Liberal energipolitik – rätt att stå utanför energiöverenskommelsen!

Det var utmärkt att Liberalerna valde att lämna energiöverläggningarna och därmed inte ställa sig bakom den slutliga överenskommelsen.

Det finns dock de som försökt övertyga mig om att det var ett stort taktiskt misstag. Nu när äntligen kärnkraften räddas, så väljer Liberalerna att stå utanför. Vilka märkliga signaler sänder inte det till väljarna. Men mitt svar är att det inte handlar om kärnkraften. Jag har aldrig varit vare sig kärnkraftsvän eller vindkraftsmotståndare. Det har inte heller Liberalerna, vilket blir tydligt om man går bakom partiledarens retorik och till grunddokumenten.

Jag gillar teknik och är fascinerad av både kärnkraft och vindkraft. Investerade för övrigt i ett av folkpartivännen Bengt Simmingskölds (senare grundaren av Eolus) första vindkraftverk redan på 1980-talet. Jag tycker också el är en utmärkt energibärare. Vi kan kanske effektivisera en del elanvändning men framförallt behöver vi mer el – inte minst i transportsektorn. Elbilar kommer att komma i allt större utsträckning. Höghastighetståg som förbinder Sveriges storstäder är en utmärkt lösning – där tycker jag Liberalerna ska sluta vela.

Men grundläggande är att vi i Sverige får en fungerande elmarknad där aktörerna och inte politikerna bestämmer hur elkraften ska produceras. Det innebär att styrmedel som snedvrider konkurrensen mellan olika energislag måste bort, så länge det inte handlar om att avgiftsbelägga miljöfarliga utsläpp. Det är bra att energiöverenskommelsen innebär att effektskatten, den särskilda straffskatten på kärnkraft nu kommer att avvecklas. Men lika dåligt är det att elcertifikatsystemet förlängs till 2030 och med ytterligare hela 18 TWh.

Jag ser gärna mer vindkraft när det finns aktörer som vill investera på marknadens villkor. Men det är orimligt att skattebetalarna eller elkunderna genom straffavgifter ska stå för fiolerna. Priset på elmarknaden sätts oberoende av produktionskostnaden. Det är balansen mellan utbud och efterfrågan som bestämmer var priset hamnar varje ögonblick. Mer subventionerad vindkraft pressar priset nedåt och kärnkraften tappar då i konkurrenskraft. Jag är inte säker på att överenskommelsen i längden räddar kärnkraften, det är nog snarare tvärtom. Då kommer vi också att få problem på sikt eftersom vi behöver el även när det inte blåser. Möjligen räddar finnarnas nya kärnkraftverk oss under en period.

Visst, elcertifikatsystemet har varit väldigt framgångsrikt. Ett av de mera effektiva inslagen i den svenska energipolitiken – om man nu anser det överordnat allt annat att få fram så många vindkraftverk som möjligt. Med en annan politik där marknaden fått bestämma och politikerna inte tagit ställning för eller mot olika energislag, så hade det sett väldigt annorlunda ut. Kanske hade vi haft en eller två nya moderna mycket säkra kärnkraftreaktorer i Forsmark och Oskarshamn och ett stort antal tusen färre vindkraftverk. Det är inte något som jag skulle sett som särskilt problematiskt – tvärtom.

Jag uppfattar Liberalernas ställningstagande som att det vare sig är för kärnkraft eller mot vindkraft. Jag uppfattar det som att man tagit ställning för elmarknaden. Det är en utmärkt politisk positionering att agera från i framtiden och därmed också ett taktisk riktig ställningstagande i det korta perspektivet.

Christer Hallerby

Väljaropinionen maj 2016

Gapet mellan blocken är 4 procent i Alliansens favör. Det är en svängning med 8 procent i förhållande till valet 2014. Samtidigt har M ryckt fram och är nu jämstarka med S.

Väljaropinionen maj 16

De trender som grundlades i och med Migrationsöverenskommelsen i oktober förra året har nu definitivt mattats av. Förändringarna för M, S, och Sd har de senaste två månaderna varit marginella och partierna verkar nu ha etablerat sig på sina nya nivåer. För Sd handlar det trots nedgången sedan överenskommelsen om en nivå som är 6 procentenheter högre än valresultatet. För S handlar det om en nivå som istället är 6 procentenheter lägre. Men å andra sidan innebar överenskommelsen att man fick stopp på raset och siffrorna har de senaste månaderna trots all turbulens i regeringen varit stabila. M ligger ett par procentenheter över sitt valresultat.

Den positiva trenden fortsätter dock för V och majsiffran ligger på 8 procent.

För Mp var maj en turbulent månad. Mehmet Kaplan tvingades lämna regeringen i april. Det följdes av att Åsa Romson under maj fick kasta in handsken både som miljömister och språkrör. Partiets majsiffra landade på 4,2 procent. Den negativa trenden sedan oktober fortsätter således. Men Mp:s kräftgång ska ses i ett längre perspektiv än så. Trenden har egentligen varit negativ ända sedan toppnoteringen på drygt 12 procent i maj 2014 strax för EU-valet. EU-valet gick ju strålande för partiet. Men därefter gjorde man en katastrofal valrörelse med resultatet 6,2 procent. Nu i maj har man alltså tappat två procentenheter ytterligare och ligger farligt nära spärren.

Miljöpartiets kongress valde Isabella Lövin som nytt språkrör efter Åsa Romson. Det ska bli intressant att se hur hon utvecklas i den rollen och hur dynamiken med Gustaf Fridolin kommer att fungera. Men något omedelbart recept mot kräftgången innebär det knappast. Lövin gjorde offentlig debut som språkrör i SVT:s partiledardebatt den 5 maj. Hon gjorde en habil men knappast särskilt färgstark insats. Det är väl det intryck hon gör även generellt. Hon är säkert professionell och duglig i sin roll som statsråd men är inte en politiker som sticker ut särskilt mycket. Vi får se om det blir någon ändring på det. Att vara partiledare/språkrör är ett väldigt speciellt jobb. Det går knappast att bedöma en persons talang och kapacitet innan hen fått genomföra en valrörelse.

Christer Hallerby