Släppa fram eller gå in

Hittills har diskussionerna om Liberalernas alternativ i regeringsförhandlingarna främst handlat om vilken statsministerkandidat man ska stödja eller inte stödja. Men minst lika viktigt är valet om man själv också ska gå in i en regering eller nöja sig med att släppa fram en viss statsministerkandidat. En del, inte minst de som förespråkar en M/KD regering, anser att Liberalerna bör förbli i opposition. Jag har också hört en och annan röst som menar att om vi ska släppa fram Löfven bör det vara i spetsen för en ren socialdemokratisk minoritetsregering.

Bägge har fel. Det är i stort sett alltid att föredra att ingå i en regering än att agera stödparti i riksdagen, för det är just den senare rollen man tar på sig om man väljer att släppa fram en statsminister utan att själv gå in i regeringen. Det finns två renodlade roller för ett riksdagsparti, att ingå i en regering eller att agera i opposition. Att vara med, men ändå stå utanför är mycket sällan en vinnarposition.

De argument som jag hört för att stå utanför är bland annat:

  • Socialdemokraterna maler alltid ner sina samarbetspartners, se hur det gått för Miljöpartiet det gångna mandatperioden.
  • En Alliansregering blir för rätt många beslut beroende av SD. Det är bättre att låta M och KD ta den skiten än att smittas av SD-bacillen själv.
  • Liberalerna är så sargade och slitna att man behöver en tid i opposition för att hämta styrka och förnya sig. Regeringsarbetet skulle ta allt för mycket fokus från det nödvändiga partiarbetet.
  • Liberalerna måste byta partiledare. Går vi in i en regering kommer Jan Björklund att bita sig kvar.

Inget av dessa argument har särskilt stark bärighet. Det är uppenbart att Liberalerna (eller för den delen Centern) inte kommer att vare sig stödja eller släppa fram en ny regering, utan långtgående försäkringar om den politik som den ska föra. Men en framförhandlad politisk plattform räcker inte som garanti för att den politiken också genomförs. Det finns miljoner ursäkter för förhalningar eller att lägga i byrålådan; konjunkturen, lagtekniska problem; dåligt underbyggda utredningsförslag; felaktiga förutsättningar; brist på pengar; finns inte majoritet etc.

En regering fattar tusentals beslut varje år. Det är den som tillsätter utredningar, skriver direktiven till utredningarna, tar hand om resultaten och skriver propositioner. Det är de interna processerna i regeringskansliet som formar politiken. Att följa och göra avtryck på dessa processer från riksdagen kräver kapacitet och kompetens som ett riksdagsparti inte har tillgång till, allra minst ett väldigt litet sådant som Liberalerna.

Nedmanglingen av Miljöpartiet var en nödvändig konsekvens av majoritetsförhållanden i riksdagen den gångna mandatperioden. Det har inte funnits en majoritet för MP:s förslag, lika lite som det fanns en sådan för V:s krav på att förbjuda vinster i välfärden. En regering kan inte i längden lägga propositioner som fälls i riksdagen, och varför skulle S medverka till detta när det i många fall också skulle vara tvärtemot den egna uppfattningen.

Istället bör vi se på de norska erfarenheterna. Efter valet 2013 bildade Høyre och Fremskrittspartiet en minoritetsregering. Venstre (och Kristelig Folkeparti) valde att stå utanför men att ändå ingå i regeringsunderlaget och släppa fram Høyres Erna Sohlberg som statsminister mot att man fick ett väsentligt inflytande över främst miljöpolitiken. Venstre lyckades också bra, man fick igenom flera tunga förslag. Men det var regeringen och den sittande miljöministern som fick all ”credit”. Valet 2017 blev en besvikelse för Venstre och erfarenheterna av att stå utanför gjorde att man nu valde att gå in i regeringen istället.

När det gäller de interna problemen och de opinionsmässiga tillkortakommandena handlar det i hög grad om dåliga strategival i avgörande frågor under en lång följd av år (jag har skrivit om detta i tidigare bloggar). Dessa kan man varken kompensera eller rätta till genom att ta fel beslut i ytterligare ett viktigt strategiskt vägval. Och partiledare har kommit och gått både i tider då Folkpartiet suttit i regering eller varit ett oppositionsparti.

Jag håller helt med Karin Karlsbro när hon skriver på Aftonbladet (4/1):

”Antingen är man med och styr. Eller så står man utanför och blir styrd…. Ett parti är ingen tankesmedja. Det är en organisation med syfte att samla stöd för politiskt inflytande. Inte bara när det är enkelt. Utan i synnerhet när det är svårt. En oppositionsroll i dagens läge skulle göra Liberalerna till riksdagens minst inflytelserika och ett av Europas mest ointressanta Liberala partier.”

Sedan har jag en annan uppfattning än Karin om förutsättningarna för en Alliansregering. Men nu handlar det om att göra rätt i det skede av processen vi befinner oss just nu. Jag skrev i min förra blogg att Liberalerna och Centern borde ha medverkat till att stödet för en Alliansregering hade prövats tidigt i regeringsbildningsprocessen samt att jag anser att Alliansen fortfarande är bästa alternativet. Men att en blocköverskridande regering med S skulle kunna vara ett acceptabelt andrahandsalternativ om Alliansen inte skulle få tillräckligt med stöd i en statsministeromröstning. Jag skulle helst också vilja att det är stödet för Ulf Kristersson i spetsen för en fulltalig Allians som prövas i den tredje omröstningen, men inser att det är svårt att backa bandet. Om nu Liberalerna (och Centern för det är de som bestämmer) beslutar sig för att stödja Löfven (passivt eller aktivt), så får man inte göra det och samtidigt ta beslutet att själv stå utanför. Det skulle bli ett strategiskt dubbelfel.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *