Liberalernas budgetmotion ökar klyftorna

Nedanstående text publicerades först som en debattartikel i det liberala nyhetsmagasinet NU – nummer 44 2017.

Jag har läst Alliansens budgetmotioner. Liberalernas sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt. Den har en fördelningspolitisk profil som mer än något annat parti gynnar dem som tjänar mest pengar – och allra mest får de med allra högst inkomster.

Jag har samtidigt noterat att Liberalernas nationella företrädare allt oftare talar om behovet att minska klyftorna i samhället. Till exempel sa Jan Björklund i Almedalen ”för att klassresorna ska bli fler så måste klyftorna minska och jämlikheten öka”. Visst kan klyftor handla om andra saker än pengar, till exempel rätten till bra skolor eller möjligheten att få ett jobb. Men de allra flesta människor förknippar begrepp som jämlikhet och klyftor med ekonomiska möjligheter. Det är att begära en hel del av valarbetarna, att de ska argumentera för en politik som sägs minska klyftorna samtidigt som den ger höginkomsttagarna (och endast dem) tiotusentals kronor i sänkt skatt.

Moderaterna insåg för länge sedan att skattereformer som ensidigt gynnar höginkomsttagarna inte är en valvinnare. Istället utformades jobbskatteavdragen som sedan också gjorde det möjligt för Alliansregeringen att driva en skattepolitik som kraftigt sänkte skattetrycket och inkomstskatterna både för vanligt folk och för höginkomsttagare.

Men det är inte bara av taktiska skäl som man kan ifrågasätta Liberalernas prioriteringar.

Orsaken till den fördelningspolitiska profilen är naturligtvis att man vill få bort värnskatten, men också att brytpunkten för att de som ska betala statlig inkomstskatt föreslås flyttas från dagens 36 000 upp till 41 000 kronor.  Vi skulle alltså få ett system med i princip platt skatt upp till 41 000 kronor och därefter ett progressivt stigande statsskatt upp till en högsta marginalskatt på 50 procent.

Liberalerna har ett historiskt bagage med sig. I den skattereform som gjordes 1988 tillsammans med Socialdemokraterna fick Folkpartiet igenom en högsta marginalskatt på 50 procent. En stor framgång för partiet med parollen ”det måste löna sig att arbeta”. Men som ett led i Göran Perssons sanering efter 1990-tals krisen bröt Socialdemokraterna överenskommelsen 1995 och införde en så kallad värnskatt med 5 extra procent på höga inkomster. Liberalerna har allt sedan dess krävt dess avskaffande.

Men sedan 1995 har det hänt en hel del. Då låg skattetrycket på nästan 50 procent, 2016 var det nere i 44 procent. År 1995 hade vi förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt. De två förstnämnda är idag avskaffade och fastighetsskatten ersatt med en för de alla flesta lägre avgift. År 1995 beskattades människor i Sverige på ett exempellöst sätt, tumskruvarna drogs åt särskilt för människor med höga inkomster och förmögenheter. Nu är det bättre – luften går att andas igen.

Jag skulle föredragit att värnskatten stod först på listan, att inkomstskatten reformerades innan förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna togs bort. Det hade varit bättre för vår ekonomi. Nu blev det inte så och då bör Liberalerna också anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Jag menar nu inte att en inkomstskattereform skulle vara felaktig, tvärtom så är argumenten för att justera brytpunkten och ta bort värnskatten starka. Men det bör i så fall göras som ett led i en större skattereform, där de som gynnas också får vara med och betala. Det är inte rimligt att ett socialliberalt parti lägger 17 miljarder i skattesänkningar som ensidigt gynnar de som tjänar mest.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *