Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *