Ola Ullsten – minnen av en politiker som saknade tur.

Ola Ullsten är död. Det känns sorgligt. De år som formade mig som politiker sammanföll i hög grad med Olas mest inflytelserika tid som partiledare och statsminister. Han var en politisk förebild inte minst i utrikes- och biståndspolitiken men också i det som jag skulle vilja kalla konstruktiv parlamentarism.

Jag mötte Ola i många olika sammanhang. Bland annat i partistyrelsen där jag som förbundsordförande i ungdomsförbundet hade en plats. Jag uppfattade en viktig del av mitt uppdrag som att vara radikalare än moderpartiet och driva på politiken åt vänster. När jag på ett landsmöte gjort ett av mina vanliga förutsägbara inlägg med kritik av samarbetet med moderaterna och Gösta Bohman, kom Ola i pausen vandrande fram till mig genom bänkraderna på Folkets Hus. Budskapet var något irriterat – glöm inte att vi grunden tycker samma sak men jag måste ta andra hänsyn och det tycker jag du borde ha en bättre förståelse för. Bara några månader senare visade det sig också att han hade andra planer. Den borgerliga trepartiregeringen sprack och Ola kunde med socialdemokraternas passiva stöd ställa sig i spetsen för en ren folkpartiministär.

När jag sedan avgick som förbundsordförande 1979 fick jag min första anställning i Regeringskansliet (de skulle med åren bli många fler). Min främsta uppgift var att som sakkunnig i statsrådsberedningen skriva tal åt statsministern. Det gick väl så där. Ola var inte alltid så precis i sina direktiv och när jag ställde fördjupande frågor så blev jag mest irriterat bortviftad. Sedan när jag visade upp mina alster, så blev första kommentaren nästan undantagslöst, har Hans sett det här? Hans det var Hans Bergström, den talskrivare som det var tänkt att jag skulle avlasta och möjligen ersätta. Han hade en förmåga att både tänka och skriva som Ola ville utan några tydliga ramar. Precis som han tidigare gjort för Gunnar Helén och Per Ahlmark. Det blev dock några lärorika och spännande månader i statsrådsberedningen, som la en bra grund för min fortsatta professionella utveckling. Ett och annat tal blev det till slut också. Efter valet i september fick folkpartisterna tåga ut ur statsrådsberedningen och lämna plats för Torbjörn Fälldins återkomst.

Om Ola var omvittnat sur och tvär på jobbet, i alla fall när han tvingades ägna sig åt sådant han tyckte var mindre intressant, så visade han en helt annan sida i mindre privata sammanhang.  Det var mycket trevligare att diskutera det politiska läget till exempel när vi stod och stekte hamburgare till partiledningen i hans lilla kök i lägenheten på Östermalm. Då var han öppen, social, trevlig, intellektuell och diskussionsvillig. Han delade med sig av sina djupa kunskaper och goda analysförmåga över både svensk och internationell politik samt inte minst liberal ideologi. Det är egentligen också från sådana sammanhang jag har mina två bästa minnen av Ola.

Det första var under valrörelsen 1976, innan Ola blivit partiledare. Vi åkte runt på en kortare valturné i Östergötland. Vi avverkade flera torgmöten, jag som utfrågare och Ola som intervjuobjekt. Sedan också några peppande ord till lokala folkpartister. Allt flöt på bra. Ola var en kompetent och rutinerad politiker. Dessutom slagfärdig och det blev en bra dynamik mellan oss på torgmötena. Men i bilen mellan stoppen gick konversationen trögt. Ola var spänd och lite uttråkad. Det märktes att valkampanjandet inte var det roligaste han visste i livet, utan mer en plikt och nödvändighet för att utöva politik i praktiken. Men på kvällen levde han upp och bjöd på sig själv. På puben över en öl hade vi trevligt och diskussioner som betydde mycket för mig.

Det andra minnet är från flera år senare. Jag skulle i början på 1990-talet som statssekreterare leda en svensk delegation på besök i Albanien. Ola var då som ambassadör i Italien sidoackrediterad för Albanien och skulle ingå i delegationen. Innan vi åkte hade han svårt att acceptera att jag som statssekreterare och jämförelsevis junior och inte han som ambassadör och f.d. stats- och utrikesminister var den som skulle gå först genom dörren vid möten på de albanska ministerierna. Hur det nu än var med prestigen så fann vi oss bägge snart i de roller som det formella protokollet påbjöd. Vi hade en utomordentligt intressant vecka, inte minst i norr på gränsen till det då stängda Kosovo. Vi korsade landet på längden och tvären i UNDP:s vita jeepar. Den då så aktuella storalbanska frågan stod i centrum. Men mest intressanta och trevliga var de kvällar vi inte hade formella middagar, utan kunde sitta på torget i Tirana och ta en drink och bara prata.

Ola Ullsten var dock inte en politiker med tur. Till en början ledde han med stor framgång regeringsarbetet i folkpartiregeringen. Partiet nådde nya höga höjder i opinionsmätningarna. Han var på väg att lösa knutarna i den mest struliga politiska frågan under efterkrigstiden, kärnkraftsfrågan.  Han hade genom skickliga förhandlingar med bland andra Olof Palme fått socialdemokraterna att ställa sig bakom en regeringsproposition om energipolitiken och därmed säkrat en riksdagsmajoritet. Men precis när den propositionen kom från trycket, då inträffar Three Mile Island. Den stora kärnkraftsolyckan utanför Harrisburg. På Three Mile Island skadades inget utanför anläggningen, vare sig människor eller natur. Men i Sverige vingklipptes en fram till dess framgångsrik statsminister. Socialdemokraterna fick intern panik och svängde. Vi fick folkomröstningen om kärnkraften. Ullsten, regeringen och Folkpartiet maldes ned till historiskt låga förtroendenivåer.

Den brittiske premiärministern Harold Macmillan fick en gång frågan av en journalist vad det är som gör att regeringar fallerar. ”Events, dear boy, events”, blev svaret. Three Mile Island och dess betydelse för en svensk liberal politiker är väl om något en bekräftelse på att Macmillan gjort en intressant iakttagelse. Man ska väl aldrig fråga sig ”om inte om inträffat”. Men jag kan inte låta bli att fundera på, om inte Three Mile Island inträffat hur hade den svenska politiska historien utvecklats och vad hade vi skrivit om Ola Ullsten idag?

Christer Hallerby