Löfvens alternativ när opinionen rasar

Mer än en halv miljon väljare har övergett regeringspartierna sedan valet 2014. I SIFO:s senaste mätning fick socialdemokraterna sin lägsta siffra någonsin under mätningens 47-åriga historia. När mätningen presenterades skrev en av Sveriges bästa och mest insiktsfulla kommentatorer, Lena Melin i Aftonbladet, att vi nu har den mest förvirrade ledning för landet som hon upplevt.  Jag har svårt att tänka mig ett värre adjektiv för att beskriva en regerings prestationer. Och när det kommer från just Lena Melin, var så säker på att det biter.

poll of polls jan 16 - 2

Löfvens ställning blir alltmer utsatt i takt med att opinionen rasar. Möjligheterna att få sin politik genom riksdagen minskar. Decemberöverenskommelsen har fallit och trycket på oppositionen att göra något växer när regeringen driver igenom kontroversiella beslut med hjälp av budgeten. Den här veckan försvann till exempel den bortre parentesen i sjukförsäkringen, trots att den förändringen egentligen inte haft stöd av en majoritet i riksdagen. Oppositionen har valt att jobba med tillkännagivanden för att tydliggöra vad riksdagsmajoriteten har för uppfattning i enskilda sakfrågor. Nästa steg, för att tillfredsställa otåliga partiaktiva, blir att formellt väcka misstroendevotum mot enskilda statsråd som inte följer vad riksdagen uttalar.

Det kan snart bli riktigt tufft för Stefan Löfven. Vilka är då hans alternativ?

  • Nyval ligger nära till hands. Det var ju med hot om ett sådant han vann det ”chicken race” mot Alliansen, som ledde fram till decemberöverenskommelsen. Men med de opinionssiffror som gäller idag så är detta alternativ betydligt mindre attraktivt för bägge regeringspartierna. Man kommer att undvika nyval så länge det bara går.
  • En koalition mellan socialdemokraterna och moderaterna skulle ge goda förutsättningar för en stabil regeringspolitik. Det är i princip enda möjliga lösningen för att få till stånd en blocköverskridande majoritetsregering. Matematiken lägger hinder i vägen för andra konstellationer. Tills exempel är mittenpartierna numera så små att deras mandat inte räcker till. S och M ligger betydligt närmare varandra än den bild man får av den politiska retoriken och detta alternativ skulle onekligen vara det bästa för landet. Men i partierna frågar man sig sällan vad som är bäst för landet. Den fråga som dominerar  är vad som är bäst för det egna partiet. S behöver M som fiende och inom M frågar man sig alldeles säkert varför i all världen man skulle gå in och rädda S, nu när det ser ut att gå riktigt illa.
  • Bredda regeringen med vänsterpartiet skulle inte göra någon större skillnad, eftersom det fortfarande skulle handla om en minoritetsregering. Dessutom skulle vänsterprofilen stärkas, vilket jag tror partistrategerna skulle se som ett misstag. Löfven har också tidigare tydligt visat sin motvilja mot en sådan förändring.
  • Definitivt bryta med V. Detta förespråkades av flera socialdemokrater efter att den senaste SIFO-mätningen presenterats. Så länge Alliansen inte lägger ett samlat budgetförslag och partierna (utom sd) strikt håller sig till ordningen att endast rösta på sina egna förslag så skulle det kunna fungera. Men vinsten är tveksam. Man slipper möjligen några små marginella V-märkta utgifter i kommande budgetar men flera av de spänningar som finns mellan S och V finns även mellan S och Mp.
  • Lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Då skulle en talmansrunda med ny regeringsbildning vidta. Troligen skulle då talmannen i första hand testa två alternativ, en alliansregering och en renodlad socialdemokratisk regering. Frågan ligger då i ett första skede helt i Alliansens händer. Man kan välja att anta utmaningen, men då med stöd av Sd. En annan möjlighet är att S i detta läge ger Alliansen ett passivt stöd genom att lägga ned sina röster. Men det skulle för Löfven vara att både sälja smöret och tappa pengarna – svårt att förklara för väljarna. Det skulle i nästa skede göra det svårt för Alliansen att passivt acceptera en socialdemokratisk regering, vilket är en förutsättning för att en sådan ska komma till stånd.
  • En regeringsombildning där Mp helt sonika tågar ur och ersätts med socialdemokratiska ministrar. Den formella grunden för en sådan utveckling är tveksam, eftersom Löfvens uppdrag som regeringsbildare är att leda en S – Mp regering. Men om övriga riksdagspartier accepterar en sådan lösning och inte agerar i riskdagen, så borde den kunna vara ett realistiskt alternativ. Men möjligen finns här konstitutionella hinder som jag missar.

Den bristande attraktiviteten hos alternativen gör att jag tror att Löfvens inriktning just nu är att fortsätta hanka sig fram. Att överhuvudtaget inte ta några drastiska steg som riskerar regeringens existens. Det kommer säkert fungera ett tag. Det som i en nära framtid kan orsaka en förändring är antingen, att opinionen fortsätter rasa till nya bottennivåer för partiet, att det i riksdagen drivs igenom ett misstroendevotum mot ett enskilt statsråd eller att Mp helt enkelt får nog och tågar ut. Men jag tror faktiskt det mest sannolika är att regeringen Löfven fortsätter att regera på.

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *