Historien ger Nyamko Sabuni rätt

Insikten om hur rätt Nyamko Sabuni hade börjar sprida sig. I början på juni kom SvT m.fl. med nyheten att antalet könsstympade kvinnor i Sverige ökar kraftigt och troligen är mångdubbelt fler än vad som uppskattats hittills. Några dagar senare kom nyheten att trycket på den nationella stödtelefonen för hedersvåld ökar kraftigt och att experterna bedömer att det som kommer fram bara är toppen på ett isberg.

Visst kan de här problemen ha ökat med den kraftiga flyktinginvandringen på senare tid men huvudsakligen handlar det om en situation vi haft i flera år. När Nyamko Sabuni som minister och chef för Integrations- och jämställdhetsdepartement (2006 – 2010) uppmärksammade unga (och för den delen också äldre) kvinnors situation i flera av våra invandrartäta förortsområden så var skepsisen utbredd, förnekelse alternativet för många som borde veta bättre och ifrågasättandet norm.

Nyamko Sabuni hade redan innan hon blev minister föreslagit obligatoriska gyn-undersökningar i skolan för att kartlägga och motverka problemen med kvinnlig omskärelse. Som minister drev hon under hårt motstånd fram en lagstiftning mot hedersvåld. Hon uppmärksammade problemen med unga killar som agerade poliser när kvinnor bröt mot de normer för klädsel, uppförande och umgänge som rådde i området där de bodde. Hon startade arbetet mot våldsbejakande extremism.

Det var min uppgift att som statssekreterare i Integrations- och jämställdhetsdepartement driva de processer som skulle omsätta Nyamkos tankar och insikter till praktiska åtgärder, lagar och regler. Jag minns det motstånd vi mötte, ibland segdraget formellt för att begrava förslag och undvika åtgärder, ibland mer oförblommerat på tidningarnas kultur- och debattsidor eller i TV:s debattprogram.

Jag minns alla de docenter och doktorer som hävdade att våra utredningar och kartläggningar inte var tillräckligt forskningsbaserade och därför inte kunde ligga till grund för åtgärder; alla de politiska med- och motståndare som menade att vårt prat bara gynnade Sverigedemokraterna; alla de kulturjournalister som förlöjligade analyser och förslag; alla de jurister (inte minst så kallade höga i justitiedepartementet) som menade att befintlig lagstiftning mer än väl räckte för att hantera de problem vi trodde fanns; alla de kulturrelativister till vänster som menade att vi inte kunde pådyvla nytillkomna svenskar västerländska värderingar; alla de partiledare i Alliansen (inklusive vår egen) som tyckte att Integrations- och jämställdhetsdepartementet mest var ett ”pain in the arse” och därför efter valet 2010 beslöt att stänga butiken och flytta Nyamko till en underordnad roll i utbildningsdepartementet.

Nyamko sa i en intervju härförleden att historien kommer att ge henne rätt. Det tror jag vi är många som är övertygade om. Hoppas bara att ökade insikter och mer kunskap innebär att fler också vågar vidta aktiva åtgärder. Att fler politiker, myndigheter och kommunala förvaltningar vågar lämna sin bekväma plats på läktaren och ursäkter i stil med ”vi vet för lite”, ”det är för besvärligt”, ”vi har inte tillräckliga resurser”, ”det är för farligt”, ”vi måste ha respekt för att människor är olika” etc.

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *