Liberalernas position inför valet 2018 borde vara som huvudmotståndare till Sverigedemokraternas nationalism och högerpopulism.

Det finns tydliga lärdomar för svenska liberaler att dra av de senaste valen i Europa – i Nederländerna och i Frankrike. Inte minst för det liberala parti som tagit namnet Liberalerna.

I bägge länderna var det liberalismen som till slut stod som framgångsrik huvudmotståndare till nationalism och högerpopulism. I Nederländerna gick visserligen liberala VVD med regeringschefen Mark Rutte i spetsen något tillbaka men förblev största parti. Samtidigt gick dock vänsterliberala D66 kraftigt framåt. I Frankrike spelade de traditionella partierna en marginell roll när presidentvalet gick in i ett avgörande skede. Marine Le Pens framgång är anmärkningsvärd, men än mer anmärkningsvärt är att hon stoppades av en kandidat med ett klart socialliberalt budskap. Inskränkt nationalism där problem ska hanteras med stängda gränser och protektionism stod mot öppenhet, tolerans och framtidsoptimism.

Det är uppenbart att en tolerant och öppen liberalism är nationalismens och högerpopulismen reella huvudmotståndare. Men den positionen verkar Liberalerna i Sverige helst vilja undvika. Skälet kan vara att man har en partiledare som känner sig mer bekväm med att framföra andra budskap.

Liberalerna presenterade i februari sin kommunikationsstrategi inför valet 2018. (Intressant för övrigt att ett så viktigt styrdokument ligger öppet på webben för alla att ta del av.) Dokumentet har sina förtjänster, men också sina brister. På en punkt är man tydlig. Det är partiledarens starka sidor som man ska förstärka i hela partiet.

Strategin ska kompletteras med konkreta valbudskap längre fram. Partiets vårbudget ger dock en indikation om vad det kan komma att handla om. Poliser, militärer, lägre ingångslöner får nu komplettera den vanliga skolan. Ett budskap som mest verkar anpassat till just vad partiledaren gillar och känner sig bekväm med att prata om.

Det jag bland annat saknar i strategin är en positioneringsanalys. Vilken position har man och vilken ska eftersträvas i förhållande till konkurrenterna – de andra partierna? En sådan analys skulle troligen pekat på helt andra huvudfrågeställningar än de man nu kommit fram till. Efter en lång period av triangulering och utslätning av politiska meningsskiljaktigheter är det dags att lyfta fram det som är unikt. Var kan liberalismen verkligen göra skillnad i dagens Sverige?

Liberalernas (i alla fall det tidigare Folkpartiets) kräftgång i Sverige och misslyckade regeringsperioder i Tyskland och Storbritannien som ledde till förödande valnederlag för de liberala partierna där, har fått oss att se en liberalism på nedgång i Europa. EU:s minskade förtroende, flyktingkris, stängda gränser, Brexit, Trumps valseger har förstärkt bilden av en liberalism på defensiven och som snabbt tappar terräng. Men faktum är att liberala partier går framåt i flera länder i Europa. Vi ser en intressant renässans för vänsterliberala idéer, titta på i D 66 i Nederländerna, Radikale Venstre i Danmark eller nu på Macron i Frankrike.

Den liberalism som växer; den är grön; den har ett socialt engagemang; den är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är.

Det är precis där jag också vill se Liberalerna positionerade i svensk politik. När Jimmy Åkesson, som i helgen, går till attack mot det han kallar vänsterliberala etablissemanget och hur det förstört Sverige, så vill jag att Liberalerna står just där – tar emot slagen och slår tillbaka. Åkesson försöker nu kopiera Trump och Le Pen genom att peka på en elit med naiva idéer som står emot folket. En elit som undergräver svensk kultur och svenska värderingar, som säljer ut nationens skäl.  Jag känner mig så in i märgen träffad. Jag är stolt över mina liberala värderingar – både de marknadsliberala och de vänsterliberala.

Visst det kanske finns en del i bagaget där Sverigedemokraterna haft mera rätt och Liberalerna en del fel. Liberalerna hade skygglappar och vägrade för länge att diskutera volymer i asylpolitiken. Men för Sverigedemokraterna har alltid en asylsökande varit en asylsökande för mycket. Den nationalistiska ideologin är påtaglig när man diskuterar värderingar, kulturarv, öppna gränser, internationellt samarbete, EU:s fyra friheter mm.  Jag har länge förfäktat att Liberalerna ska ta en skarpare debatt mot Sverigedemokraterna. Det finns en position i svensk politik, där man likt Macron i Frankrike, kommer i konflikt med högerpopulismen på ett helt annat sätt än idag.

Men inte i någon av de fyra huvudfrågeställningarna (militär, polis, löner och skola) kommer man i konfrontation med Jimmy Åkesson och Sverigedemokraternas grundläggande värderingar. Hade jag inte vetat bättre, att frågorna valts utifrån Björklunds förmåga, så hade jag trott det varit ett allvarligt försök att helt lägga sig i skuggan för Sverigedemokraternas retorik – att ducka och fegt dra sig undan istället för att stå upp, ta emot slagen och slå tillbaka.

Men med den positionering Liberalerna nu är på väg att ta är risken stor att allt fler väljare finner partiet ointressant.  Det är synd för samtidigt har man nu världens chans att ta en huvudroll.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *