Dags för en ny internationell flyktingordning

Det internationella regelverk som styr flyktingpolitiken har spelat ut sin roll och blivit i det närmaste obsolet. Det gäller både FN:s flyktingkonvention och EU:s Dublinförordning. Kartan måste ritas om.

Det sätt som Europa har hanterat Syrienkrisen saknar all mänsklig anständighet och är inte värdigt ett demokratiskt rättssamhälle. Det handlar om människor som flyr för sitt liv; från krig, bomber och Kalasjnikovs; från hem som förvandlats till ruiner. Vi kommer i årtionden att påminnas med bilder hur Europa mött flyktingarna med stängsel, tårgas och vattenkanoner. USA har inte varit så särskilt mycket bättre. Dit har endast en liten rännil av flyktingströmmen kunnat ta sig.

Däremot är jag långt ifrån säker på att flera andra flyktingar av olika nationaliteter som hakat på har samma behov av skydd. Jag har till exempel länge varit fundersam över om Sverige verkligen ska ta emot afghanska barn, som familjer skickar iväg för att de ska få ett bättre liv och familjen ett ankare i Europa. Svensk asylpolitik har under de senaste decennierna steg för steg blivit allt humanare och skälen att få stanna har successivt vidgats. Humanitet är respektingivande och beundransvärt. Frågan är dock om maximal humanitet alltid är klokast politik.

Det är Genevekonventionen – FN:s flyktingkonvention – som är grundbulten i det internationella regelverk som världens stater har att förhålla sig till. Den konventionen kom till i en annan tid – i början på 1950-talet. Då som nu var det framförallt Europa som stod i fokus. Erfarenheterna från de båda världskrigen var naturligtvis formativa. Men framförallt hade Järnridån sänkt sig och delat Europa. Perspektivet var inte gränser som stängdes för flyktingar att komma in. Istället var det gränser som hindrade medborgare från att komma ut. De typiska flyktingarna i 1950- och 60 talets Europa var oliktänkande och oppositionella som med risk för livet lyckats fly från diktatur och förtryck.

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen har nyligen sagt att reglerna i flyktingkonventionen måste justeras. Jag håller med, men tror inte att det räcker med justeringar. Det krävs en grundlig omprövning av hela regelverket. Framförallt de delar som innebär att man måste ta sig till ett visst lands gränskontroll eller in på territoriet för att kunna söka asyl. Vi måste få stopp på de drivkrafter som får människor att ge sig ut på våghalsiga resor – t.ex. i bristfälliga farkoster över Medelhavet. Det kan vara rimligare med en ordning där asyl regelmässigt söks i förväg. Ett system där UNHCR ges en mer tydligt definierad roll. Idag handlar det inte om att forcera en Berlinmur. Ofta har flyktingarna full frihet att lämna sina hemländer eller så har de redan tagit sig in i ett grannland och vidare innan det är dags för etappen till det hägrande Europa.

Om FN:s regler och roll får allt mindre betydelse genom att allt fler stater struntar i dem, så har EU:s samarbete på området drabbats av ett direkt haveri. Det är inget unikt att kräva en rekonstruktion av Schengen- samarbetet och en omprövning av Dublinförordningen. Det gör många idag. EU – parlamentet antog till exempel för ett par veckor sedan en resolution om ett mer centraliserat asylmottagande. Det är dock tveksamt om EU-regeringarna överhuvudtaget har vilja och förmåga att samla ihop sina disparata agendor.

Om utgångspunkten fortfarande är fri rörlighet i ett gränslöst Europa så är det många aktörer som måste börja slakta heliga kor. Det gäller inte minst de svenska politiska partierna. Jag har blivit alltmer övertygad om att ska Schengen överleva så måste vi också ha en gemensam asyllagstiftning inom EU. Det räcker inte med ett fördelningssystem kombinerat med en ordning  á la Dublin som reglerar var en asylansökan ska handläggas. Det krävs en överstatlig lagstiftning, så att frågor om asyl och uppehållstillstånd bedöms utifrån samma regelverk i alla medlemsländer. Det innebär att det också behövs en gemensam rättsprocess där EU-domstolen eller annat övergripande organ blir högsta prejudicerande instans.

Men hur ska man överhuvudtaget få igång en förändringsprocess av de internationella regelverken? Det är svårt därför att de flesta länder helst gör ingenting alls och de internationella organen är handlingsförlamade.  Men Sverige skulle i alla fall kunna försöka ta en del initiativ. En bra början skulle vara att den svenska regeringen tar fram en internationell flyktingpolitisk strategi med en tydlig målbild om var man vill komma. Den kan presenteras i en skrivelse för riksdagen, debatteras där och sedan införlivas i EU- och utrikespolitiken.

Christer Hallerby

Väljaropinionen i mars 2016

Det är fortfarande migrationsöverenskommelsen som präglar utvecklingen i väljaropinionen. Trenderna står sig även i mars. Socialdemokraterna, Moderaterna och i någon mån vänsterpartiet stärker sin ställning medan Sverigedemokraterna försvagas. Det är inga stora förändringar men trenderna är tydliga.

poll of polls mars

Alliansens fyra partisekreterare presenterade, vad som närmast kan förklaras som en avsiktsförklaring på DN-debatt den 30 mars.  Man ska gå till val på ett gemensamt valmanifest och gemensamt söka väljarnas förtroende även i valet 2018. Mot den bakgrunden kan det vara intressant notera, att efter den utomordentligt svåra opinionsperiod som regeringen gått igenom, så är gapet till alliansens fördel i mars-sammanställningen endast 1 procent – och trenden är just nu till den sittande regeringens fördel.

Trots att decemberöverenskommelsen är död så är uppenbart Alliansens strategi att försöka bli något större än de röd-gröna och genom den praxis som gäller sedan 2010 utgår man från att socialdemokraterna då ska släppa fram en Alliansregering. Det finns flera risker med en sådan strategi. Den första uppenbara är att man inte alls blir större än de röd-gröna och då har man i princip bundit sig för att släppa fram ett vänsteralternativ, kanske en socialdemokratisk minoritetsregering. Den andra är att regeringsbildningen inte alls går som man tänker sig.

Det som gjorde Alliansen så framgångsrik under perioden 2006 – 2010 var förvisso att man hade ett gemensamt program klart redan före valet, men också att man hade ett majoritetsunderlag i riksdagen att regera på. Idag är opinionsläget ett annat. För att Alliansen ska få majoritet i valet 2018 så krävs att man både strategiskt och politiskt ”lyfter sig själv i håret”. Den Alliansens Münchhausen som skulle kunna åstadkomma detta är dock knappast skönjbar för närvarande. Ett rimligt antagande är att partisekreterarnas utspel som vanligt kortsiktigt stärker det största partiet moderaterna, medan de tre mindre partierna får betala något. På länge sikt – tja, låt oss hoppas på Münchhausen*.

Ett annat anmärkningsvärt resultat i mars-sammanställning är att opinionstrenden, redan innan utspelet, viker nedåt för de två mittenpartierna L och C – både för partierna enskilt och för partierna tillsammans. För Centern kan det möjligen bero på att den tilltagande anonymiteten under Annie Lööfs bortavaro till slut tog ut sin rätt. Att hon nu är tillbaka kan ge en välbehövlig energikick.

Vad det är som ska ge Liberalerna ny energi är dock svårare att se. Under perioden har man fokuserat opinionsbildningen på lägstalönerna. Förslaget om lagreglering i det fall inte parterna tog sitt ansvar provocerade både facket och statsministern. Till slut fick man också en smäll på fingrarna av Moderaterna – då dog debatten. Lägre ingångslöner är en omvänd plånboksfråga. Det finns inga tydliga vinnare men en hel del potentiella förlorare. Jag säger inte att förslaget var eller är fel i sak. Men att låta denna enda fråga under en längre period helt dominera opinionsbildningen tyder på att man prioriterar andra saker än väljarstödet.

Christer Hallerby

*Baron Münchhausen (1720 – 1791) är känd för sina många anekdoter. I en av dem berättar han hur han gick ner sig i ett träsk och räddades genom att lyfta sig själv i håret.