Opinionskrönika – juli 2018

Med första halvåret bakom oss och en valrörelse som står för dörren kan vi konstatera att tre partier börjar valrörelsen i starka trender. Det är en positiv trend för Sverigedemokraterna och negativa trender för Moderaterna och Socialdemokraterna. Utvecklingen har inneburit att de här tre partierna nu är relativt jämnstarka. Vilket som av dem kan bli största parti efter valet i september. Även Vänsterpartiet är inne i en positiv trend. Styrkan i den är dock något svagare. För övriga partier innebär första halvårets utveckling inget anmärkningsvärt. Kristdemokraterna ligger en bit under riksdagsspärren och Miljöpartiet strax över. Bägge dessa partier riskerar att åka ut ur riksdagen medan Liberalerna verkar ha något fastare mark under fötterna.

 

Sverigedemokraternas framgång har inneburit att båda blocken i svensk politik försvagats under mandatperioden. Alla partier i alliansen och bland de röd/gröna utom Centerpartiet och Vänsterpartiet ligger på en lägre nivå än i valet 2014.  De två partier som i respektive block varit mest oppositionella och profilerat sig starkast är de enda vinnarna.

Det har länge varit en sanning att svensk politik avgörs i mitten. Det har varit bakgrunden till att både moderater och socialdemokrater de senaste mandatperioderna orienterat sig dit. Trängseln i mitten har varit ett strategiskt problem för flera parter, inte minst de traditionella mittenpartierna L och C. De har inte alls ökat sitt opinionsstöd i takt med att väljarna blivit mer mittenorienterade. Detta inte minst p.g.a. moderaternas och socialdemokraternas strategiska val och taktiska dispositioner. Vi kan få se en ändring när höger och vänster nu stärks i svensk politik. Socialdemokraternas pågående försök att ta över moderaternas rättspolitik kan vara det sista trianguleringsprojektet vi ser i svensk politik på ett tag.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har nu tillsammans 31,5 procent av rösterna. En poänglös siffra kanske en del invänder. Men faktum är att med ett europeiskt perspektiv så ser man hur snabbt det politiska landskapet förändras. I Danmark pratar nu socialdemokrater och Dansk Folkeparti med varandra. Flera bedömare utesluter inte en sådan koalitionsregering efter nästa val. I Italien fick vi nyligen en regering bestående av högerpopulister och vänsterpopulister i koalition. I regeringsprogrammet finns både sänkta skatter och höjda bidrag. Dessutom förenas partierna i sin anti-EU retorik där byråkraterna i Bryssel ges skulden för allt det miserabla som drabbat Italien.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har mer gemensamt än man tror. Bägge ser till exempel gärna en Swexit. Inte minst mot den bakgrunden var Jan Björklunds tillkännagivande i sitt Almedalstal intressant, att Liberalerna nu gör en sista-minuten omprioritering av sin valstrategi och försöker lyfta in EU – frågorna i valdebatten.

Detta var inte minst intressant, eftersom det var ett tecken på att ett nytt sätt att tänka smugit sig in hos Liberalernas partiledning. Hela tiden under Björklund har partiet styrts av en ”vattna där det är grönt – strategi”. Och allra grönast har det varit för skolfrågorna. Det har varit ett starkt stöd bland väljarna för en liberal skolpolitik. Men andra politisk områden har blivit allt gulare och gråare i brist på vatten. Resultatet har blivit ett allt smalare parti, nästan ett enfrågeparti.

Nu verkar man istället ha utgått från en positioneringsstrategi och ger sig in i konkurrensen med Annie Lööf om Macron-positionen i svensk politik. Att stå upp för öppna gränser, globalism och internationellt samarbete. EU-frågan utmanar nationalisterna och populisterna i Sverigedemokraterna men också nationalisterna och populisterna till vänster. Nu vet inte jag om EU var den bästa enskilda frågan för att lyfta i den här positionen eller om en strategisk omvändelse under galgen i elfte timmen gör någon skillnad. Men på längre sikt skulle ett sådant här strategiskifte vara välgörande. Det är just här Liberalerna ska vara i svensk politik.

Jag hoppas dock att inslaget i Björklunds tal inte var en ensam fluga denna sommar. Men om man i elfte timmen ska komplettera sin strategi, så duger det inte med ett isolerat utspel, sedan åka på semester och överlåta hela försvaret i frågan till moderaterna. Läs för övrigt Carl Bildts utmärkta debattartikel i Dagens Industri 6 juli – ett bra komplement till Liberalernas valhandbok.

Avslutningsvis apropå Italien och populister så minns jag en luttrad Amintore Fanfani, partisekreterare i det mångårigt styrande Kristdemokratiska partiet som när det slets sönder av korruptionsskandaler och politiska rivaliteter sa något i stil med: Det är en partilednings uppgift att hela tiden stärka mitten i ett parti och samtidigt vårda flyglarna. De på kanterna behövs för debattens och dynamikens skull men det är när flyglarna blir större än mitten som partiet slits sänder. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte detsamma gäller för demokratier och i så fall är nu Europa och inte minst Sverige inne på ett sluttande plan.

Christer Hallerby

PS: jag gör i min ”C2S poll of polls” en sammanvägning av flera olika väljarundersökningar och samtidigt viktar med en kvantitets- och en kvalitetsfaktor.

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *