Väljaropinionen i november 2016

Förändringarna sker i små steg men trenderna står sig. Centern fortsätter att förstärka sin ställning och vi kan notera en ny rekordnotering på 8,2 procent. Samtidigt fortsätter gapet mellan blocken att minska och är nu nere i 1,5 procentenheter till Alliansens fördel.

diagram-nov-16tabell-nov-16

 

En ny trend framträder nu också allt starkare och det är att Moderaterna försvagas. Man har sedan toppnoteringen i maj på 24,9 procent tappat några tiondelar i stort sett varje månad och är nu nere i 22,6 procent. Det är uppenbart att moderaterna har strategiproblem. Hur ska man profilera sig gentemot Sverigedemokraterna? Vilket är viktigast, det egna partiet eller ledarskapet inom Alliansen?

Liberalerna hankar sig fram och Kristdemokraterna tycks ha parkerat sig en bra bit under fyra-procent nivån. Det är Annie Lööf som är framgångsrikast inom Alliansen just nu. Förmår Centerpartiet hålla sig kvar på den här nivån (och kanske ytterligare förstärka den), så är det slagläge i nästa valrörelse. Dynamiken mellan henne och Stefan Löfven talar till Lööfs fördel. Vi såg i förra valrörelsen hur adrenalinet kan rusa hos statsministern när Lööf provocerar. Vid sidan om en fräsch Annie Lööf framstår också Anna Kinberg Batra som blek och Jan Björklund som cirkulärt återvunnen.

Socialdemokraterna verkar fast förankrade på 25-procent nivån, men trots detta närmar sig de röd/gröna tillsammans Alliansen. Tiondel för tiondel tar man in på försprånget, men fördelningen mellan partierna skiftar lite månad för månad.

Miljöpartiet har naturligtvis en nyckelroll i sammanhanget. Jag har tidigare under hösten dragit slutsatsen att man fått stopp på den nedåtgående trend partiet varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Den slutsatsen bekräftas också av denna månads resultat. Samtidigt lever partiet farligt. Jag påpekade förra månaden att en förklaring till Miljöpartiets unikt långa utförslöpa var att den fick energi av ständigt nya negativa händelser.  Nu kom en ny sådan den 25 november när åtta tidigare ledare för partiet gick till storms under rubriken ”Mp har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Den visar att Miljöpartiets interna uppgörelse långt ifrån är över och det kan bli kostsamt för partiet. Att en trend stoppat upp innebär inte att den inte kan få fart igen när ny energi tillförs.

Till sist Sverigedemokraterna. Partiet rusade med drygt tre procentenheter till totalt 25% i Sentios mätning som presenterades i nättidningen NyheterIdag den 22 november. Det finns ingenting som tyder på en sådan utveckling i de andra mätningarna. I det sammanvägda resultatet ligger man på ungefär samma nivå som de senast månaderna. Sentios mätning och det faktum att den i hög grad ignorerades av etablerade media fick konspirationsteorierna att flöda på nätet. Men faktum är att vi sett sådana här rusningar förr i Sentio, förra hösten noterades Sd också som största parti i november.

Konspirationsteorierna om etablissemangets pk – mätningar fick nu också näring från de etablerade opinionsinstitutens missar i det amerikanska presidentvalet. Utan tvekan har det blivit svårare att mäta den politiska opinionen och det är inte omöjligt att de andra instituten fortfarande underskattar Sverigedemokraterna. Men det finns inga händelser att relatera till eller rationella skäl till att Sd skulle gått kraftigt framåt under november. Men låt oss hålla frågan öppen tills vi får se utfallet av nästa månads mätningar. Opinionsmätningarna under det amerikanska presidentvalet tänker jag återkomma till i en kommande blogg.

Sammanfattning observerade trender:

  • Centerpartiet växer.
  • Moderaterna försvagas.
  • Skillnaden mellan blocken krymper. De röd/gröna närmar sig Alliansen.

Christer Hallerby

Reflektioner över revolutionen i USA

Det känns som en baksmälla. När natten sakta övergår i dag och det står klart att Donald Trump blir USA:s 45:e president. Tre skärmar har rullat hela natten CNN, SvT och ESPN. Jag har vridit upp och ned ljudet på den som verkat intressantast. Men nu känns de timsgamla analyserna ofräscha, de spetsiga kommentarerna uddlösa, de slagkraftiga argumenten platta och opinionsmätningarna malätna. Jag går och lägger mig, drar täcket över huvudet, stänger ute världen.

Vaknar med tanken att aldrig har liberalismen haft en tuffare utmaning. Detta är inte en revolution för att det demokratiska systemet kastats över ända. Nej, det är inte hotat och det har bestått utmaningen att leverera folkets röst. För detta är en revolution där ”vanligt folk” samlat sig i en massrörelse och gjort uppror mot etablissemang, kulturelit, politisk korrekthet, globalisering, kosmopolitism och urbanitet. Det är en revolution där de vanliga förlorarna har besegrat de vanliga vinnarna. Snacka om revansch.

Outsidern Donald Trump – utan erfarenhet vare sig från administration, politik eller militär – han besegrade först 16 politiska proffs i det republikanska primärvalet och sedan den kanske mest erfarna presidentkandidat som demokraterna någonsin nominerat.  Det amerikanska partisystemet är i spillror. USA brukar sägas vara en meritokrati. Nu blev istället erfarenhet, kompetens och kunskap en belastning. Gapet i värderingar och verklighetsuppfattning var för stort mellan styrande och styrda.  En ”The American self-made man” som artikulerade vad många tyckte och kände, blev istället framgångskonceptet som lyftes fram av en protestvåg utan motstycke.

De som röstade på Trump gjorde det därför:

– att de vill köra sina bränsleslukande bilar utan hinder från sådant akademiskt trams som växthuseffekten eller globalt tjafs som Parisöverenskommelsen och framförallt utan höjda skatter eller andra restriktioner,

– att de inte vill betala vare sig för andras sjukvård eller ett korrumperat politiskt system med vidhängande administration,

– att de inte vill veta av några som helst inskränkningar i rätten att skydda sig själva, sina nära och kära och sin egendom (i ett land där politik och rättssystem inte kan ta hand om slöddret måste man ha rätt att bära skjutvapen och använda dem när det behövs),

– att illegala invandrare som både är kriminella och tar jobben från vanligt folk inte slängs ut ur landet (det är ett system som hålls under armarna bara för att akademiker ska få hjälp med barnpassning och städning och för att skrupellösa företagare ska kunna hålla nere lönekostnaderna),

– att import av allt från billigt kinesiskt stål till europeiska och japanska bilar ska tillåtas förstöra amerikanska jobb (eliten låter inte bara detta fortgå utan vill dessutom vidga frihandeln till nya länder och områden),

– att eliten bryr sig mer om att hjälpa och skydda muslimer i utlandet är vanligt folk i USA.

Donald Trump är en utmaning för varje liberal. Han är visserligen för ett fritt näringsliv. Men värderingarna är snarare kapitalistiska än marknadsliberala. Inhemska företag ska skyddas. Utländsk konkurrens är skadlig och ska begränsas.  När kapitalistiska intressen kopplas ihop med folkligt motstånd mot förändringar får vi stelnande strukturer och stagnation.

Men debatten är svår att ta. Precis som när det gäller Sverigedemokraterna här hemma klarar politikerna inte av den. Helst undviker man den helt. Obehagliga konfrontationer med väljare som ändå inte kommer att rösta på en, det är ingen bra dag på jobbet. Det känns smutsigt att nedlåta sig till verbalt tjafs med populister och chauvinister – med människor som ändå inte förstår. I Sverige var det länge en etablerad strategi i flera politiska partier (inte minst Liberalerna) att inte alls debattera med Sverigedemokraterna. Den dåliga ursäkten var att man inte ville hjälpa dem med uppmärksamhet.

I USA har undvikandet av konfrontationer med väljare som tänker annorlunda verkligen upphöjts till konst. Många valdistrikt har snickrats till så att de ska ge behändiga och ständiga majoriteter åt antingen demokrater eller republikaner. Fenomenet har ett speciellt namn ”gerrymandering” efter den guvernör Gerry som på 1700-talet fixade till en valkrets i Massachusetts som ansågs se ut som en salamander.  Man lägger också helst valmöten på platser där stödet känns, syns och kan visas upp i TV.

Länge har åsikterna i folkdjupet kunnat avfärdas som okunskap, brist på bildning, fördomar och populism. Det har heller inte funnits så många politiska företrädare som lyfte fram dem i debatten. Det har också varit sällsynt med mediala plattformar som kunnat fungera som megafoner. Men ibland går korken ur. Det hände i många länder i Europa på 1930 – talet. Det händer i både USA och Europa nu.

Liberalismen behöver en ny upplysningstid för att bryta dagens destruktiva utveckling. För att lyckas krävs först och främst mod, skicklighet och framförallt vilja hos etablerade politiker och partier. Det räcker dock inte. Det brister också när det gäller verktyg, metoder och processer för att på ett bra sätt kunna ge sig in i det här jobbet. Det är dags att ta av finkostymen och gullandet med de som nästan tycker som vi. Istället på med blåstället, ut i undervegetation och konfrontera de enkla lösningarna. Det gäller på nätet och det gäller IRL. Agitatorn måste väckas till liv igen.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i oktober 2016

Väljarna verkar just nu sitta still i båten. Gapet mellan blocken ökar något och är nu 2,5 procent till Alliansens fördel. Men bakom de till synes stabila siffrorna kan man dock göra en del intressanta iakttagelser. Särskilt gäller det Centerpartiet som haft en positiv utveckling ett tag nu och i oktober når upp till en rekordnivå.diagram-okt-16            tabell-okt-16

Centerpartiet når i oktober sitt högsta stöd på väldigt länge – 7,9 procent. Jag har ingen sådan hög notering överhuvudtaget i min ”poll of polls” som jag började göra i augusti 2009. När jag går igenom andra mätningar så får man gå tillbaka till första halvan av 1990-talet för att se motsvarande eller högre nivåer. Det finns dock ett stort MEN. I valet 2006 blev resultatet just precis 7,9 procent.  Men man överträffande då de flesta institutens prognoser. Så man kan i alla fall säga att det ett sorts opinionsmätningsrekord för 2000 – talet – för ”poll of polls”.

Även Ekot och SIFO:s Svensk Väljaropinion noterar en historiskt hög siffra för Centerpartiet – 8,1 procent. Vi hamnar lite olika genom att vi viktar de ingående mätningarna på lite olika sätt. Jag multiplicerar till exempel med en kvalitetsfaktor baserat på hur bra instituten presterat i de senaste valen.

Det kan dessutom bli mera. Centerpartiet är inne i en uppåtgående trend. Den ser hyfsat stabil ut, inga stora hack i kurvan utan en succesiv ökning med någon tiondel i taget sedan början på året. Det ska bli intressant att följa fortsättningen. Det handlar om hur mycket energi och kraft det är i trenden och om partiledningen förmår tillföra ny energi. Det är i alla fall läge för att höja aktivitetsnivån. Synas mera. Nyfikenheten på partiet finns där.

I min september-analys gjorde jag fyra antaganden om den fortsatta opinionsutvecklingen, så en kort uppföljning av dessa kan vara på sin plats.

Jag noterade att gapet mellan blocken minskade och var beredd att hålla en slant på att de rödgröna skulle passera Alliansen före årets slut. Det antagandet får inget stöd i siffrorna för oktober där gapet ökar något igen. Men den lite längre trenden pekar fortfarande på att gapet minskar. Jag sänker dock insatsen något.

Jag noterade att Sverigedemokraterna fått stopp på den negativa trend man varit inne i sedan migrationsöverenskommelsen. Det får nu anses bekräftat att det inte längre finns någon som helst energi i den trenden längre. Vi kan notera att Sd förlorade knappt 2 procentenheter på överenskommelsen. Nu är det en ny giv för partiet. De övriga, särskilt moderaterna, kan konstatera att det inte räcker med en mer restriktiv migrationspolitik för att ta tillbaka Sd:s väljare.

Jag noterade att Miljöpartiet fått stopp på den negativa trend man varit inne i ända sedan EU – valet i juni 2014. Nu tappar partiet något i förhållande till september. Men inte så mycket så att det påverkar min slutsats. Det intressanta är dock att Mp:s nedåtgående trend fick energi av ständigt nya negativa händelser förknippade med partiet. Det krävs nog lugn i partiet och harmoni i regeringen för att man ska vara kvar på sin nuvarande platå.

Jag noterade att Liberalernas krisvecka inte behövde ha varit negativ ur opinionsmässig synpunkt men att vi behövde avvakta oktober för att få detta bekräftat. En bekräftelse som också kom i och med uppgången från 4,9 till 5,5 procent.

Christer Hallerby