Opinionskrönika april 2017

Två saker sticker ut mer än någonting annat i väljaropinionens utveckling under mars 2017. Centern fantastiskt positiva trend fortsätter. För sjätte månaden i rad överträffar man föregående månads notering. Man har gått från ett stöd på 7,5 procent i september till 12,5 procent i mars. En ökning med 5 procentenheter. Moderaternas tapp under samma period är minst lika dramatiskt – från 24,9 procent i maj till 17,1 procent i mars. En minskning med nära 8 procentenheter.

Intressant är också att gapet mellan blocken fortsätter minska och det är nu nere i 0,3 procentenheter. Men detta beror inte på att de rödgröna vinner något på turbulensen inom Alliansen. Istället sker det en viss överströmning från främst moderaterna till Sd. Efter en period av relativt stillastående, så verkar Sd nu börja växa igen. Det är en utveckling som tog fart efter Anna Kinberg Batras (AKB) utspel den 19 januari att man är beredda att fälla regeringen före valet med stöd av just Sd.

Det var säkert internt tryck som fick AKB att gå ut med detta besked. Men avsikten var att visa upp en mer offensiv strategi och därmed kunna peka finger åt de mer fega allianskamraterna i Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som man hoppades ta sympatisörer även från Sd. Men svaret från väljarna kom omgående och var skoningslöst. Efter en längre och svackare utförslöpa visade sig vägvalet leda till ett stup. Vinnare blev istället just C och Sd. Fortsätter den här utvecklingen har moderatledaren gått från att ha strategiska bryderier till att stå inför en nästan olöslig strategisk utmaning. Kommer hon ens att leda partiet i nästa val?

Vi får se om jag underskattar AKB. En som vet hur det känns att vara underskattad är Annie Lööf. Jag stämde själv delvis in i kören när Lööf valdes genom att skriva att ”hon och Centerpartiet passar inte som hand i handske precis”. Men jag skrev samtidigt att just den miss-matchen gjorde Annie Lööf och Centerpartiet till svensk politiks största och mest spännande osäkerhet. Och jag måste säga att hon förtjänar beundran för sitt sätt att ta sig an den utmanande uppgiften. De verktyg hon använt sig av har främst handlat om politikens innehåll och politisk strategi, i motsats till det andra liberala partiet där utanverket med symboler, format och taktik varit mest framträdande.

Annie Lööfs partiledarskap har inte varit utan problem. Hon tvingades till exempel avbryta en semester för att åka hem och styra upp ett programarbete som var på väg att spåra ur. Till en början var opinionen också ganska svårflörtad. Det var först i förra valrörelsen som väljarna fick en chans att bekanta sig med henne. Jag tror att det hela vände vid ett mycket speciellt tillfälle. Det är svårt att bevisa betydelsen av en enskild händelse för en opinionsutveckling som sker långt senare. Men när Annie Lööf i TV:s partiledardebatt den 11 september 2014, lämnar sin plats för att räcka över en bunt papper till Stefan Löfven, så tappar denne balansen och börjar vifta och prata okontrollerat. Det som Lööf försökte överlämna var väl en föga uppseendeväckande rapport från Energimyndigheten – men just då hände något med dynamiken i svensk politik. Annie Lööf växte när hon fick Löfven att framstå som en okontrollerad gubbe som inte kan hantera att sägas emot av en ung kvinna. Det självförtroende Lööf fick i det ögonblicket har betytt en hel del för den fortsatta utvecklingen. Den nuvarande trenden kommer väl inte att leda ända upp i himmelen, men fortsättningen blir intressant.

Inte minst gäller detta dynamiken inom Alliansen. Centerpartiets framgångar är på väg att förändra hela den politiska kartan. För första gången på mycket länge är Centerpartiet och Liberalerna tillsammans större än Moderaterna. Samtidigt ligger Kristdemokraterna väl förankrade under spärren. Med det nuvarande opinionsläget ökar också sannolikheten för att man kommer att förbli där. Med ett minskande moderatstöd kommer det att finns färre ”kamrat fyra-procent röster” att hämta. Det blir allt mer tveksamt om Alliansen kommer att överleva nästa val.

Svensk politik hade behövt nya samarbetslösningar redan den här mandatperioden. Nu kan väljarna tvinga fram ett ”nytänkande” efter det att de sagt sitt i valet om drygt ett år.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Sverigedemokraterna växer (ej säker)
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *