om Ola Ullsten idag?

Christer Hallerby

Opinionskrönika – januari 2018

Det har varit ett turbulent opinionsår 2017, särskilt med moderaternas berg- och dalbana. Men nu ser det ut ungefär som för ett år sedan Ordningen återställd. Det mesta går den nye moderatledaren Ulf Kristerssons väg just nu. Han har tagit tillbaka de 5 procentenheter som Anna Kinberg Batra förlorade och Alliansen är åter större än de rödgröna. Glappet är exakt detsamma som i december i fjol 0,9% till Alliansens fördel.

Mest oroande för Alliansen är att Kd är stabilt parkerade under riksdagsspärren. Samtidigt som Mp ser ut att ha kravlat sig över. Men det kan mycket väl bli ett val i september där en stor del av dramatiken kommer att handla om spärrgränsen. Det enda som ser ut att kunna rädda Kd är tillräckligt många kamrat fyraprocent röstande moderater. Mp har två språkrör som väcker föga entusiasm. Partiet behöver ny energi annars är risken stor att det manglas ner i valrörelsen. Det kan också bli så att vi får ett tredje parti som sällar sig till nagelbitarskaran – nämligen Liberalerna. De håller sig dock fortfarande inom det jag kallar för det liberala röret (4,5 – 5,8%). Fem procent denna månad gör att man undvek det jag befarade förra månaden, ett genombrott nedåt. Men skakigt är det och det verkar till och med som förväntningarna på att Jan Björklund ska vända trenden är ganska nollställda. Jag möter ständigt uppgivna liberaler.

Socialdemokraterna är nog ganska nöjda, även om den smygande förstärkning som jag noterade i min novemberkrönika verkar kommit av sig. Då vann man nya tiondelar för varje månad. Nu har man tappat två mätningar i rad. Men 27,4 procent är ändå en hyfsad notering sett över hela mandatperioden. En dryg procent högre än för ett år sedan. Det är dock fortfarande en bit kvar till valresultatet på 31 procent. Men med högkonjunkturen i ryggen och en av de sista återstående minorna i regeringspolitiken avklarad efter senaste migrationsöverenskommelsen kan statsministern gripa sig an valrörelsen med viss tillförsikt. Nu kan vi nog utgå från att regeringen överlever fram till valet även om det kan strula till sig en del när migrationen ska genom riksdagen och höghastighetstågen förhandlas i regeringskansliet.

Sverigedemokraterna hamnade i en nedåtgående trend till följd av att Kristersson tog tillbaka en del väljare. Det flödet verkar dock ha stannat av och det måste nog till nya grepp från Kristerssons och Moderaternas sida för att riva upp läckaget igen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

Problemet Jan Björklund

Inledning
Under Jan Björklunds tid som partiledare har Folkpartiet/Liberalerna tappat i både politisk bredd och djup. Partiet har i det närmaste blivit en enmansprocession med ett fåtal profilfrågor – för att inte säga käpphästar. Enligt min mening är han ändå på det kommande landsmötet ett bättre val än vad Birgitta Ohlsson skulle blivit. Det säger en hel del om djupet i Liberalernas kris.

Även om nu Björklund ser ut att ohotad gå mot ett förnyat mandat på partiets landsmöte om ett par veckor, så bör inte partiet okritiskt anpassa sig till hans ledarskap. Det har hittills lämnat en hel del i övrigt att önska och det är djupt oroande att partiledningen i sin kommunikationsstrategi skriver att man ska utgå från just hans starka sidor och förstärka dem i hela partiet. Det finns inget i hur han agerat hittills som ger förtroende för en sådan strategi. Tvärtom är det Björklund som måste anpassa sig efter vad Liberalerna behöver och de utmaningar liberalismen i Sverige står inför. Framförallt måste han börja se och inse vilka dessa är.

Idag är liberalernas skyltfönster mot väljarna framförallt några fristående paket – sakpolitiska paket. Det är till exempel skola, försvar, skatter, lägre ingångslöner. Och det finns ett missförstånd i att ju färre sådana man profilerar inför väljarna ju spetsigare blir man. Det finns väldigt lite i budskapet har dessa frågor hänger ihop. Men liberalismens utmaningar är framförallt ideologiska och det kräver en sammanhängande berättelse om vilken framtid liberalerna erbjuder och hur alternativen ser ut. Björklund kan vara ideologisk. Det har han visat i ett och annat Almedalstal. Nu är det dags att bygga en sådan profil också gentemot väljarna – även om det kanske inte är Björklunds strakaste sida.

Björklunds historia
Tillskansar man sig ledarskapet i ett parti på det sätt som Björklund gjorde när han tvingade bort Lars Leijonborg 2007, så tar man på sig ett väldigt stort ansvar. Man måste ha något nytt att erbjuda. Det kan var nya strategiska vägval och/eller politisk förnyelse och nytändning. Björklund hade inget sådant i bagaget. Han är möjligen en några snäpp bättre talare och debattör än sin företrädare men han brister i annat som Leijonborg var bättre på. Leijonborg hade en politisk bredd som få andra, djupgående insikter och kunskaper i politiska sakfrågor som gjorde att han aldrig fastnade i sin fackministerroll. Leijonborg hade också en förmåga att lyfta fram andra företrädare omkring sig, att både stötta och coacha. Partiet hade flera profilerade talespersoner aktiva i den politiska debatten under Leijonborgs tid som partiledare. Idag är Björklund nästan ensam herre på täppan.

Med Björklund som partiledare smalnades partiet av i alla avseenden. Man blev skolpartiet och endast några få nära medarbetare kände att de hade Björklunds förtroende och intresse. Övriga sattes åt sidan och började droppa av – en efter en. Makten centraliserades. Knappast något beslut kunde tas utan att Björklund involverades. Förpackning blev viktigare än innehåll. Vässade argument blev viktigare än vass analys. Inför valet 2010 gjordes en storsatsning på att profilera partiet i skolfrågorna med Jan Björklund som partiledare och ansvarigt statsråd.

Valresultatet 2010 blev lite av en chock. Sämre än Leijonborg 2006 och det tredje sämsta för partiet någonsin. Det var ju inte så det var tänkt när Björklund tvingade bort Leijonborg. En bättre debattör och en spetsigare mer profilerad politik skulle vinna procentandelar – inte förlora tiondelar. Nu skulle det höga väljarförtroende man hade i skolfrågorna ha skördats. Problemet var att detta var ett feltänk. Väljarna kanske inte vill ha en diversehandlare, men inte heller en fackhandlare, utan ett varuhus med många kvalitetsprodukter och särskilt då en kostymering som matchar och hänger ihop. Naturligtvis blev valanalysgruppens slutsats att partiet trots allt gjort en bra valrörelse. Något annat kan man inte vänta sig i ett parti där den interna debatten strypts och makten mer och mer koncentreras till en person.

Efter valet 2010 blev en trängd Björklund, en rädd Björklund. Han fortsatte att fatta tveksamma strategiska beslut. Skolpolitiskt fanns det en plan. Men räddhågsenhet, avvaktande hållning och låg profil kom att känneteckna flera andra politikområden. Det gällde särskilt integrationspolitiken där Folkpartiet länge haft en tydlig agenda. Efter valet blev strategin att profilen skulle tonas ned. Nyamko Sabuni fick silkessnöret som departementschef och flyttades bort från integrationsfrågorna till en mer undanskymd roll som statsråd i utbildningsdepartementet under Björklund. Hon stod ut ett tag men lämnade ganska snart politiken. Programarbetet som bedrevs under mandatperioden 2010 – 2014 blev inget lyft. Men så länge det pågick kunde man ju hävda att man jobbade med politikutveckling och förnyelse. När det blev dags för valrörelse så blev budskapet lika smalt och andefattigt som tidigare med profilfrågorna ”mer betyg” och ”ytterligare en pappamånad”.

Sverigedemokraterna fick hela mandatperioden för valet 2010 bedriva sin propaganda i stort sett oemotsagda av Alliansen. Strategin var att de skulle ignoreras. De skulle inte ges uppmärksamhet genom att man uppmärksammade dem. Strategins effektivitet vederlades tydligt av valresultatet. Efter intåget i riksdagen skulle Sverigedemokraterna fortsatt isoleras. Reinfelddoktrinen att största block skulle styra oavsett om man hade majoritet eller inte manifesterades först i regeringsbildningen och sedan i den hemska decemberöverenskommelsen där Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier abdikerade från makten och såg till att istället vänsterpartiet fick ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Den här mandatperioden har Liberalernas politiska profil breddadats en del. De frågor där man synts mest är försvaret, polisen och lägre ingångslöner. Men väljarna har inte övertygats om att det gör partiet mer behövt. Något har saknats. De här frågorna ger inte svaret på varför ett liberalt/socialliberalt alternativ behövs i svenska politik idag.

Birgitta Ohlsson
Trots allt detta anser jag alltså att Björklund är ett bättre val som partiledare än vad Birgitta Ohlsson skulle varit. Det beror helt enkelt på att Birgitta Ohlsson försökte göra en ”Björklund”. När hon deklarerade sin kandidatur så gjorde hon det inte med en annorlunda politik eller med andra strategiska vägval än de som förespråkades av Björklund. Tvärtom så underströk hon hur enig hon var med Björklund när det gällde partiets linje och politiska vägval. Möjligen skulle det bli en annan framtoning och en annan betoning av politiken med henne i ledningen. Alltså – ”jag kan göra samma sak som du fast bättre”. Samma argument som Björklund använt mot Leijonborg. Det ledde inte till framgång då och jag tror inte det lett till större framgång nu.

Dessutom skulle ett val av Ohlsson kunnat leda till en svårhanterlig konfliktnivå i partiet. Hon har varit väldigt bra på att bygga upp en egen supporterskara, inte minst genom att uppmuntra och peppa unga medlemmar. Dessa var naturligtvis djupt besvikna när hon tvingades kasta in handduken. Men samtidigt har hon också ”bränt många broar” inte minst till sina riksdags- och partistyrelsekollegor. Det var flera av dessa och flera länsförbund som för sitt liv inte ville ha henne som partiledare. På det sättet bygger man inte ett ledarskap och följderna kunde blivit svårhanterliga.

Problemet Jan Björklund
Slutsatsen är att det just nu inte finns något bättre alternativ som partiledare än Jan Björklund. Tyvärr så finns det ingen annan som lyfts fram eller själv stigit fram. Det innebär också att partiet från nu och fram åtminstone till valdagen kommer att sluta upp kring Jan Björlund. Jag borde kanske stämma in i den kören som nybliven medlem (ursprungligen gick jag med 1969 men har tagit ett par års paus).

Det som ändå provocerar mig till att lyfta Jan Björklund som ett problem är partiets kommunikationsstrategi inför valet. Det är förvisso sant det som står, att partiledaren är en bärande del av partiets varumärke. Men när man också hävdar att hela partiets strategi ska utgå från Björklunds starka sidor, då menar jag att man hamnar snett. Liberalerna behöver inte mer Jan Björklund, man behöver mindre. I stort sett så har partiet under Björklunds tid i varje avgörande strategiskt vägval tagit fel beslut. Politiskt har det talats om förnyelse och nytänkande men det mesta har rullat på i gamla hjulspår. Lite karikerat är politik enligt Björklund en auktion – mer eller mindre, fler eller färre. Mer pengar till försvaret än någon annan. Fler poliser än någon annan. Lägre ingångslöner än vad andra föreslår.

Förnyelse och ideologi behövs
Det är dags att bredda ledningen. Utnyttja Björklunds styrkor som talare och debattör, men fler måste kliva fram och ta ansvar.  Det är dags att vädra ut och öppna upp den politiska diskussionen. Det är dags för en verklig förnyelse.

Liberalismen har aldrig efter andra världskriget varit så ifrågasatt och så utmanad som idag. Då menar jag att det krävs en ideologisk dialog med väljarna. Det är en svårare diskussion att ta än att förklara varför det behövs mer pengar till försvaret och fler poliser. Men den måste tas och då i stark polemik mot dem som utmanar mest. Jag har i en tidigare blogg skrivit att den liberalism som har förutsättningar att få ett växande stöd är grön; har ett socialt engagemang; är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är. Då måste man också positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare i svensk politik.

Men det handlar om mer än så. Den amerikanske statsvetaren och historikern Mark Lilla skriver i sin senaste bok ”The once and future liberal”, om den djupa kris som liberalismen i USA befinner sig i. Nu har vi inte riktigt samma situation här i Sverige som i USA. Lilla beskriver hur Demokraterna har förirrat sig in i det identitetspolitiska träsket. Där är inte Liberalerna i Sverige utan här gäller det mer för politiska rörelser längre vänsterut. Men det går att dra lärdomar även i Sverige av Lillas analys av varför amerikansk liberalism hamnat där man hamnat och om vägen ut ur träsket.

Lilla skriver: ”Liberaler tar upp många frågor när man går till val: Värderingar, engagemang och förslag i politiska sakfrågor. Vad de inte för fram är en bild av hur vårt gemsamma liv blir med en liberal politik. I tävlingen om den mest attraktiva framtidsbilden har liberalerna abdikerat.” Jag ber om överseende om min översättning inte ger Lilla full rättvisa, men han understryker senare flera gånger att Demokraterna helt misslyckats med att formulera en liberal framtidsvision.

Där är vi i Sverige också. Det finns två starka framtidsberättelser att formulera. Den ena var Sverige skulle hamna utan liberalism, och kontrasten vad den liberala framtidsvisionen innebär för Sveriges medborgare.

Christer Hallerby

Liberalernas budgetmotion ökar klyftorna

Nedanstående text publicerades först som en debattartikel i det liberala nyhetsmagasinet NU – nummer 44 2017.

Jag har läst Alliansens budgetmotioner. Liberalernas sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt. Den har en fördelningspolitisk profil som mer än något annat parti gynnar dem som tjänar mest pengar – och allra mest får de med allra högst inkomster.

Jag har samtidigt noterat att Liberalernas nationella företrädare allt oftare talar om behovet att minska klyftorna i samhället. Till exempel sa Jan Björklund i Almedalen ”för att klassresorna ska bli fler så måste klyftorna minska och jämlikheten öka”. Visst kan klyftor handla om andra saker än pengar, till exempel rätten till bra skolor eller möjligheten att få ett jobb. Men de allra flesta människor förknippar begrepp som jämlikhet och klyftor med ekonomiska möjligheter. Det är att begära en hel del av valarbetarna, att de ska argumentera för en politik som sägs minska klyftorna samtidigt som den ger höginkomsttagarna (och endast dem) tiotusentals kronor i sänkt skatt.

Moderaterna insåg för länge sedan att skattereformer som ensidigt gynnar höginkomsttagarna inte är en valvinnare. Istället utformades jobbskatteavdragen som sedan också gjorde det möjligt för Alliansregeringen att driva en skattepolitik som kraftigt sänkte skattetrycket och inkomstskatterna både för vanligt folk och för höginkomsttagare.

Men det är inte bara av taktiska skäl som man kan ifrågasätta Liberalernas prioriteringar.

Orsaken till den fördelningspolitiska profilen är naturligtvis att man vill få bort värnskatten, men också att brytpunkten för att de som ska betala statlig inkomstskatt föreslås flyttas från dagens 36 000 upp till 41 000 kronor.  Vi skulle alltså få ett system med i princip platt skatt upp till 41 000 kronor och därefter ett progressivt stigande statsskatt upp till en högsta marginalskatt på 50 procent.

Liberalerna har ett historiskt bagage med sig. I den skattereform som gjordes 1988 tillsammans med Socialdemokraterna fick Folkpartiet igenom en högsta marginalskatt på 50 procent. En stor framgång för partiet med parollen ”det måste löna sig att arbeta”. Men som ett led i Göran Perssons sanering efter 1990-tals krisen bröt Socialdemokraterna överenskommelsen 1995 och införde en så kallad värnskatt med 5 extra procent på höga inkomster. Liberalerna har allt sedan dess krävt dess avskaffande.

Men sedan 1995 har det hänt en hel del. Då låg skattetrycket på nästan 50 procent, 2016 var det nere i 44 procent. År 1995 hade vi förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt. De två förstnämnda är idag avskaffade och fastighetsskatten ersatt med en för de alla flesta lägre avgift. År 1995 beskattades människor i Sverige på ett exempellöst sätt, tumskruvarna drogs åt särskilt för människor med höga inkomster och förmögenheter. Nu är det bättre – luften går att andas igen.

Jag skulle föredragit att värnskatten stod först på listan, att inkomstskatten reformerades innan förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna togs bort. Det hade varit bättre för vår ekonomi. Nu blev det inte så och då bör Liberalerna också anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Jag menar nu inte att en inkomstskattereform skulle vara felaktig, tvärtom så är argumenten för att justera brytpunkten och ta bort värnskatten starka. Men det bör i så fall göras som ett led i en större skattereform, där de som gynnas också får vara med och betala. Det är inte rimligt att ett socialliberalt parti lägger 17 miljarder i skattesänkningar som ensidigt gynnar de som tjänar mest.

Christer Hallerby