EU måste hantera högt flyktingtryck under decennier

Nordeuropa stänger sina gränser. Men flyktingtrycket mot Sydeuropa visar inga tendenser till att minska. Det har varit vinter men hittills i år har nära 100 000 flyktingar kommit över Medelhavet. De allra flesta till Grekland. Medan EU förhandlar så byggs det upp en bubbla som snart kommer att brista. EU måste naturligtvis först och främst hantera den akuta krisen med Syrienflyktingarna. Men det måste också till långsiktigt hållbara lösningar. Alla drivkrafter tyder på att Europa och EU kommer att behöva kunna hantera ett högt flyktingtryck under decennier framöver.

Världens befolkning ökar kraftigt. De närmaste femton åren blir vi ytterligare en miljard människor på jorden. FN:s befolkningsprognos, som reviderades i höstas, innebär dramatisk läsning.

På 1970- och 80 talen stod befolkningstillväxten i centrum för debatten. Rom-klubben och andra välrenommerade institutioner presenterade i det närmaste apokalyptiska scenarier om vad vi hade att vänta oss i framtiden. Men i takt med att prognoserna dämpades och kurvorna inte längre pekade rakt upp i himlen, så minskade intresset och fokus i debatten flyttades till andra områden. Men det innebär inte att frågan blivit oväsentlig. Tvärtom så är befolkningsutvecklingen en viktig drivkraft bakom mycket av det som sker på den globala arenan idag. Det gäller inte minst de två just nu allra hetaste politiska frågorna, klimatet och migrationen.

Även om tillväxttakten (den procentuella förändringen) i befolkningsökningen nu nått toppen och börjat minska, så är vi inne i en period där de absoluta talen för hur många fler vi blir för varje år är extremt höga. Vi är idag 7,3 miljarder människor på jorden. Det är mer än en miljard fler än vi var vid sekelskiftet 2000 och om ytterligare 15 år har vi växt med 1 miljard till. Vid nästa sekelskifte beräknas vi nå 11,2 miljarder.

Ett av skälen till att befolkningsfrågan inte längre skapar rubriker är att historien visat att vi kan hantera den. I Kina med 1,3 miljarder invånare har man fått till en enastående ekonomisk tillväxt och en kraftigt växande medelklass. Även i Indien med 1,2 miljarder invånare har fattigdomen minskat samtidigt som befolkningen växt. Där har vi dessutom en fungerande demokrati. Urbaniseringen har varit dramatisk men är det något mänskligheten visat så är det förmågan att samlas fler och fler i ständigt växande jättestäder.

De scenarier som gjorts för det framtida klimatet och som till exempel klimatmötet i Paris byggde på inkluderar självfallet FN:s befolkningsprognos. De visar att med politisk vilja och kraftfull styrning går utvecklingen att hantera. Det finns heller inte något omedelbart samband mellan befolkningstillväxt och migration. Det kraftiga flyktingtryck Europa upplever nu kommer inte från de folkrikaste länderna. Det är främst krig och misär som driver människor på flykt.

Men detta innebär inte att vi kan och bör lägga befolkningsfrågorna till handlingarna. FN:s befolkningsprognos ger underlag att bedöma var vi kan förutse problem i framtiden. Snabb befolkningstillväxt tillsammans med dålig ekonomisk utveckling innebär att det skapas regionala krutdurkar av adrenalinstinna, frustrerade, arbetslösa unga män. Vi har under 2000 – talet sett den utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Därför är det särskilt oroande att hälften av den befolkningsökning FN prognostiserar fram till 2100 kommer att ske i Afrika. Befolkningen beräknas öka med upp till fem gånger dagens nivå i länder som Angola, Burundi, Kongo, Malawi, Mali, Niger, Somalia, Uganda, Tanzania och Zambia. Flera av de här länderna upplever redan stora inre motsättningar, terrorhot etc. Mycket talar för att det bara blir värre.

Kan vi få integrationspolitiken tillbaka – tack!

Försäkringskassan är på väg att stänga sitt kontor i Hallunda Centrum och flytta verksamheten till Liljeholmen. Är stängningen av ett litet lokalt myndighetskontor verkligen något som man bör bekymra sig om på nationell nivå, något som rikspolitikerna bör ta tag i? Svaret är ja, för detta är ytterligare ett tecken på en integrationspolitik i förfall.

Myndigheterna ska stanna och utveckla verksamheten i utsatta stadsdelar. Inte fly fältet och bidra till en nedåtgående spiral som kan sluta riktigt illa. Redan innan höstens flyktingvåg hade vi en stor integrationspolitisk utmaning i flera bostadsområden med många utlandsfödda. Hög arbetslöshet; trångboddhet, gängkriminalitet, åsiktspoliser, hederskultur, skolk, undermåliga skolresultat.

Det handlar inte om att myndigheterna kan ge bra service ändå, via nätet eller i angränsande lugnare och för de anställda tryggare stadsdelar. Nej det handlar om att stanna kvar med fysisk närvaro och bidra till stabilitet med daglig närvaro. Jag blir så förbaskad på tjänstemän som sitter i sin egen bubbla och fattar till synes rationella beslut men utan att se till helheten.

I början av min tid som statssekreterare deltog jag i paneldiskussion om utsatta stadsdelar i Amsterdam. Min franske kollega inledde då med rådet till oss andra, att ta till oss erfarenheterna man gjorde i Paris under 1990-talet. Den viktigaste var att när myndigheter börjar packa ihop och lämna sin dagliga närvaro så går det snabbt utför. Det går inte att bara komma in på besök med blåljus i akuta situationer. Det leder bara till kravaller och sönderslagna utryckningsfordon. Det var inte precis någon ögonöppnare, vi andra paneldeltagare hade liknande erfarenheter – om än inte i samma omfattning som man då hade i Frankrike.

Integrationspolitik är inte bara jobbpolitik. Det är väldigt mycket mer. Det var socialdemokraterna medvetna om före 2006, men nu verkar man helt ha tagit över moderaternas ensidiga fokus på jobb, jobb, jobb. Det finns inte ens en integrationsminister utan integrationen har helt och hållet blivit en sidouppgift för arbetsmarknadsministern.

Utvecklingen i de större städernas utanförskapsområden är ett viktigt fokus. Inte minst nu, med den bostadskris vi har så ökar trångboddheten och därmed de sociala problemen i takt med att allt fler får uppehållstillstånd i landet.  Myndigheter och kommunala institutioner måste finnas här med daglig verksamhet. I första hand gäller det naturligtvis institutioner som har verksamhet och service direkt riktad till de boende som polisen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, skola, socialtjänst, vuxenutbildning, bibliotek, vårdcentraler. Men även andra lokaliseringar med mer generella verksamheter inom kommunal förvaltning och statlig myndighetsutövning bör i större utsträckning lokaliseras till utanförskapsområden.

Arbetsplatser och inpendlande dagbefolkning bidrar till att miljön blir bättre och tryggare. Fler vågar etablera och lokalisera verksamheter hit. Så får man i gång en positiv utvecklingsspiral. Detta insåg den förre integrationsministern Erik Ullenhag. Han såg till att regeringen tog beslut om att Diskrimineringsombudsmannen (DO) skulle flytta ut från Stockholms City till Tensta eller Rinkeby. Myndigheten demonstrerade sedan öppet sin motvilja, krånglade och satte sig till motvärn. När ansvaret för myndigheten togs över av den nya regeringen och miljöpartisten Alice Bah Kuhnke, så gav regeringen upp och gick myndigheten till mötes. DO sitter fortfarande kvar på Torsgatan alldeles i närheten av Stockholms Centralstation.

Våra tidigare integrationsministrar har inte haft det lätt. Det har varit en svår portfölj att arbeta med. De flesta verkningsfulla verktygen har legat i politikområden som andra statsråd haft ansvar för. Detsamma har gällt för alla de strategiskt viktiga myndigheterna – de har rapporterat till andra departement. Därför kunde det synas logiskt att avskaffa posten, som statsminister Löfven gjorde. Men utvecklingen därefter har visat att det också behövs någon som driver ett tvärpolitiskt perspektiv – någon med särskilt ansvar för att integrationsfrågorna är ständigt närvarande. Att istället driva verksamheten i stuprör leder till tunnelseende och verksamhetsbubblor där allt från enskilda tjänstemän på myndigheterna till statsråd fattar de beslut som är bekvämast för dem själva.

”Dumma riksdagsledamöter från landet”

Det är ett problem för demokratin att vi har så svältfödda riksdagsledamöter. Då tänker jag inte i första hand på deras arvoden utan på de resurser de får till stöd för att lösa sitt viktiga uppdrag. Vi väljer ju dem för att de ska representera oss, utveckla politiken och landet – inte för att agera knapptryckare och röstboskap.

I Tyskland med flera andra länder är förhållandena betydligt bättre. På  Bundestags hemsida står att en ledamot behöver stöd för att klara sina arbetsuppgifter. Därför ställs ett belopp motsvarande 190 000 kronor varje månad till ledamotens förfogande för kanslistöd.  Det är ledamoten som själv anställer och leder sin personal, men riksdagsförvaltningen som betalar lönerna direkt till de anställda.

Olle Wästberg behandlar i sin nyligen framlagda demokratiutredning stödet till svenska riksdagsledamöter. Det är onekligen betydligt mera blygsamt än det tyska. Det ska omfatta en politisk sekreterarresurs motsvarande 57 900 kronor i månaden. Men det finns också en stor principiell skillnad. Stödet ställs inte till den enskilde ledamotens förfogande, utan betalas ut i en central pott till partierna. Dessa är också fria att besluta om hur pengarna ska disponeras. Inget av partierna har valt att knyta stödet direkt till ledamöterna. Tvärtom, enligt utredningen, är det flera partier som använder ledamotsstödet för annan verksamhet än sådan som är direkt knuten till riksdagsarbetet. Jag antar på goda grunder att detta i hög grad gäller för Liberalerna.

Med ett större partiledarkansli och genom att stora delar av det som tidigare kallades huvudbyrån (riksorganisationen) flyttat in i riksdagen, så gissar jag att dessa slukar en stor del av de resurser som egentligen är avsedda för ledamöterna. Efter alla mina år i partiorganisationen känner jag igen argumentationen. Vi är ett litet parti; vi måste koncentrera resurserna; vi måste centralt kunna göra rimliga prioriteringar, vi måste backa upp partiledaren; vi har inte råd att smeta ut resurserna på enskilda ledamöter.

Partiledningen har ofta också haft självbilden att det är hos dem kompetensen finns. Ibland har jag till och med märkt att det finns ett sorts nedåtriktat politikerförakt på den här nivån. Enskilda ledamöter, för att inte tala om hela riksdagskollektivet, beskrivs inte sällan med förklenande omdömen. Detta artikulerades till exempel tydligt av Carl Tham, den tidigare partisekreteraren, som efter han blivit utnämnd till energiminister i Ullstenministären gjorde sitt första besök i riksdagsgruppen. När riksdagsledamoten från Göteborg gjorde ett inlägg om varför det skulle vara klokt att avveckla kärnkraften, så reser sig Tham; säger att nu har han inte längre betalt för att sitta och lyssna på dumma riksdagsmän från landet; och går. Visst detta var längesedan, jag har dock genom åren hört mer av samma sort, men i mer slutna rum.

Möjligen bidrog jag själv både till argumentationen och till attityden en gång i tiden. Men det var också längesedan. Jag tror att maktkoncentrationen utvecklats för långt och idag gör mer skada än nytta. Vi behöver lyfta ledamöterna. Varje ledamot måste ha möjlighet att utveckla ett eget maktcenter. Demokratiska institutioner behöver många starka aktörer, inte ett fåtal starka ledare som kräver lojalitet och följsamhet. Därför måste reglerna för ledamotsstödet ändras. Det gäller både beloppen, som bör höjas rejält, och principerna för hur stödet fördelas.

Det finns inga andra som kan besluta om ökat stöd till riksdagsledamöterna än ledamöterna själva. Jag har förundrats över att mer inte hänt under alla de år jag deltagit i eller betraktat rikspolitiken. Men en orsak är troligen att partiledningarna inte vill ha alltför starka riksdagsledamöter. Det krävs en revolt från golvet för att något ska ske. Förhoppningsvis kan Olle Wästbergs försiktiga påpekanden och slutsatser leda till att en diskussion kommer igång.

I USA har kongressen länge haft ett omfattande kanslistöd. Där har alla ledamöter en stor stab av kvalificerade medarbetare. En ledamot av representanthuset har möjlighet att anställa upp till 18 personer på det stöd hen erhåller. När Europaparlamentet inrättades så sneglade man över Atlanten. Det blev dock en mer modest omfattning på den här sidan. Men en Medlem av Europaparlamentet (MEP) har drygt 200 000 kronor per månad i kanslistöd. När Cecilia Wikström var riksdagsledamot fick hon dela knappa personalresurser med sina kollegor. När hon blev MEP fick hon möjlighet att anställa sin egen personal.  När jag nu går in på hennes hemsida, så har hon tre ackrediterade personer på sitt kansli i Bryssel plus lite andra resurser. Varför är det viktigare att en MEP har uppbackning och stöd för att genomföra sitt demokratiska uppdrag än att en ledamot i Sveriges riksdag har det?

Löfvens alternativ när opinionen rasar

Mer än en halv miljon väljare har övergett regeringspartierna sedan valet 2014. I SIFO:s senaste mätning fick socialdemokraterna sin lägsta siffra någonsin under mätningens 47-åriga historia. När mätningen presenterades skrev en av Sveriges bästa och mest insiktsfulla kommentatorer, Lena Melin i Aftonbladet, att vi nu har den mest förvirrade ledning för landet som hon upplevt.  Jag har svårt att tänka mig ett värre adjektiv för att beskriva en regerings prestationer. Och när det kommer från just Lena Melin, var så säker på att det biter.

poll of polls jan 16 - 2

Löfvens ställning blir alltmer utsatt i takt med att opinionen rasar. Möjligheterna att få sin politik genom riksdagen minskar. Decemberöverenskommelsen har fallit och trycket på oppositionen att göra något växer när regeringen driver igenom kontroversiella beslut med hjälp av budgeten. Den här veckan försvann till exempel den bortre parentesen i sjukförsäkringen, trots att den förändringen egentligen inte haft stöd av en majoritet i riksdagen. Oppositionen har valt att jobba med tillkännagivanden för att tydliggöra vad riksdagsmajoriteten har för uppfattning i enskilda sakfrågor. Nästa steg, för att tillfredsställa otåliga partiaktiva, blir att formellt väcka misstroendevotum mot enskilda statsråd som inte följer vad riksdagen uttalar.

Det kan snart bli riktigt tufft för Stefan Löfven. Vilka är då hans alternativ?

  • Nyval ligger nära till hands. Det var ju med hot om ett sådant han vann det ”chicken race” mot Alliansen, som ledde fram till decemberöverenskommelsen. Men med de opinionssiffror som gäller idag så är detta alternativ betydligt mindre attraktivt för bägge regeringspartierna. Man kommer att undvika nyval så länge det bara går.
  • En koalition mellan socialdemokraterna och moderaterna skulle ge goda förutsättningar för en stabil regeringspolitik. Det är i princip enda möjliga lösningen för att få till stånd en blocköverskridande majoritetsregering. Matematiken lägger hinder i vägen för andra konstellationer. Tills exempel är mittenpartierna numera så små att deras mandat inte räcker till. S och M ligger betydligt närmare varandra än den bild man får av den politiska retoriken och detta alternativ skulle onekligen vara det bästa för landet. Men i partierna frågar man sig sällan vad som är bäst för landet. Den fråga som dominerar  är vad som är bäst för det egna partiet. S behöver M som fiende och inom M frågar man sig alldeles säkert varför i all världen man skulle gå in och rädda S, nu när det ser ut att gå riktigt illa.
  • Bredda regeringen med vänsterpartiet skulle inte göra någon större skillnad, eftersom det fortfarande skulle handla om en minoritetsregering. Dessutom skulle vänsterprofilen stärkas, vilket jag tror partistrategerna skulle se som ett misstag. Löfven har också tidigare tydligt visat sin motvilja mot en sådan förändring.
  • Definitivt bryta med V. Detta förespråkades av flera socialdemokrater efter att den senaste SIFO-mätningen presenterats. Så länge Alliansen inte lägger ett samlat budgetförslag och partierna (utom sd) strikt håller sig till ordningen att endast rösta på sina egna förslag så skulle det kunna fungera. Men vinsten är tveksam. Man slipper möjligen några små marginella V-märkta utgifter i kommande budgetar men flera av de spänningar som finns mellan S och V finns även mellan S och Mp.
  • Lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Då skulle en talmansrunda med ny regeringsbildning vidta. Troligen skulle då talmannen i första hand testa två alternativ, en alliansregering och en renodlad socialdemokratisk regering. Frågan ligger då i ett första skede helt i Alliansens händer. Man kan välja att anta utmaningen, men då med stöd av Sd. En annan möjlighet är att S i detta läge ger Alliansen ett passivt stöd genom att lägga ned sina röster. Men det skulle för Löfven vara att både sälja smöret och tappa pengarna – svårt att förklara för väljarna. Det skulle i nästa skede göra det svårt för Alliansen att passivt acceptera en socialdemokratisk regering, vilket är en förutsättning för att en sådan ska komma till stånd.
  • En regeringsombildning där Mp helt sonika tågar ur och ersätts med socialdemokratiska ministrar. Den formella grunden för en sådan utveckling är tveksam, eftersom Löfvens uppdrag som regeringsbildare är att leda en S – Mp regering. Men om övriga riksdagspartier accepterar en sådan lösning och inte agerar i riskdagen, så borde den kunna vara ett realistiskt alternativ. Men möjligen finns här konstitutionella hinder som jag missar.

Den bristande attraktiviteten hos alternativen gör att jag tror att Löfvens inriktning just nu är att fortsätta hanka sig fram. Att överhuvudtaget inte ta några drastiska steg som riskerar regeringens existens. Det kommer säkert fungera ett tag. Det som i en nära framtid kan orsaka en förändring är antingen, att opinionen fortsätter rasa till nya bottennivåer för partiet, att det i riksdagen drivs igenom ett misstroendevotum mot ett enskilt statsråd eller att Mp helt enkelt får nog och tågar ut. Men jag tror faktiskt det mest sannolika är att regeringen Löfven fortsätter att regera på.