Om Liberalerna och processen att bilda regering

Jag får dagligen och stundligen frågan om vad jag tycker om Liberalernas agerande och hur de bör agera i regeringsbildningsprocessen. Jag gillar raka svar men har nu svårt att leverera ett sådant. Jag prövar tålamodet på dem som lyssnar med mina långa och vindliga resonemang. Men här kommer ett skriftligt svar så koncist som jag bara kan.

Redan angreppssättet i svaret är ett övervägande. Ska jag beskriva hur jag tycker man borde agerat från början eller vad man bör göra nu givet hur korten hittills är spelade? Det som är mest irriterande i den här diskussionen är alla som har ett givet svar från början och som sedan är helt blockerade inför resonemanget att det kan ha öppnat sig nya möjligheter. Det är som pokerspelaren som har en strategi innan leken delas och inte bryr sig om hur medspelarna spelar sina kort. Då måste strategin innehålla ett antal röda linjer för att inte riskera att det går helt åt helvete.

Jag väljer här att svara på bägge frågorna, hur jag tycker man borde gjort för att längre fram i texten övergå till frågan vad man bör göra nu.

Min grundläggande uppfattning är att talmannen tidigt i den här processen borde fått pröva stödet för en alliansregering med alla fyra partierna i riksdagen. Jag har full förståelse för att både Liberalerna och Centern avvisat detta mot bakgrund av landsmötesbeslut och på vad de lovade väljarna i valrörelsen. Men jag tycker att denna inställning bygger på felaktiga premisser. Det är inte så avgörande, som Björklund och Lööf hävdat, att Alliansen fått ett mandat mindre än de röd/gröna än ett mandat mer. Jag utvecklar förutsättningarna att regera som något mindre block längre ner.

Ett kontrafaktiskt händelseförlopp
Om vi utgår från det kontrafaktiska resonemanget att Björklund och Lööf inte redan i valrörelsen uteslutit alla tankar på att regera som mindre block, så hade stödet för en Alliansregering med fyra partier och med Ulf Kristersson som statsministerkandidat kunnat prövats för flera veckor sedan. Antingen hade vi då fått en ny regering på plats tidigt i processen eller så hade det framstått som väldigt tydligt att Sd inte är beredda att stödja en sådan regering.

Även om regeringsalternativet avvisats så hade det ur liberal synvinkel funnits klara fördelar med en sådan omröstning jämfört med hur processen utvecklats nu. Ulf Kristersson hade fått gå in i kaklet med sitt huvudalternativ, en Alliansregering med alla fyra partierna. Alternativet med en mindre Alliansregering M+Kd hade framstått i all sin orimlighet och förmodligen aldrig prövats. Det hade redan från början varit tydligt vilken högervingregering detta alternativ är, helt beroende som den skulle bli av stöd från Jimmy Åkesson. Det är en av märkligheterna i den liberala diskussionen hur flera framträdande liberaler drev linjen att en sådan regering skulle släppas fram. Jag kan inte alls förstå logiken i att säga ja till en mindre minoritetsregering som balanserar mellan SD å ena sidan och L/C å den andra, innan man överhuvudtaget prövat stödet för en större minoritetsregering bestående av hela Alliansen med helt andra förutsättningar att skapa uppgörelser över blockgränsen. En minoritetsregering måste ha sin förankring i mittfältet av politiken, inte i någon av flyglarna.

Förutsättningarna för Alliansen att regera
Om det då hade gått vägen, att Sd till slut valt att lägga ned sina röster och släppt fram en Alliansregering, hade det då varit så omöjligt att regera som inte minst Jan Björklund hävdar. Jag ska här försöka granska betydelsen av detta enda mandat som skiljer Alliansens 143 från de rödgrönas 144.

Det är framförallt budgetomröstningen som de två partiledarna anser som problematisk. Om vi gör ett scenario med en Alliansregering utifrån det valresultat som gäller så kommer vi förutom regeringens förslag till budget ha partimotioner från S, MP, V och SD. Det är inte på något sätt rimligt anta att de röd/gröna kommer att fortsätta sitt budgetsamarbete också i opposition.

I en första omröstning slås MP:s förslag ut. Sannolikt lägger man då ner sina röster i nästa omröstning. Oavsett om man gör detta eller väljer att stödja S så är det V:s förslag som röstas bort i andra omgången.

I den tredje omröstningen lägger troligen både MP och V ned sina röster. De skulle teoretiskt kunna lägga sina röster på S förslag. Detta spelar ingen roll, SD:s budgetalternativ är det som nu slås ut.

I fjärde omröstningen står då alliansens förslag mot S förslag. Alliansen har 143 Mandat och om S nu får stöd av både MP och V så når det alternativet 144 mandat. I det fall SD då väljer att lägga ned så vinner S budget.

Visst kan detta hända. Men mera troligt är att partierna som kutym är i riksdagen väljer att lägga ned sina röster när deras egna alternativ fallit. Det är knappast troligt att MP fortsätter vara en del av ett röd/grönt block även i opposition. Men inte heller detta gör någon större skillnad. Om Alliansens 143 mandat står mot S 100 så är det ändå SD som fäller avgörandet. Deras 62 mandat kan avgöra så att det blir S budget som vinner.

Alltså i alla lägen i detta scenario så är det SD som kommer att ha det slutliga avgörandet.

Om vi i ett annat scenario istället svänger om så att det är Alliansen som skulle fått ett mandat mer. Omröstningsprocessen ger samma utfall som i det första scenariot. I slutomgången står en Alliansbudget med stöd av 144 mandat mot ett S förslag med stöd från 99 mandat. Med stöd från MP och V så kan detta alternativ nå 143 mandat. Det är den här lilla skillnaden som Björlund och Lööf hänger upp sig på. Till skillnad från det första scenariot vinner nu regeringens förslag om SD väljer att lägga ned sina röster. Men SD har ändå avgörandet i sin hand. Väljer man att med sina 62 mandat stödja S budgetförslag så förlorar regeringen.

Alltså även i detta scenario så är det SD som i alla lägen kommer att ha det slutliga avgörandet.

Förutsättningarna för en Alliansregering är alltså i stort sett desamma oavsett om man är ett mandat större eller ett mandat mindre än de röd/gröna. Visst kan man göra en skillnad av att det i det första scenariot kan krävas SD:s aktiva stöd för att få igenom en budget. Men detta förutsätter i så fall att de röd/gröna fortsätter sitt budgetsamarbete, vilket knappast är troligt.

I stort sett alla realistiska regeringsalternativ är minoritetsregeringar. En sådan riskerar alltid att fällas under mandatperioden. Möjligen kan man säga att en Alliansregering är mer sårbar än en blocköverskridande minoritet med t.ex. C/L/S/Mp. Med 167 mandat skulle ett sådant alternativ stå sig starkare i budgetomröstningen. Men sårbarhet ska inte bara bedömas efter de yttre fienderna. Vi har tidigare i Sverige sett hur regeringar också kan gå sönder efter inre slitningar. Med det parlamentariska läge vi har måste vi vara beredda på regeringskriser under mandatperioden oavsett hur regeringssammansättningen blir, men då brukar det också öppna sig nya möjligheter.

Nuläget
När jag skriver detta så har talmannen precis meddelat att det kommer att bli en omröstning i riksdagen med Stefan Löfven som statsministerkandidat.  Han kommer nu att sondera olika alternativ, framförallt knyts nu förhoppningar om att det ska ha öppnats nya möjligheter att få med Centern och Liberalerna. Troligen är arbetsinriktningen en regering med S/L/C/Mp. Kanske en regering S/L/C.

Enligt media så ska C och L ha möten under helgen för att diskutera de nya förutsättningarna som gäller efter Annie Lööfs sonderingsuppdrag. Uppenbarligen är nu hennes och Björklunds tidigare huvudalternativ Alliansen+Mp avfört från listan över möjliga regeringar. Jag är inte i alla lägen motståndare till en regering över blockgränsen, inte heller med S. Jag står inte bakom Skåneliberalernas beslut förra helgen att dra en absolut röd linje här. Det är helt orimligt, som några av dem som står bakom detta beslut gjorde i en debattartikel i Dagens Industri, rada upp beslut som fattades av regeringen under förra mandatperioden som argument för att S är helt omöjliga att samarbeta med. Det var en mandatperiod där S och Mp av decemberöverenskommelsen tvingades i gapet på Vänsterpartiet. Det är politiken framåt som måste prövas. Och det kan som sagt finnas skäl att i en realförhandling syna Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Men först, menar jag, att stödet för en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister måste prövas av riksdagen. Inte förrän detta alternativ fallit bör det bli aktuellt med realförhandlingar med Löfven. Det kommer i och för sig att ge intryck av ett väldigt vingelpettrande om Lööf och Björklund nu skulle ge ett sådant besked till talmannen när det redan är bestämt att nästa person som ska prövas i riksdagen är Stefan Löfven. Men helt naturligt om de beslutande organen i Liberalerna ger sin partiledning det raka beskedet att nu är det faktiskt dags att pröva alternativet med en full Alliansregering och att Centerpartiet därefter anpassar sig.

Mina argument för detta är i sammandrag:
För det första, i dagens politiska landskap så är en sammanhållen Allians den kraft som ger bäst förutsättningar för en liberal samhällsutveckling.
För det andra måste vi nu börja kompromissa med vallöften för att överhuvudtaget komma framåt. Varför då inte göra det med den regering som trots allt var huvudalternativet i valet för både Liberalerna och Centern.
För det tredje har vi en statsministerkandidat och allianskollega i Ulf Kristersson som är fullt villig att pröva det alternativet och ta de risker som är förknippade med detta.
För det fjärde så räknas SD:s röster vare sig vi vill det eller ej. Väljer de att sänka alliansalternativet så vet vi det för fortsättningen och kan gå vidare med andra alternativ.
För det femte så håller jag inte med Jan Björklund om att förutsättningarna för Alliansen att regera som mindre block är helt omöjliga. I linje med mitt kontrafaktiska resonemang ovan så tycker jag skillnaden inte är så stor i förhållande till om man varit det större blocket. Visst denna regering riskerar falla under mandatperioden, precis som andra alternativ. I så fall är det ny spelplan och då får vi ta oss vidare där.
För det sjätte när Jan Björklund säger att han söker ett regeringsalternativ som är hållbart hela mandatperioden så kan han inte bara värdera den ”yttre” hållbarheten utan även ta hänsyn till den ”inre”.  Socialdemokraterna i Sverige är ett parti i kris. Detta även om man inte lika oförblommerat redovisar sitt inre liv i medierna som Liberalerna. Socialdemokratin i hela Europa är i kris. Vi vet väldigt lite om partiets framtida vägval. Just nu finns en tendens till att det är vänsterkrafterna som styr. Trianguleringens tid är över. En ”alltför” liberal regeringsdeklaration kan snabbt rycka undan mattan även för Löfven.

Till sist: En koalitionsregering med S är ingen katastrof som till varje pris måste stoppas. Det kan mycket väl bli en regering med en tydlig liberal agenda. Men den bör bli aktuell först när vi helt kan avföra en Alliansregering på fyra partier från processen. Det kan vi inte förrän det alternativet prövats skarpt i riksdagen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *