Opinionskrönika – augusti 2018

Det är tre veckor kvar till valet och de två partier som lett alla Sveriges regeringar de senaste 36 åren ser ut att gå mot förnedrande valnederlag. Moderaterna och Socialdemokraterna, som gillar att kalla sig för statsbärande, har idag tillsammans en klar majoritet i riksdagen och många politiska pundits skulle gärna sett att de också använt sig av den och bildat en stabil regering tidigare under mandatperioden. Det har funnits goda skäl för den typen av överväganden. De här partierna står varandra närmare politiskt än vad de själva vill medge och med all sannolikhet hade en sådan regering varit både effektivare och bättre än den nuvarande röd/gröna-röran. Jag tror också att själva möjligheten att bilda en sådan regering varit en stabiliserande faktor – skulle det bli en rejäl kris så har det åtminstone funnits en regeringskonstellation som skulle kunnat hantera den. I valet om tre veckor försvinner med all sannolikhet detta parlamentariska fundament. I augusti månads C2S – opinion* får de endast 42,7 procent tillsammans. S verkar under sommaren ha bromsat upp sin kräftgång medan Moderaternas trendmässiga utförsbacke fortsätter.

Även Sverigedemokraternas uppåtgående trend tycks ha bromsats upp under sommaren. Men partiet går hur som helst mot en hejdundrande valframgång. Istället är det de mindre partierna som tycks gå framåt för närvarande. Det är inte ovanligt under en valrörelse där de trots de stora partiernas dominans kommer fram bättre i media än under den vardagliga lunken. Jag skrev i min juli-krönika att av de partier som låg farligt nära spärren, så tyckets Liberalerna ändå stå på en tillräckligt solid grund för att klara sig. Nu har MP, mycket tack vare den varma sommaren, också sällat sig dit. Även Kd tycks för närvarande vara på god väg. Här är det svårt att se andra förklaringar än den ökade uppmärksamheten och kamrat fyra – procent. Mycket talar för att alla riksdagens partier finns kvar efter valet. Något ytterligare parti blir det inte. Fi lyfter inte och avståndet är för stort för att man ska hinna göra något remarkabelt före valet.

I stort följer Sverige de trender och tendenser vi kunnat se i övriga Europa de senast åren. Nationalistiska partier stärker sin ställning. Gamla statsbärande partier som socialdemokrater och kristdemokrater klappar ihop. På många håll har vi också kunnat se hur liberalerna stärkt sin ställning. Då tänker jag på de liberala partier som är medlemmar i EU – parlamentets liberala grupp ALDE. I Sverige är det Centerpartiet och det liberala parti som nu också kallar sig för Liberalerna. Tack vare centerns lyft tidigare under mandatperioden så ser det ut att bli en framgång också i Sverige. I valet 2014 fick L och C tillsammans 11,5 procent av rösterna, nu ligger opinionssiffran på 15,0 procent.

Till sist jag märker något väldigt ovanligt denna valrörelse. På middagar och i andra sociala sammanhang där jag är med och diskuterar politik, så ligger fokus i hög grad på det som ska hända efter valet. Själva valet diskuterar vi mycket mindre än vanligt. Det speglar den röra vi alla förväntar oss. Det borde inte bli så. Trots att 30 procent av väljarna (nationalister och gamla kommunister) vill ge fingret åt etablissemanget, liberala kosmopoliter och den institutionella världsordning som byggts upp efter kriget, så är det trots allt 70 procent som inte ställer upp detta.

Christer Hallerby

PS: jag gör i min ”C2S poll of polls” en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar och samtidigt viktar med en kvantitets- och en kvalitetsfaktor.