Liberalernas krisvecka – funderingar och spekulationer från läktaren.

Det verkar som om liberalernas krympande inre krets stoppats ner i en tryckkokare. Under normala veckor står den och puttrar på. Locket sitter hårt fastspänt för att inte lyfta av det inre trycket. Men ibland fungerar det inte; frustration, gammalt groll, svikna förväntningar och tillkortakommanden får locket att skjuta upp i taket; luften fylls av känslor, svek och anklagelser. Efter ett tag stoppas allt ner igen. Man har kommit överens om ett förhållningssätt. Locket spänns fast. Tillbaka till status quo – ser på Wikipedia att det är ett latinskt uttryck som faktiskt betyder ”tillståndet man var i före kriget”.

Varför är det så och varför kommer det inte till ett avgörande? Mitt svar är en kombination av bristande ledarskap och att det inte finns någon egentlig utmanare. Jan Björklund gör långt ifrån allt rätt men har skaffat sig ett grepp om den inre apparaten och har de stora länsförbundens stöd.  Birgitta Ohlsson avstår från att utmana därför att hon aldrig skulle kunna bli partiledare utan en uppslitande strid. Oddsen för att hon ska vinna är dessutom inte tillräckligt goda för att våga ta risken och dessutom skulle det parti hon fick ta över ledningen för vara än mer sargat och konfliktfyllt än idag.

Krisveckan får Björklund ta på sig det mesta av ansvaret för. Den var en direkt följd av hans bristfälliga politiska handlag och hans sätt att leda.

Händelseutvecklingen inleddes med att Björklund tyckte att regeringen borde bjuda in även Sverigedemokraterna på sina möten med oppositionen. Relationen eller icke-relationen till Sverigedemokraterna är en fråga full av sprängstoff – för Liberalerna och för Alliansen. Den kommer att vålla många konflikter framöver. Men att gå ut och ha synpunkter på vem regeringen ska inbjuda för samtal var helt onödigt, inget som Björklund behövde eller borde uttalat sig om.

Nästa händelse var artikeln om religiösa friskolor. Den debatten är onekligen intressant. Det finns goda argument både för och emot. Men det var svårt att i DN – debatt artikeln hitta några nya argument, som man inte vägt in vid tidigare ställningstaganden. Till exempel som när Jan Björklund som utbildningsminister hävdade att gällande regelverk var så långt man kunde gå med hänsyn till Europakonventionen.

Men viktigast är inte heller här det sakliga innehållet, utan processen. Det är alldeles riktigt, som Björklund hävdat att förnyelse ibland är smärtsamt. Det ingår då att man måste ompröva tidigare ställningstaganden, tidigare politik. Men varför måste detta ske i form av ”statements” från partiledningen och varför måste partiledaren själv öppet ta ställning så tidigt i processen?

När man nu har ett stort antal arbetsgrupper igång för att forma en ny politik, varför inte låta arbetsgrupperna själva stå för förslagen? Tillåta en fri och öppen debatt där de nya förslagen prövas av både experter och medlemmar. Partiledaren behöver egentligen inte själv ta ställning förrän partistyrelsen ska behandla de förslag som ska läggas fram på landsmötet. När Björklund gång på gång går in tidigt så handlar det om att låsa fast en ståndpunkt innan debatten ens tillåtits komma igång. Det är en ledarstil som provocerar och bäddar för interna kriser.

Nu går det inte alltid att ha en genomgripande demokratisk process och invänta landsmötesbeslut innan en åsikt ska formas. Ofta krävs snabba ageranden och snabba beslut. Men frågan om religiösa friskolor hör inte dit. Känner Jan Björklund att han kan uppträda som fri debattör, så borde han ge andra personer i partiledning och partistyrelse samma utrymme.

Förutom frågetecken för partiledarens agerande  i de två sakfrågor som var grunden till krisen så finns det också ett frågetecken för hur den utlöstes. Det var Anna Starbrink som tryckte på avtryckaren och snabbt fick eldunderstöd av Tina Acketoft i en frustrerad attack på Birgitta Ohlson. De skulle möjligen kunna ursäktas med att livet i tryckkokaren inte är så lätt. Det behöver pysas lite ibland. Men var det verkligen ett uttryck för spontan frustration? Det skulle vara intressant att ha varit ”flugan på väggen” och hört vilka som pratade med varandra innan Starbrink tog kontakt med Dagens Eko för det verkar osannolikt att det helt skulle varit hennes eget initiativ. Att Acketoft och gruppledaren Christer Nylander var i kontakt med varandra under den aktuella kvällen, har av den senare bekräftats i media.

Men visst Birgitta Ohlsson är inte utan skuld. Mycket av övertrycket i kokaren står hon för. Kollegor som kanske i grunden har samma inställning som Ohlsson, men som arbetar och sliter för att få fram jämkningar och kompromisser känner sig svikna av henne när hon ställer sig utanför när alla andra rättar in sig i ledet. En politiker som står för sin åsikt och inte kompromissar med sina ideal väcker respekt och beundran. Därför har Birgitta Ohlsson en stor supporterskara bland gräsrötter och andra politiskt intresserade. Men det är svår statsmannakonst att ständigt ta sig parlamentariska friheter och samtidigt behålla goda relationer till kollegorna. Där har Birgitta Ohlsson inte lyckats.

Ett annat problem är att många inte riktigt känner Birgitta Ohlsson. Vad står hon för när hon inte rör sig på hemmaplan, när hon inte uttalar sig om feminism, integritets- och demokratifrågor. Per Kraulis ställde i en debattartikel i Expressen (160916) frågan ”Vilka frågor har hon engagerat sig i? Handlar det om politiska frågor som kan få fler att rösta på Liberalerna, eller handlar det om sådant som de närmast sörjande jublar över men som resten av väljarkåren inte bryr sig speciellt om?”

Kraulis svarar själv: ”De frågor som hon går i gång på är de i en viss mening ”enkla” liberala frågorna, där den liberala ideologin kan tillämpas med full kraft. Där man kan stå på den bildliga barrikaden och kämpa med glöd i hjärtat. Där man är helt och hållet säker på sin sak. Där man kan säga: ”Fuck verkligheten! Detta är vad jag tror på!”

Jag tycker kanske inte att detta är en riktigt rättvis kritik av Birgitta Ohlsson. Man kan i ett svar till Kraulis hävda att när det gäller till exempel ekonomi, arbetsmarknad eller energi så har hon ställt upp på partiets linje och inte känt behov av att profilera en egen politik. Hon är och har varit en både engagerad och passionerad EU – anhängare. Men onekligen är misstroendet mot Ohlsson i partiet utbrett, särskilt i de strukturer som har makt och inflytande. Det beror dock inte i första hand på hennes åsikter utan på hennes sätt att driva politik.

Nu går livet i tryckkokaren vidare. Det återstår att se om det ”förhållningssätt” man kommit överens om räcker för att det inte ska pysa över igen. Någon partiledarstrid mellan Björklund och Ohlsson blir det sannolikt inte. Det finns en potential för att utveckla ledarskapet i partiet. Frågan är om Björklund kan balansera sina brister och hålla missnöjet stången eller om en tredje person får ta över och köra valrörelsen 2018.

Christer Hallerby

Vinster i välfärden – Reepalus utredning blandar bort korten

Ilmar Reepalus utredande av vinster i välfärden utvecklar sig till ett intellektuellt, trovärdighetsmässigt och politiskt haveri. När just Reepalu fick uppdraget hade jag förhoppningen om att en trygg och kompetent gråsosse åtminstone skulle ge frågeställningarna en korrekt saklig belysning och att förslagen skulle bygga på en klok politisk avvägning.

Men genom att som nu senast damma av det gamla begreppet övervinster, som vi minns från löntagarfondsdebatten, så undrar jag om det inte framförallt är politisk konfrontation som han är ute efter. Har utredaren och utredningen kidnappats av socialdemokratiska partistrateger som anser sig behöva en stridsfråga i valrörelsen? För inte verkar det som utredaren jobbar med inriktningen att få ihop ett förslag som vare sig kan vinna saklig trovärdighet eller en majoritet i riksdagen.

Det underlag som Reepalu främst verkar bygga sitt förslag på kommer från Joachim Landström, lektor vid företagsekonomiska institutionen på Uppsala Universitet. Det har läckt ut till media den senaste veckan och jag har läst både rapport och appendix med statistiskt underlag. Det är ett märkligt aktstycke. Det verkar som om lektorn haft mycket bristfällig koll på den bransch som han analyserar. Inte heller verkar han haft intresse av, eller tid, att tränga bakom siffrorna i det statistiska underlaget.

Men inte ens Landströms rapport ger något stöd för hur Reepalu nu väljer att beskriva förhållendana i den bransch han är satt att utreda. I söndagens Agenda (160904) talar Reepalu om att det kommer att bli ett avkastningstak åtminstone under 10 procent.

Reportern ställer då frågan:

– Vad är det ni ser i själva verket, vad kan de här koncernerna ta ut i avkastning om vi jämför med de här 10 procenten?

Reepalu svarar:

– Vi kan ju se att om vi tittar på sektorn, för de vi har tittat på, så ligger det fyra till fem gånger så högt. Det ligger mellan 40 och 50 procent. Det är inte rimligt att så mycket av våra skattepengar ska gå till ett fåtal kapitalägare.

Jag vill inte gärna bidra till att förgrova den politiska debatten med att anklaga Reepalu för att ljuga, men det enda alternativet är att han inte förstått eller missförstått något, att han inte ens kan ta till sig enkla statistiska uppgifter. Det är väldigt få ägare av eller ledningar i välfärdsföretag, som känner igen sig i Reepalus verklighetsbeskrivning. Vårdföretagarna uppger att den genomsnittliga utdelningen i branschen var 3,3 procent år 2014.

Även om Reepalu skulle kunna ge något enstaka exempel på det han säger, så ger han ju sken av att det är detta som gäller generellt i branschen. Som utredare har man ju en huvuduppgift att presentera fakta på ett korrekt sätt. Uppträder man i TV bör man försöka vara något av en folkbildare. Reepalu agerar tvärtom. Han gör allt vad han kan för att människor ska ha en så skev bild av verkligheten som möjligt.

Jag hoppas att andra forskare, analytiker och grävande journalister nu också sätter tänderna i Landströms rapporter – för där finns mycket som man kan vara tveksam till. Jag ska här bara ge några exempel.

Landström skriver: ”Analysen i rapporten bygger på att marknaden för välfärdsföretagen är en kvasimarknad där priset på tjänsten sätts av staten och det enda företagen kan göra på kort sikt för att öka sin vinst är att reducera sina kostnader.” Detta är en sanning som kräver stor modifikation. En del av välfärdstjänsterna regleras förvisso i valfrihetssystem, där en förutbestämd ”peng” reglerar prisnivån. Det gäller till exempel primärvården och skolan. Det är riktigt att den typen av marknader har speciella förutsättningar som är väl värda att analyseras. Men många välfärdstjänster upphandlas av kommuner och landsting och här råder priskonkurrens. Det leder fullständigt fel att utgå från att hela välfärdsmarknaden är en kvasimarknad.

När Landström utifrån sin definition av ett rimligt resultat beräknar vad han kallar för övervinster klumpar han ihop företag i valfrihetssystem med företag som upphandlas. I den senare kategorin finns till exempel äldreomsorg och annat omsorgsboende – bland annat HVB-hem. Där finns också stora delar av vuxenutbildningen. Min misstanke är att huvuddelen av Landströms framräknade övervinster inte görs på de kvasimarknader som han anser motiverar en vinstreglering utan på konkurrensutsatta marknader. I så fall faller hela den teoretiska grundvalen för hans förslag.

Enligt Landströms beräkningar har välfärdsföretagen under perioden 2005 – 2013 genererat en övervinst på sammanlagt 20,3 miljarder kronor. Den totala undervinsten för samma period är 5,4 miljarder kronor. Jag stärks i mina misstankar att något är fel när jag upptäcker att företag med mellan 0 och 4 anställda står för 7,4 miljarder av Landströms övervinster. Knappast de stora koncerner som Reepalu älskar att skjuta prick på.

Media har nu börjat göra det som redan Landström borde gjort, nämligen sätta kött och blod på företagarna bakom statistiken. Svenska Dagbladet skriver i dag på ledarplats om en specialistläkare i Linköping, som startat eget. Han har gått in med ett relativt litet eget kapital men lånat en hel del till utrustning. Han har anställt två personer men har själv en lön som är hälften av hans tidigare sjukhuslön. Resultatet blir en kraftig övervinst när rörelseresultatet sätts i relation till det egna kapitalet. Om han skulle redovisa ett rörelseresultat på 25 000 kronor så motsvarar det 50 procents avkastning i Landströms modell. Det är alltså här Reepalu har sina superkapitalister. Till saken hör att enligt den nationella databasen har Östergötland har inget valfrihetssystem för specialistläkare.

Igår läste jag på Facebook om en stafettläkare, som kan tjäna upp till 90 000 kronor i veckan. Han har eget företag men behöver just nu inte pengarna, så han låter dem stå kvar utan att ta ut någon egen lön. Det blir hiskeliga avkastningssiffror på rörelsekapitalet – säkert flera hundra procent. Hur många sådana finns registrerade i kategorin hälso- och sjukvård och därmed med i Landströms siffror? Stafettläkare kan man ha många synpunkter på, men något valfrihetssystem omfattas de inte av.

Man skulle kunna överföra Landströms resonemang om övervinster till andra branscher. Vi kan ta mitt eget konsultföretag som exempel. Nu finns det inget sådant förslag och jag medger att parallellen haltar men som tankeexperiment blir det ändå belysande. Jag har av olika skäl de två senaste åren inte tagit ut någon lön. Det innebär att jag trots måttliga intäkter, enligt Landströms definition gjort kraftiga övervinster. Jag skulle fått betala in en stor del av mina totala intäkter på ett övervinstkonto. Om jag inte senast efter sex år återför dem till rörelsen så ska de konfiskeras av staten och överföras till Allmänna Arvsfonden. Rörelsen består i princip av mig själv, en förmånsbil och några datorer. Gissa vad jag skulle göra. Säkert återföra pengarna, ta ut en överlön, skaffa en lite dyrare bil och köpa fler datorer. Men tjänsterna då – skulle kvaliteten bli bättre och skulle de bli billigare? Nej, absolut inte, några sådana samband finns inte.

Ett annat problem med Landströms förslag är att det krånglar till det. Utredaren ger själv flera exempel på att förslaget införs så måste man kompensera för än det ena och än det andra. Kompensera betyder i det här sammanhanget nya reglar. Till exempel står det i utredningen att modellen kommer att ha skadliga effekter eftersom den minskar drivkrafterna att öka utbudet och öka innovationstakten. I en artikel i Dagens Industri skriver han att modellen därför måste ha ett tillägg för värdeskapande investeringar. Först ska vi alltså reglera vinsterna och sedan ska vi reglera för regleringens negativa effekter.

Det här håller inte. Reepalu är alldeles för bristfällig som utredare och Landströms material har alltför många brister som underlag.

Christer Hallerby

Väljaropinionen augusti 2016

Det är inga dramatiska förändringar som skett i väljaropinionen över sommaren. Alliansen har fortfarande runt tre procents övertag över de rödgröna. Men för enskilda partier finns det ändå några anmärkningsvärda resultat att peka på.

Väljaropinionen aug 16

Läget för partierna

Centern och Vänsterpartiet är just nu vinnare inom respektive block. Bägge noterar i augusti sina hösta siffror hittills under mandatperioden. Mest anmärkningsvärt är dock att Miljöpartiet nu ligger under fyraprocent-spärren. Partiets genomklappning är den starkaste och tydligaste trenden i svensk politik på senare år vid sidan av Sverigedemokraternas genombrott. I Juni 2014 strax före EU – valet nådde man sin opinionsmässiga topp på drygt 12 procent, sedan dess har det gått utför.

Moderaterna vann ett par procentenheter på opinionsutvecklingen efter migrationsöverenskommelsen och tycks befästa en nivå på drygt 24 procent. Det har varit stabilt sedan februari. Socialdemokraterna behåller positionen som största parti och är också stabila kring 25 procent. Sd verkar även de, efter vändningen nedåt i samband med överenskommelsen, nått en stabil nivå på drygt 18 procent – fortfarande klart mycket högre än valresultatet.

Sommaren ser inte ut att ha varit bra för Jan Björklund, från 5,6 procent i maj till 4,8 i augusti. Å andra sidan har Liberalerna det senaste året hela tiden pendlat inom intervallet 4,8 – 5,8. Först när vi får ett resultat som bryter igenom – uppåt eller nedåt – finns en indikation på att något intressant är på väg att hända med Liberalernas siffror.

Särskilt om Miljöpartiet

Förtroendet för Miljöpartiet byggdes i hög grad upp av de tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. När de i maj 2011 lämnade över till Åsa Romson och Gustav Fridolin låg partiet stabilt kring nio procent. Sedan låg man länge kvar på denna nivå även efter skiftet av språkrör för att ta ett skutt upp under EU-valrörelsen. Men när de nya språkrören första gången prövades på allvar i inrikespolitiken i valrörelsen 2014 kom genomklappningen. Valresultatet stannade på 6,9 procent – en tillbakagång även i förhållande till de 7,3 procent Wetterstrand och Eriksson nådde 2010. Sedan regeringsskiftet har besvikelser och brustna förväntningar spätt på den nedåtgående trenden. Och nu landar man alltså på 3,9 procent. Frågan är om partiet nu nått botten eller om trenden nedåt kommer att fortsätta.

Om hur trender skapas och förstärks

Vad är det egentligen som orsakar rörelser i väljaropinionen, vad det är som sätter igång mer långsiktiga förändringstrender? Vi vet att valrörelser gör det. Det är då politikerna blir riktigt synliga och prövade av allmänheten. Vissa ändrar sina preferenser, osäkra tar ställning och en del ska rösta för första gången. Ofta är det så att partier som vinner stöd under en valrörelse fortsätter att gå upp också under en period efter valet. Och vice versa, har det gått dåligt i valet så fortsätter nedgången även efter valet.

Men det är svårt att renodla en utveckling som startas i en valrörelse från händelser som sker efter ett val. För att det ska bli riktigt starka rörelser krävs flera samverkande faktorer. För Miljöpartiet är det säkert så att många väljare började bli skeptiska redan under valrörelsen men ändå valde att lägga sin röst på partiet. De stärktes i sina tvivel när de sedan såg och upplevde att Fridolin och Romson hade svårt att leverera som statsråd. I takt med de politiska misslyckandena lämnade fler och fler partiet. Det är svårt att bryta en negativ trend, ännu svårare blir det när väljarnas intryck hela tiden förstärks av nya händelser. På motsvarande sätt, fast tvärtom, la Sverigedemokraterna grunden för sin uppgång i valrörelsen. Alla som ansåg Sd:s bild av en misslyckad integrations- och migrationspolitik som riktig, var inte beredda att redan då lägga sin röst på partiet. När flyktingkrisen sedan rullades upp och bilden av kaos i Europa blev skarpare blev fler beredda att aktivt ta steget att också stödja Sd som parti.

Om vi säkert kan säga att valrörelser utlöser nya trender i opinionen, så är det svårare att definiera trendskapande händelser under mandatperioderna. Sedan valet 2014 går det endast att identifiera en sådan händelse. Det är den migrationspolitiska överenskommelsen i oktober 2015. Den var positiv för moderaterna och vänsterpartiet som båda stärkt sin ställning. Den var positiv för socialdemokraterna som fick stopp på raset i opinionen. Möjligen kan också en del av Centerpartiets uppgång förklaras med partiets ställningstaganden i samband med överenskommelsen, även om de opinionsmässiga effekterna i så fall var något fördröjda i förhållande till utvecklingen i övriga partier. Vidare satte överenskommelsen stopp för Sverigedemokraternas uppåtgående trend och spädde säkert på Miljöpartiets nedgång.

Valet 2018

Det är nu mindre än två år kvar till valet. Om ingen ny större trendskapande händelse inträffar är det mycket som tyder på att det kommer att se ut ungefär som idag när valrörelsen drar igång efter sommaren 2018. Men vi har några trender som fortfarande lever. Där vi har en del kraft kvar från förra valrörelsen och från migrationsöverenskommelsen. Miljöpartiets nedgång är ännu inte bruten. Centerpartiet och Vänsterpartiet stärker sina siffror om än i maklig takt.

Christer Hallerby