Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

Recension ”Nu – strategisk improvisation för effektiv kommunikation”

Kommunikations- och PR-branschen växer. Men det är sällan det kommer intressanta böcker av svenska författare som tar upp det branschen gör och levererar. Diskussionen när det gäller verktyg, processer och metoder är egentligen ganska torftig. Därför är Jesper Falkheimers och Katarina Gentzel Sandbergs nya bok välkommen, ”Nu – strategisk improvisation för effektiv kommunikation”. Falkheimer är professor i strategisk kommunikation och Gentzell Sandberg är senior partner på Gullers Grupp.  En teoretiker och en praktiker slår sina huvuden ihop och resultatet blir en intressant, välförpackad och lättillgänglig bok. Detta även om själva utgångspunkten kan ifrågasättas och att det blir lite väl mycket vattentrampande på slutet.

Författarna utgår från vad de kallar ”strategisk improvisation”. Precis som de själva påpekar är detta något av en självmotsägelse, att agera strategiskt kräver planering medan improvisation är något som sker utan förberedelse i nuet.  Men trots det vill de med denna paradox lägga grunden till en ny tankemodell för kommunikation. Lyckas man då få ihop det? Håller konceptet boken igen? Nja – inte riktigt skulle jag vilja säga. För budskapets skull kunde man lika gärna kallat modellen ”improviserad kommunikation”. Men det är klart, då hade förpackningen inte blivit lika spännande, uppmärksamheten mindre, min och andras nyfikenhet säkert inte alls väckt på samma sätt.

Författarna grundar i välbekant omvärldsanalys, det förändrade media- och kommunikationslandskapet där vi gått från masskommunikation i väl kontrollerade kanaler till mer komplicerade och oöverblickbara strukturer. Med författarnas ord har vi gått från ett modernt till ett senmodernt samhälle. Det moderna dominerade förra seklet. Det var industrisamhällets logik, från ax till limpa, linjära strukturer. Affärsmodellerna inom kommunikationsindustrin byggde på åtskillnad mellan professionella avsändare och de många mottagarna samt ett linjärt arbetssätt med analys, planering, genomförande och utvärdering.

Det senmoderna är mera komplext. Digitalisering och globalisering; ständiga förändringar; nätet river gränser och kraven på snabb respons ökar; avgränsning mellan sändare och avsändare otydlig; professionalism och auktoriteter av olika slag ifrågasatta; kommunikationen allt mer integrerad med annan verksamhet, blir något för alla hela tiden. Strukturerna flyter med mer specifika individuella val och ökad osäkerhet. I detta medie- och kommunikationslandskap passar, enligt författarna, inte längre kommunikationsindustrin traditionella affärsverktyg. Planer blir inaktuella innan de ens hinner antas, ligger och samlar damm istället för att vara de styrinstrument som var avsikten. Istället måste kartan ritas om och situationsanpassas för varje tillfälle. Strategisk improvisation är svaret, enligt författarna.

Man snuddar vid managementteorins utveckling, att den redan i slutet av förra seklet var där kommunikationsteorin är idag. Och visst, till exempel Richard Normann beskriver i boken ”När kartan förändrar affärslandskapet (Liber 2001)”, hur en ny affärslogik växer fram, där den gamla värdekedjan ersätts av en värdestjärna, där aktörerna ständigt förändras, interagerar på nya sätt och i nya kanaler, hur begreppen producent och konsument luddas till i ett mer komplext värdeskapande. Men stämmer det verkligen att kommunikationsbranschen ligger efter?

Är det inte så att kommunikation alltid har haft en större eller mindre dos av improvisation i sig? Och att det just därför blivit extra viktigt att agera strategiskt med struktur, framförhållning, planering och förberedelser? I alla fall om man jobbat inom politiken så är detta mycket tydligt. Många politiker har på ett excellent sätt bemästrat situationsanpassning, utan att ens veta om ordets existens.  Men ju mer komplex omvärlden blivit, så har behovet av stöd från professionella kommunikatörer, planering och verktyg vuxit. Vad är mediaträning och kriskommunikation annat än utbildning i och förberedelse för situationsanpassning?

När planer samlar damm beror det inte på att vi måste improvisera hela tiden för att planering blivit obsolet, utan på att planerna är dåliga. Och egentligen är detta inte heller författarnas budskap. De talar om både-och-organisation som absolut inte innebär ”att rutiner, strukturer och ramverk ska kastas överbord”.

I den modell man introducerar, lånad från musikens värld, skriver man om komposition (ramverk), interpretation (tolkning) och situationsanpassning (improvisation). Kommunikationens motsvarighet till musikens komposition kan vara affärsidén, verksamhetsplanen, varumärkesplattformen, budskapsplattformen, konceptet, kommunikationsstrategin eller kommunikationsplanen (sic). Man skriver också om vikten av kompetens och professionalism. Tänk en person som sätter sig vid pianot och improviserar, utan elementära förkunskaper så kommer det utan tvekan att låta förfärligt.

Jag kommer att tänka på Hasse Alfredson. För nära trettio år sedan läste jag en intervju med honom i Veckans Affärer, i en sommarbilaga om management. Det gav mig en aha-upplevelse när han underströk att kreativitet och improvisation kräver ordning och reda. Han berättade att han och Tage (Danielsson) m.fl. i AB Svenska Ord hade bestämda arbetstider, dagliga rutiner och jobbade med att utveckla strukturerade processer och metoder – för att kunna vara roliga och spontana på scen.

Det nya medie- och kommunikationslandskapet ställer krav på nya insikter, verktyg och metoder. Det ökar säkert också kraven på snabb respons, improvisation, att fånga bollen i flykten och passa vidare. Men det minskar inte behovet av planering och framförhållning. Så vad är då nytt under solen? Förutom att boken var välskriven och kul att läsa. En ny förpackning skulle jag vilja säga – och det är ju så konsulter brukar göra.

Christer Hallerby