Opinionskrönika maj 2017

I april blev de röd/gröna återigen större än Alliansen. Ända sedan november 2015 har Alliansen varit största block. Störst fördel hade man i maj 2016 då gapet var 4,0 procentenheter. Nu leder de röd/gröna med 0,6. Det är framförallt Socialdemokraternas återhämtning som ligger bakom. Hanteringen av terrordådet i Stockholm gynnade troligen Stefan Löfven. Välförtjänt för han fyllde väl ut statsministerämbetets kostym. Men viktigare för socialdemokraternas siffror är att det sedan några månader tillbaka också finns en underliggande uppåtgående trend. Det är dock fortfarande en bra bit kvar innan man når upp till siffror jämförbara med valresultatet.

Miljöpartiet har ett klart mindre stöd i opinionen än vid valet 2014. Det verkar dock som man nu stabiliserar sig runt 4 procent. En del mätningar har indikerat ännu lägre nivåer än så. I SIFO:s ordinarie mätning som gjordes i början på april var man nere på 3,2 procent. Men i den extramätning som gjordes senare i månaden (och därför ingår i underlaget till månadens poll of polls) var man tillbaka på en högre nivå (5,0%). Siffrorna indikerar dock att det är svajigt och miljöpartisterna får nog förbereda sig på en jobbig valrörelse. Det är svårt att se vad som skulle kunna ge partiet en hävstång uppåt igen. Gustav Fridolin är både stukad och blek. Isabella Lövin är inte och kommer knappast att bli en kampanjpolitiker.

På allianssidan har vi haft en period av stor dramatik. Moderaternas utförslöpa fortsatte även under april. Stödet är nu nere under 17 procent. Vi får gå tillbaka till valrörelsen 2002 och Bo Lundgrens katastrofval för att hitta motsvarande nivåer. I det valet nådde man drygt 15 procent. Men historiskt var detta en tillfällig nivå. Man får gå tillbaka till 1970-talet för att hitta mer permanenta perioder under 17 procent. Men i valet 1979 fick man 20 procent och i alla val därefter, utom just 2002, har man överträffat detta. Toppnoteringen nådde Fredrik Reinfeldt 2010 med 30 procent.

Anna Kinberg Batra verkar byta strategi så ofta att det ser att vara en taktik att byta strategi. Ena månaden tar hon avstånd från Reinfeldt, distanserar sig från Alliansen och närmare sig Sd. Ett par månader senare gör hon en egen Reinfeldtare vid presentationen av partiets motion med anledning av vårbudgeten. Hon hälsar välkommen till Sveriges arbetarparti och lägger fram förslag om ett nytt jobbskatteavdrag. Visst, det är inte så att de två utspelen är motstridiga. Men de väcker frågor både om hur den nuvarande moderatledningen ser på sin nära historia och hur bra man är på att förnya sin politik. Jobbskatteavdragen var en gång en fräsch idé som gjorde det möjligt för Alliansen att sänka skatten, nu är det mest gammal skåpmat. Dessutom samlar inte nya jobbskatteavdrag längre Alliansen, snarare bidrar de till ökad splittring.

Är det så att vi håller på att se ett skifte, att Kinberg Batra är på väg att lämna över Alliansens ledartröja till Annie Lööf. Centerns uppgångstrend håller i och för sig på att mattas av. Vi får se om den kan få ny energi någonstans eller om det är slut på uppgången för den här gången. I vilket fall som helst har Annie Lööf etablerat sig på en ny nivå i svensk politik. Fler och fler ser henne som alternativet till Stefan Löfven som statsminister. Till och med flera moderatväljare enligt en mätning från IPSOS förra veckan.

Det kan vara så att vi nu går in i ett lugnare skede, att de opinionstrender som varit starka ett tag mattas av.  Men det stora frågetecknet i svensk politik är Alliansen. I första hand hur den ska hantera höstens budgetmotion (se tidigare blogg nedan) men på längre sikt är naturligtvis frågan om man överhuvudtaget kommer att ha kraft och förmåga att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ i nästa års val.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *