Kartlägg de opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet – hur de har agerat i fallet Transportstyrelsen.

Hur hanterade regeringskansliets opolitiska tjänstemän informationen om att generaldirektören Maria Ågrens beslutat om avsteg från gällande lagstiftning? Idag ligger fokus helt på hur centrala statsråd och statssekreterare hanterat informationen och framförallt hur och i vilken utsträckning de informerat varandra. Men regeringen borde avkrävas en mer fullständig redovisning av hur informationsflödet gått i hela regeringskansliet.

Säpos förundersökningsprotokoll erbjuder en fascinerande läsning av naivitet och godtrogenhet hos höga tjänstemän inom Transportstyrelsen inkluderat generaldirektören. Men det är också tydligt att många visste precis vad det handlade om. Några försökte verkligen göra något, som internrevisorn. Andra såg till att friskriva sig genom att se till att besluten fattades så högt upp som möjligt. Mest frapperande är de stora bristerna i den ursprungliga upphandlingen. Inte minst därför att ansvariga tjänstemän uppenbarligen inte visste vad de handlade upp. Det var en skrämmande okunnighet om vilka registeruppgifter man förfogade över och genom upphandlingen outsourcade. En tjänsteman beskrev problemet som att man inte visste vad som var hemligt, eftersom även det var hemligt (sic).

Säpos förundersökning handlar om tre beslut som generaldirektören tagit under perioden maj – aug 2015. De finns med i förundersökningsmaterialet och alla tre har en rubrik som inleds med ”Beslut om avsteg från gällande lagstiftning……” Rubriken är stor och tydlig. Den går inte att vare sig missa eller missförstå. Maria Ågrens förklaring till att hon trots allt skrev under, var att hon trodde sig ha det utrymmet. Att de lagar det gällde skulle ge möjlighet till sådana avsteg. Hon trodde således att besluta om avsteg från gällande lagstiftning inte var olagligt. Hon är inte själv jurist. Trots detta konsulterade hon inte sin chefsjurist för att diskutera denna tolkning, utan förlitade sig på de tjänstemän som hanterade ärendet. Maria Ågren talar dock troligen sanning men har varit oförlåtligt naiv och slarvig, vilket hon också fått ta konsekvenserna av.

Maria Ågren börjar inse allvaret när Säpo i ett brev i november rekommenderar Transportstyrelsen att vidta omedelbara säkerhetsskyddande åtgärder. Men hela vidden av problematiken förstod hon inte förrän hon träffade Säpo den 1 februari 2016. Då insåg hon att hon också måste informera regeringskansliet. Vid det här laget måste hon rimligen ha insett det olagliga i att göra avsteg från lagen. Därför är det extra intressant hur regeringskansliets tjänstemän hanterade den informationen.

I protokollet står inte vare sig när regeringskansliet informerades, under vilka former informationen överlämnades eller vilka som var mottagarna. I protokollet står att MÅ pratat med tjänstemän på departementet. Det handlar om tjänstemän i plural, alltså kan man dra slutsatsen att informationen getts på ett möte i departementet och rimligen har det inte skett så långt efter mötet med Säpo – alltså troligen i februari 2016.

Regeringens version har varit att statsrådet Anna Johansson varit ovetande. Informationen ska ha stannat hos hennes statssekreterare Erik Bromander (som ju lägligt nog redan tidigare fått sparken av andra skäl). Det står dock inget i förhörsprotokollet om att statssekreteraren närvarat på mötet med Maria Ågren. Med största sannolikhet handlar det om ett möte med opolitiska departementstjänstemän. De frågor jag ställer mig är hur dessa tjänstemännen hanterat informationen, förutom att delge statssekreteraren. Konstitutionsutskottet bör i sin granskning klarlägga vilka tjänstemän som var närvarade på detta möte och hur de hanterade informationen från Maria Ågren. För mig är det helt otroligt att inte åtminstone ansvarig enhetschef och departementets högsta juridiska tjänsteman, expeditionschefen, snabb fick tillgång till informationen (om de inte rent av deltog på mötet). Lika otroligt är att de inte snabbt utredde de faktiska förhållandena. Detta leder mig fram till nästa fråga, kunde expeditionschefen verkligen acceptera att statssekreteraren inte informerade statsrådet om att det begicks lagbrott som hotade rikets säkerhet i en av våra myndigheter. Detta verkar helt orimligt, expeditionschefen är ju ansvarig för att allt i departementet sker lagenligt.

KU måste absolut i sin granskning inte bara titta på de politiska ledningarnas agerande. Man måste också klarlägga hur informationen har hanterats av regeringens opolitiska tjänstemän – inte minst av alla de höga jurister som det kryllar av i regeringskansliet. Först när detta är gjort går det att rätt bedöma vad som är sant och vad som är falskt om när och hur de politiska ledningarna informerades samt om och hur de agerade.

Christer Hallerby