Opinionskrönika december 2017

Det svänger snabbt ibland. Med Ulf Kristersson som partiledare har moderaterna tagit tillbaka de fem procentenheter man förlorade efter Anna-Kinberg Batras samarbetsinvit till Sd i våras. Det är framförallt Sverigedemokraterna och Centern som fått betala.

I november månads ”C2S – poll of polls” är fortfarande de röd/gröna som är största block. Men trenden är att avståndet till Alliansen krymper. Nu är det nere på 0,6 procentenheter.

Centern verkar stå emot moderaternas frammarsch ganska bra. Man har ett tapp på drygt två procentenheter i förhållande till sin högsta siffra som kom i maj – 10,2% nu jämfört med 12,6% då. Men när det gäller ledarskapet i Alliansen och rollen som statsministerkandidat så är det klar fördel för Kristersson nu. Det är bara att växa in i kostymen, vilket han tycks ha alla förutsättningar för att klara. Men det ska bli mycket intressant att följa hur dynamiken mellan Kristersson och Lööf utvecklas. Centerns aptit har växt efter vårens framgångar och Lööf kommer knappast att acceptera en biroll i det fortsatt spelet.

Sverigedemokraterna är tydligt frustrerade. Det såg ut som en dörr hade öppnats in till moderaternas förhandlingsbord. Kristersson har i och för sig inte slagit igen dörren med en smäll utan mer försynt skjutit till den så att det nu knappast finns mer än en liten glipa kvar. Det fick Åkesson att markera på partiets Landsdagar i helgen. Ingen kan räkna in Sd:s röster. Partiet kan mycket väl fälla en Alliansbudget om man inte förankrat den med Sd först. För övrigt så ser han Stefan Löfven som en mer naturlig samarbetspartner än Annie Lööf.

Men Åkessons drömkonstellation är Sd+M+Kd och det är ett litet memento att de partierna har stöd från 41,7% av väljarna. Det gör det till ett större block än både de röd/gröna och Alliansen. En sådan regering är absolut inte nära förestående. Det är många spärrar som måste lösas upp innan det blir aktuellt. Och erfarenheterna från Batras utspel i våras som resulterade i en rutschkana utför för moderaterna gör Kristersson extra försiktig för den typen av experiment. Men det är intressant för den politiska dynamiken att de tre partierna längst till höger idag har ett så brett stöd.

De två liberala mittenpartierna samlar ihop 14,9 procent. Det gör att oppositionspartierna tillsammans drar 56,6%. Självklart kan de här partierna inte en gång till lämna över makten till socialdemokraterna att regera med vänsterpartiets stöd. Det var anmärkningsvärt och märkligt att det kunde ske 2014. Det blir än mer anmärkningsvärt om det skulle ske en andra gång. Om inget väldigt dramatiskt inträffar de närmast månaderna kommer vi att få en ny regering efter valet. Frågan är bara hur den kommer att se ut. De spekulationerna ämnar jag dock återkomma till i en kommande krönika.

För oss som sett fram mot en liberal revansch ser förhoppningarna ut att grusas med Kristersson. Liberala framgångar i Frankrike, Nederländerna och Tyskland kommer knappast att följas av en liberal framgångsvåg i Sverige. Visst Centern kan komma att gå starkt förstärkta ur nästa val.  Men trots uppgången räcker den nuvarande nivån inte till för att skaka om i den struktur som nu gäller. Detta särskilt som det liberala parti som tagit sig namnet Liberalerna står och stampar.

Liberalerna har just avslutat ett föga inspirerande Landsmöte som knappast kommer att göra något avtryck i opinionen. Istället finns det finns oroande tecken i opinionsutvecklingen. Jag skrev i min oktoberkrönika om det ”liberal röret”. Under den här mandatperioden har Liberalernas opinionssiffror fluktuerat mellan 4,5 – 5,8 procent. Sedan några månader tillbaka är trenden att man närmar sig botten på det intervallet – den här månaden ligger man på 4,7 procent. Man har varit där förr och det verkliga larmet vill jag inte dra igång förrän man prövat det nedre motståndet. Vi får se om man återigen studsar uppåt eller om man nu bryter igenom och börjar närma sig fyra-procent spärren.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Problemet Jan Björklund

Inledning
Under Jan Björklunds tid som partiledare har Folkpartiet/Liberalerna tappat i både politisk bredd och djup. Partiet har i det närmaste blivit en enmansprocession med ett fåtal profilfrågor – för att inte säga käpphästar. Enligt min mening är han ändå på det kommande landsmötet ett bättre val än vad Birgitta Ohlsson skulle blivit. Det säger en hel del om djupet i Liberalernas kris.

Även om nu Björklund ser ut att ohotad gå mot ett förnyat mandat på partiets landsmöte om ett par veckor, så bör inte partiet okritiskt anpassa sig till hans ledarskap. Det har hittills lämnat en hel del i övrigt att önska och det är djupt oroande att partiledningen i sin kommunikationsstrategi skriver att man ska utgå från just hans starka sidor och förstärka dem i hela partiet. Det finns inget i hur han agerat hittills som ger förtroende för en sådan strategi. Tvärtom är det Björklund som måste anpassa sig efter vad Liberalerna behöver och de utmaningar liberalismen i Sverige står inför. Framförallt måste han börja se och inse vilka dessa är.

Idag är liberalernas skyltfönster mot väljarna framförallt några fristående paket – sakpolitiska paket. Det är till exempel skola, försvar, skatter, lägre ingångslöner. Och det finns ett missförstånd i att ju färre sådana man profilerar inför väljarna ju spetsigare blir man. Det finns väldigt lite i budskapet har dessa frågor hänger ihop. Men liberalismens utmaningar är framförallt ideologiska och det kräver en sammanhängande berättelse om vilken framtid liberalerna erbjuder och hur alternativen ser ut. Björklund kan vara ideologisk. Det har han visat i ett och annat Almedalstal. Nu är det dags att bygga en sådan profil också gentemot väljarna – även om det kanske inte är Björklunds strakaste sida.

Björklunds historia
Tillskansar man sig ledarskapet i ett parti på det sätt som Björklund gjorde när han tvingade bort Lars Leijonborg 2007, så tar man på sig ett väldigt stort ansvar. Man måste ha något nytt att erbjuda. Det kan var nya strategiska vägval och/eller politisk förnyelse och nytändning. Björklund hade inget sådant i bagaget. Han är möjligen en några snäpp bättre talare och debattör än sin företrädare men han brister i annat som Leijonborg var bättre på. Leijonborg hade en politisk bredd som få andra, djupgående insikter och kunskaper i politiska sakfrågor som gjorde att han aldrig fastnade i sin fackministerroll. Leijonborg hade också en förmåga att lyfta fram andra företrädare omkring sig, att både stötta och coacha. Partiet hade flera profilerade talespersoner aktiva i den politiska debatten under Leijonborgs tid som partiledare. Idag är Björklund nästan ensam herre på täppan.

Med Björklund som partiledare smalnades partiet av i alla avseenden. Man blev skolpartiet och endast några få nära medarbetare kände att de hade Björklunds förtroende och intresse. Övriga sattes åt sidan och började droppa av – en efter en. Makten centraliserades. Knappast något beslut kunde tas utan att Björklund involverades. Förpackning blev viktigare än innehåll. Vässade argument blev viktigare än vass analys. Inför valet 2010 gjordes en storsatsning på att profilera partiet i skolfrågorna med Jan Björklund som partiledare och ansvarigt statsråd.

Valresultatet 2010 blev lite av en chock. Sämre än Leijonborg 2006 och det tredje sämsta för partiet någonsin. Det var ju inte så det var tänkt när Björklund tvingade bort Leijonborg. En bättre debattör och en spetsigare mer profilerad politik skulle vinna procentandelar – inte förlora tiondelar. Nu skulle det höga väljarförtroende man hade i skolfrågorna ha skördats. Problemet var att detta var ett feltänk. Väljarna kanske inte vill ha en diversehandlare, men inte heller en fackhandlare, utan ett varuhus med många kvalitetsprodukter och särskilt då en kostymering som matchar och hänger ihop. Naturligtvis blev valanalysgruppens slutsats att partiet trots allt gjort en bra valrörelse. Något annat kan man inte vänta sig i ett parti där den interna debatten strypts och makten mer och mer koncentreras till en person.

Efter valet 2010 blev en trängd Björklund, en rädd Björklund. Han fortsatte att fatta tveksamma strategiska beslut. Skolpolitiskt fanns det en plan. Men räddhågsenhet, avvaktande hållning och låg profil kom att känneteckna flera andra politikområden. Det gällde särskilt integrationspolitiken där Folkpartiet länge haft en tydlig agenda. Efter valet blev strategin att profilen skulle tonas ned. Nyamko Sabuni fick silkessnöret som departementschef och flyttades bort från integrationsfrågorna till en mer undanskymd roll som statsråd i utbildningsdepartementet under Björklund. Hon stod ut ett tag men lämnade ganska snart politiken. Programarbetet som bedrevs under mandatperioden 2010 – 2014 blev inget lyft. Men så länge det pågick kunde man ju hävda att man jobbade med politikutveckling och förnyelse. När det blev dags för valrörelse så blev budskapet lika smalt och andefattigt som tidigare med profilfrågorna ”mer betyg” och ”ytterligare en pappamånad”.

Sverigedemokraterna fick hela mandatperioden för valet 2010 bedriva sin propaganda i stort sett oemotsagda av Alliansen. Strategin var att de skulle ignoreras. De skulle inte ges uppmärksamhet genom att man uppmärksammade dem. Strategins effektivitet vederlades tydligt av valresultatet. Efter intåget i riksdagen skulle Sverigedemokraterna fortsatt isoleras. Reinfelddoktrinen att största block skulle styra oavsett om man hade majoritet eller inte manifesterades först i regeringsbildningen och sedan i den hemska decemberöverenskommelsen där Liberalerna tillsammans med övriga allianspartier abdikerade från makten och såg till att istället vänsterpartiet fick ett avgörande inflytande över regeringspolitiken.

Den här mandatperioden har Liberalernas politiska profil breddadats en del. De frågor där man synts mest är försvaret, polisen och lägre ingångslöner. Men väljarna har inte övertygats om att det gör partiet mer behövt. Något har saknats. De här frågorna ger inte svaret på varför ett liberalt/socialliberalt alternativ behövs i svenska politik idag.

Birgitta Ohlsson
Trots allt detta anser jag alltså att Björklund är ett bättre val som partiledare än vad Birgitta Ohlsson skulle varit. Det beror helt enkelt på att Birgitta Ohlsson försökte göra en ”Björklund”. När hon deklarerade sin kandidatur så gjorde hon det inte med en annorlunda politik eller med andra strategiska vägval än de som förespråkades av Björklund. Tvärtom så underströk hon hur enig hon var med Björklund när det gällde partiets linje och politiska vägval. Möjligen skulle det bli en annan framtoning och en annan betoning av politiken med henne i ledningen. Alltså – ”jag kan göra samma sak som du fast bättre”. Samma argument som Björklund använt mot Leijonborg. Det ledde inte till framgång då och jag tror inte det lett till större framgång nu.

Dessutom skulle ett val av Ohlsson kunnat leda till en svårhanterlig konfliktnivå i partiet. Hon har varit väldigt bra på att bygga upp en egen supporterskara, inte minst genom att uppmuntra och peppa unga medlemmar. Dessa var naturligtvis djupt besvikna när hon tvingades kasta in handduken. Men samtidigt har hon också ”bränt många broar” inte minst till sina riksdags- och partistyrelsekollegor. Det var flera av dessa och flera länsförbund som för sitt liv inte ville ha henne som partiledare. På det sättet bygger man inte ett ledarskap och följderna kunde blivit svårhanterliga.

Problemet Jan Björklund
Slutsatsen är att det just nu inte finns något bättre alternativ som partiledare än Jan Björklund. Tyvärr så finns det ingen annan som lyfts fram eller själv stigit fram. Det innebär också att partiet från nu och fram åtminstone till valdagen kommer att sluta upp kring Jan Björlund. Jag borde kanske stämma in i den kören som nybliven medlem (ursprungligen gick jag med 1969 men har tagit ett par års paus).

Det som ändå provocerar mig till att lyfta Jan Björklund som ett problem är partiets kommunikationsstrategi inför valet. Det är förvisso sant det som står, att partiledaren är en bärande del av partiets varumärke. Men när man också hävdar att hela partiets strategi ska utgå från Björklunds starka sidor, då menar jag att man hamnar snett. Liberalerna behöver inte mer Jan Björklund, man behöver mindre. I stort sett så har partiet under Björklunds tid i varje avgörande strategiskt vägval tagit fel beslut. Politiskt har det talats om förnyelse och nytänkande men det mesta har rullat på i gamla hjulspår. Lite karikerat är politik enligt Björklund en auktion – mer eller mindre, fler eller färre. Mer pengar till försvaret än någon annan. Fler poliser än någon annan. Lägre ingångslöner än vad andra föreslår.

Förnyelse och ideologi behövs
Det är dags att bredda ledningen. Utnyttja Björklunds styrkor som talare och debattör, men fler måste kliva fram och ta ansvar.  Det är dags att vädra ut och öppna upp den politiska diskussionen. Det är dags för en verklig förnyelse.

Liberalismen har aldrig efter andra världskriget varit så ifrågasatt och så utmanad som idag. Då menar jag att det krävs en ideologisk dialog med väljarna. Det är en svårare diskussion att ta än att förklara varför det behövs mer pengar till försvaret och fler poliser. Men den måste tas och då i stark polemik mot dem som utmanar mest. Jag har i en tidigare blogg skrivit att den liberalism som har förutsättningar att få ett växande stöd är grön; har ett socialt engagemang; är tolerant; den fokuserar på människors livschanser och möjligheter till utveckling, den är för EU och internationellt samarbete.  Den är med andra ord precis det som högerpopulismen inte är. Då måste man också positionera sig som Sverigedemokraternas huvudmotståndare i svensk politik.

Men det handlar om mer än så. Den amerikanske statsvetaren och historikern Mark Lilla skriver i sin senaste bok ”The once and future liberal”, om den djupa kris som liberalismen i USA befinner sig i. Nu har vi inte riktigt samma situation här i Sverige som i USA. Lilla beskriver hur Demokraterna har förirrat sig in i det identitetspolitiska träsket. Där är inte Liberalerna i Sverige utan här gäller det mer för politiska rörelser längre vänsterut. Men det går att dra lärdomar även i Sverige av Lillas analys av varför amerikansk liberalism hamnat där man hamnat och om vägen ut ur träsket.

Lilla skriver: ”Liberaler tar upp många frågor när man går till val: Värderingar, engagemang och förslag i politiska sakfrågor. Vad de inte för fram är en bild av hur vårt gemsamma liv blir med en liberal politik. I tävlingen om den mest attraktiva framtidsbilden har liberalerna abdikerat.” Jag ber om överseende om min översättning inte ger Lilla full rättvisa, men han understryker senare flera gånger att Demokraterna helt misslyckats med att formulera en liberal framtidsvision.

Där är vi i Sverige också. Det finns två starka framtidsberättelser att formulera. Den ena var Sverige skulle hamna utan liberalism, och kontrasten vad den liberala framtidsvisionen innebär för Sveriges medborgare.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Liberalernas budgetmotion ökar klyftorna

Nedanstående text publicerades först som en debattartikel i det liberala nyhetsmagasinet NU – nummer 44 2017.

Jag har läst Alliansens budgetmotioner. Liberalernas sticker ut på ett anmärkningsvärt sätt. Den har en fördelningspolitisk profil som mer än något annat parti gynnar dem som tjänar mest pengar – och allra mest får de med allra högst inkomster.

Jag har samtidigt noterat att Liberalernas nationella företrädare allt oftare talar om behovet att minska klyftorna i samhället. Till exempel sa Jan Björklund i Almedalen ”för att klassresorna ska bli fler så måste klyftorna minska och jämlikheten öka”. Visst kan klyftor handla om andra saker än pengar, till exempel rätten till bra skolor eller möjligheten att få ett jobb. Men de allra flesta människor förknippar begrepp som jämlikhet och klyftor med ekonomiska möjligheter. Det är att begära en hel del av valarbetarna, att de ska argumentera för en politik som sägs minska klyftorna samtidigt som den ger höginkomsttagarna (och endast dem) tiotusentals kronor i sänkt skatt.

Moderaterna insåg för länge sedan att skattereformer som ensidigt gynnar höginkomsttagarna inte är en valvinnare. Istället utformades jobbskatteavdragen som sedan också gjorde det möjligt för Alliansregeringen att driva en skattepolitik som kraftigt sänkte skattetrycket och inkomstskatterna både för vanligt folk och för höginkomsttagare.

Men det är inte bara av taktiska skäl som man kan ifrågasätta Liberalernas prioriteringar.

Orsaken till den fördelningspolitiska profilen är naturligtvis att man vill få bort värnskatten, men också att brytpunkten för att de som ska betala statlig inkomstskatt föreslås flyttas från dagens 36 000 upp till 41 000 kronor.  Vi skulle alltså få ett system med i princip platt skatt upp till 41 000 kronor och därefter ett progressivt stigande statsskatt upp till en högsta marginalskatt på 50 procent.

Liberalerna har ett historiskt bagage med sig. I den skattereform som gjordes 1988 tillsammans med Socialdemokraterna fick Folkpartiet igenom en högsta marginalskatt på 50 procent. En stor framgång för partiet med parollen ”det måste löna sig att arbeta”. Men som ett led i Göran Perssons sanering efter 1990-tals krisen bröt Socialdemokraterna överenskommelsen 1995 och införde en så kallad värnskatt med 5 extra procent på höga inkomster. Liberalerna har allt sedan dess krävt dess avskaffande.

Men sedan 1995 har det hänt en hel del. Då låg skattetrycket på nästan 50 procent, 2016 var det nere i 44 procent. År 1995 hade vi förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt. De två förstnämnda är idag avskaffade och fastighetsskatten ersatt med en för de alla flesta lägre avgift. År 1995 beskattades människor i Sverige på ett exempellöst sätt, tumskruvarna drogs åt särskilt för människor med höga inkomster och förmögenheter. Nu är det bättre – luften går att andas igen.

Jag skulle föredragit att värnskatten stod först på listan, att inkomstskatten reformerades innan förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna togs bort. Det hade varit bättre för vår ekonomi. Nu blev det inte så och då bör Liberalerna också anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Jag menar nu inte att en inkomstskattereform skulle vara felaktig, tvärtom så är argumenten för att justera brytpunkten och ta bort värnskatten starka. Men det bör i så fall göras som ett led i en större skattereform, där de som gynnas också får vara med och betala. Det är inte rimligt att ett socialliberalt parti lägger 17 miljarder i skattesänkningar som ensidigt gynnar de som tjänar mest.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika november 2017

Det är onekligen ett intressant år för opinionsmätningsnördar. Just som opinionen såg ut att ha stabiliserat sig efter vårens moderatkrasch och centeruppgång, så ser det ut som om nya trender håller på att etablera sig. En smygare börjar också bli tydlig.

Så här ser utfallet av C2S-Opinion för oktober:

 

  • Ulf Kristersson har gett Moderaterna (M) ny energi. Trenden tycks ha vänt och vi kan notera en uppgång med 1,7 procentenheter. Men det bör då understrykas att de ingående mätningar som låg sent i månaden visar på en ännu kraftigare uppgång. Det är möjligt att M snabbt tar sig tillbaka till de nivåer som gällde före Anna Kinberg Batras Sd-utspel.
  • Det är främst Centerpartiet (C) och Sverigedemokraterna (SD) som får betala för M:s framgång.
  • C ligger fortfarande på en för dem relativt hög siffra – 11 procent. Men även här visar de senare mätningarna på en större förändring.
  • För Sd noteras deras sämsta siffra sedan maj 2015. Men trots detta ligger man fortfarande 5 procentenheter högre än valresultatet.
  • Liberalerna ligger kvar i det ointressanta röret (se opinionskrönikan för oktober).
  • Smygaren är Socialdemokraterna. De stärker sin ställning månad för månad. De ligger under opinionsinstitutens radar, eftersom förändringarna oftast är små och ligger inom felmarginalerna – och ibland så går det upp, ibland ned i enskilda mätningar. Men faktum är att man har växt med fyra procentenheter det senaste året.
  • Resultat i oktobers är ovanligt också för att både Alliansen och de röd/gröna ökar sitt stöd samtidigt. Det är naturligtvis Sd som får bjuda på detta. De röd/gröna är i fortsatt ledning med 2,6 procentenheter. Noteras bör dock att både Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under spärren till riksdagen.

Jag gissar att man kliar sig i huvudet på flera partikanslier just nu.

Lugnast är det nog på det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Just nu är det mycket som går S väg. Regeringsarbetet fortskrider. Så länge man har en lätt bris i ryggen handlar det nog mest om att lugnt segla på och undvika blindskär. Dramatiken ska helst de andra partierna står för. Det paradoxala nu är att mest nervös kanske Löfven ska vara för en eventuell försvagning av Sd.

Hos M analyseras nog siffror både kors och på tvärs. Är det verkligen så att Kristersson satt igång en bredare rörelse i opinionen? Och är det då så att man inte bara tar från C utan äntligen lyckas med det som varit huvudstrategin ett tag, att få hål på Sd så att man kan få tillbaka ett flöde gamla M – väljare.  Och här har vi paradoxen – det skulle onekligen ge Löfven bekymmer genom att Alliansen då snart blir större än de röd/gröna.

På C:s kansli är det nog lite småjobbigt – lätt fånget, lätt förgånget. Hur ska man värna det man vunnit under våren och stoppa ett väljarflöde tillbaka till M? Man måste värna Alliansen. Annie Lööf måste vara konstruktiv, får inte framstå som grälsjuk. Hur hon och partiet ska förhålla sig till en resonerande Kristersson kan bli en svår nöt att knäcka. Ett par procentenheter är man nog beredda att förlora. Men tillbaka till sex – procent nivån vill man absolut inte.

SD tar det nog fortsatt ganska lugnt. Även om man tappar en del till moderaterna, så ligger man fortfarande högt över valresultatet. Och så länge inget av blocken får egen majoritet behåller man en unik position i svensk politik. Fast någon räcker upp handen då och då och påpekar att man nog skulle behöva ytterligare en profilfråga vid sidan av integration och migration, nu när M och S nästan är på SD:s linje

På MP:s och KD:s kanslier kommer nog frustrationen smygande. Mer hos de förra än de senare, de är ju inte så vana. När kommer MP:s frustration att leda till ett högre politiskt risktagande? Nu verkar inte Isabella Lövin vara en person som sätter sina sista slantar i en pokerpott. Hon gnetar nog hellre på även om det skulle leda till ”the bitter end”. Men det finns ju ett språkrör till. Även om han redan både sålt smöret och tappat pengarna (eller var det kolet) – så kanske han hittar en styver att riska med.

Hos Vänsterpartiets ledning kan skönjas en viss självbelåtenhet. Man får ett och annat köttben att gnaga på i varje budgetförhandling, man lyckas hålla vinstfrågan vid liv och opinionssiffrorna ligger stadigt ett par procent över valresultatet. Oron här handlar nog mer om vad som händer på längre sikt, med de bekymren behöver man ju inte ta tag i nu.

På Liberalerna rycker man nog mest på axlarna åt opinionsmätningarna (de ser ju ut som vanligt) och fortsätter leta efter formeln som skulle kunna göra partiet relevant i svensk politik.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika oktober 2017 – särskilt fokus på Liberalerna.

Det var ett tag sedan min senaste krönika i juni. Det har varit en händelserik tid i svensk politik, som dock inte fått någon särskilt dramatisk återspegling i opinionsutvecklingen. Inom Alliansen har två partiledare utmanats. Ulf Kristersson har efterträtt Anna Kinberg Batra i moderaterna medan Birgitta Ohlssons utmaning av Jan Björklund i Liberalerna kom av sig redan innan det blev skarpt läge.

Av opinionsutvecklingen under maj – september kan man dra följande slutsatser:

  • S konsoliderar såväl sin ställning som största parti och som ledare av regeringen. Det kan inte längre finnas någon som inte tror att Stefan Löfven går in i valrörelsen som statsminister.
    • S har gått upp två procentenheter sedan i maj.
    • Gapet mellan de röd/gröna och Alliansen har växt till 3,3 procent till de förras fördel. Det innebär att vi nästan är tillbaka där vi var när mandatperioden inleddes. Sedan maj 2016, då alliansen hade ett övertag på 4 procent, är det en sving på 7,6 procentenheter. Sämre betyg kan oppositionspolitiken knappast få.
  • MP har stabiliserat sig runt fyra procent. Raset är definitivt stoppat men man lever farligt.
  • Det senaste årets starka trender inom alliansen, centerns uppåtgående och moderaternas nedåtgående, har stannat av. Resultatet om vi jämför med siffrorna för maj 2016 är ett tapp för M på cirka åtta procentenheter och en vinst för C på drygt 5.
  • SD har stannat i växten
  • Liberalerna är märkligt stabila på  femprocent nivån. Jag återkommer till det jag kallar för det liberala opinionsröret längre fram i denna krönika.

Siffrorna kommer från min ”C2S poll av polls” är en sammanvägning av mätningarna från 7 opinionsinstitut som använder blandade metoder. Institutens mätningar multiplicerar jag med en kvotfaktor beroende på antalet respondenter och en kvalitetsfaktor beroende på hur nära verkligt utfall respektive institut varit i ett antal tidigare valrörelser.

När detta skrivs har Ulf Kristersson debuterat som partiledare. Det ser ut som om han också har förutsättningar att fylla ut kostymen som oppositions- och alliansledare. Det kan de närmaste månaderna utlösa nya omfördelningstrender mellan allianspartierna och kanske också SD. Det blir en intressant dynamik att följa.

Resten av den krönika kommer jag att ägna liberalerna. Opinionsmässigt är man märkligt stabila, men på en låg nivå. Till synes helt oberörda av de strömningar som skett inom alliansen mellan moderaterna och centern. Tidigare när det gått utför för moderaterna så har det nästa alltid gynnat Folkpartiet/Liberalerna, så icke den här gången. Nu var C inte bara huvudalternativet utan också enda alternativet för besvikna moderatväljare. Under mandatperioden har alla månadsutfall för L legat inom intervallet 4,5 – 5,8 procent se figur nedan:

Sedan drygt ett år tillbaka (mars 2016) har röret varit ännu smalare, mellan 4,8 och 5,6 procent. De nitton senaste mätningarna har alltså inte varierat mer än 0,8 procentenheter. Om man lånar verktyg och terminologi från teknisk aktieanalys, så ser man tydliga motståndsnivåer. (Jag vet att jag ger mig ut på statistiskt djupvatten nu och jämför äpplen med päron, men se det som ett resonemang och inte som en vetenskaplig metod). Då kan man fråga sig vad som händer när partiet någon gång bryter igenom någon av motstånden – uppåt eller nedåt. Det skulle kunna vara ett tecken på att något är på väg att hända. Jag skulle i alla fall om jag vore partiledning bli riktigt orolig om jag en månad kom under 4,5 procent och ta det som ett tecken på att något riktigt allvarligt är på väg att hända. Och omvänt finns det ingen uppgång att jubla över så länge den inte når minst nivån 5,9 procent men det skulle jag å andra sidan se som ett tecken att något positivt kan vara på gång. Vi får se.

Liberalerna verkar ha väldigt svårt att attrahera nya väljare. Den tidigare förankringen i organiserade grupper av tjänstemän, akademiker, småföretagare, frikyrkliga m.fl. finns inte längre. Istället säger sig partiet vara ett idéparti, men ett sådant utan en relevant och engagerande berättelse om framtiden klarar sig knappast hur bra Jan Björklund än debatterar aktuell sakpolitik i TV.

Detta var också något som Birgitta Ohlsson sköt in sig på. Nu blir det dock ingen partiledarstrid på Landsmötet, eftersom Birgitta Ohlsson dragit sig ur. Det var nog ett klokt beslut av Ohlsson eftersom hon har fler motståndare inom partiet än verkliga vänner. Hon har genom åren byggt en egen krets samtidigt som hon bränt broar till andra grupper och handen på hjärtat kändes även hennes berättelse väl tunn.

Nu får vi dras med Björklund ett val till. Men blir det fortsatt mediokra resultat i röret så är hans tid utmätt. Vilka är då förutsättningarna för att han ska spränga sig ur, bli en hulk, få en effekt som tillägg till sitt efternamn eller något annat som tecken på en extraordinär prestation? De är nog ganska små skulle jag vilja sig säga. Men de finns. Därför kan det finnas skäl att ägna Björklunds ledarskap några rader – hans styrkor och hans tillkortakommanden. Men det får anstå till ett kommande blogginlägg.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Recension ”Nu – strategisk improvisation för effektiv kommunikation”

Kommunikations- och PR-branschen växer. Men det är sällan det kommer intressanta böcker av svenska författare som tar upp det branschen gör och levererar. Diskussionen när det gäller verktyg, processer och metoder är egentligen ganska torftig. Därför är Jesper Falkheimers och Katarina Gentzel Sandbergs nya bok välkommen, ”Nu – strategisk improvisation för effektiv kommunikation”. Falkheimer är professor i strategisk kommunikation och Gentzell Sandberg är senior partner på Gullers Grupp.  En teoretiker och en praktiker slår sina huvuden ihop och resultatet blir en intressant, välförpackad och lättillgänglig bok. Detta även om själva utgångspunkten kan ifrågasättas och att det blir lite väl mycket vattentrampande på slutet.

Författarna utgår från vad de kallar ”strategisk improvisation”. Precis som de själva påpekar är detta något av en självmotsägelse, att agera strategiskt kräver planering medan improvisation är något som sker utan förberedelse i nuet.  Men trots det vill de med denna paradox lägga grunden till en ny tankemodell för kommunikation. Lyckas man då få ihop det? Håller konceptet boken igen? Nja – inte riktigt skulle jag vilja säga. För budskapets skull kunde man lika gärna kallat modellen ”improviserad kommunikation”. Men det är klart, då hade förpackningen inte blivit lika spännande, uppmärksamheten mindre, min och andras nyfikenhet säkert inte alls väckt på samma sätt.

Författarna grundar i välbekant omvärldsanalys, det förändrade media- och kommunikationslandskapet där vi gått från masskommunikation i väl kontrollerade kanaler till mer komplicerade och oöverblickbara strukturer. Med författarnas ord har vi gått från ett modernt till ett senmodernt samhälle. Det moderna dominerade förra seklet. Det var industrisamhällets logik, från ax till limpa, linjära strukturer. Affärsmodellerna inom kommunikationsindustrin byggde på åtskillnad mellan professionella avsändare och de många mottagarna samt ett linjärt arbetssätt med analys, planering, genomförande och utvärdering.

Det senmoderna är mera komplext. Digitalisering och globalisering; ständiga förändringar; nätet river gränser och kraven på snabb respons ökar; avgränsning mellan sändare och avsändare otydlig; professionalism och auktoriteter av olika slag ifrågasatta; kommunikationen allt mer integrerad med annan verksamhet, blir något för alla hela tiden. Strukturerna flyter med mer specifika individuella val och ökad osäkerhet. I detta medie- och kommunikationslandskap passar, enligt författarna, inte längre kommunikationsindustrin traditionella affärsverktyg. Planer blir inaktuella innan de ens hinner antas, ligger och samlar damm istället för att vara de styrinstrument som var avsikten. Istället måste kartan ritas om och situationsanpassas för varje tillfälle. Strategisk improvisation är svaret, enligt författarna.

Man snuddar vid managementteorins utveckling, att den redan i slutet av förra seklet var där kommunikationsteorin är idag. Och visst, till exempel Richard Normann beskriver i boken ”När kartan förändrar affärslandskapet (Liber 2001)”, hur en ny affärslogik växer fram, där den gamla värdekedjan ersätts av en värdestjärna, där aktörerna ständigt förändras, interagerar på nya sätt och i nya kanaler, hur begreppen producent och konsument luddas till i ett mer komplext värdeskapande. Men stämmer det verkligen att kommunikationsbranschen ligger efter?

Är det inte så att kommunikation alltid har haft en större eller mindre dos av improvisation i sig? Och att det just därför blivit extra viktigt att agera strategiskt med struktur, framförhållning, planering och förberedelser? I alla fall om man jobbat inom politiken så är detta mycket tydligt. Många politiker har på ett excellent sätt bemästrat situationsanpassning, utan att ens veta om ordets existens.  Men ju mer komplex omvärlden blivit, så har behovet av stöd från professionella kommunikatörer, planering och verktyg vuxit. Vad är mediaträning och kriskommunikation annat än utbildning i och förberedelse för situationsanpassning?

När planer samlar damm beror det inte på att vi måste improvisera hela tiden för att planering blivit obsolet, utan på att planerna är dåliga. Och egentligen är detta inte heller författarnas budskap. De talar om både-och-organisation som absolut inte innebär ”att rutiner, strukturer och ramverk ska kastas överbord”.

I den modell man introducerar, lånad från musikens värld, skriver man om komposition (ramverk), interpretation (tolkning) och situationsanpassning (improvisation). Kommunikationens motsvarighet till musikens komposition kan vara affärsidén, verksamhetsplanen, varumärkesplattformen, budskapsplattformen, konceptet, kommunikationsstrategin eller kommunikationsplanen (sic). Man skriver också om vikten av kompetens och professionalism. Tänk en person som sätter sig vid pianot och improviserar, utan elementära förkunskaper så kommer det utan tvekan att låta förfärligt.

Jag kommer att tänka på Hasse Alfredson. För nära trettio år sedan läste jag en intervju med honom i Veckans Affärer, i en sommarbilaga om management. Det gav mig en aha-upplevelse när han underströk att kreativitet och improvisation kräver ordning och reda. Han berättade att han och Tage (Danielsson) m.fl. i AB Svenska Ord hade bestämda arbetstider, dagliga rutiner och jobbade med att utveckla strukturerade processer och metoder – för att kunna vara roliga och spontana på scen.

Det nya medie- och kommunikationslandskapet ställer krav på nya insikter, verktyg och metoder. Det ökar säkert också kraven på snabb respons, improvisation, att fånga bollen i flykten och passa vidare. Men det minskar inte behovet av planering och framförhållning. Så vad är då nytt under solen? Förutom att boken var välskriven och kul att läsa. En ny förpackning skulle jag vilja säga – och det är ju så konsulter brukar göra.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Kartlägg de opolitiska tjänstemännen i regeringskansliet – hur de har agerat i fallet Transportstyrelsen.

Hur hanterade regeringskansliets opolitiska tjänstemän informationen om att generaldirektören Maria Ågrens beslutat om avsteg från gällande lagstiftning? Idag ligger fokus helt på hur centrala statsråd och statssekreterare hanterat informationen och framförallt hur och i vilken utsträckning de informerat varandra. Men regeringen borde avkrävas en mer fullständig redovisning av hur informationsflödet gått i hela regeringskansliet.

Säpos förundersökningsprotokoll erbjuder en fascinerande läsning av naivitet och godtrogenhet hos höga tjänstemän inom Transportstyrelsen inkluderat generaldirektören. Men det är också tydligt att många visste precis vad det handlade om. Några försökte verkligen göra något, som internrevisorn. Andra såg till att friskriva sig genom att se till att besluten fattades så högt upp som möjligt. Mest frapperande är de stora bristerna i den ursprungliga upphandlingen. Inte minst därför att ansvariga tjänstemän uppenbarligen inte visste vad de handlade upp. Det var en skrämmande okunnighet om vilka registeruppgifter man förfogade över och genom upphandlingen outsourcade. En tjänsteman beskrev problemet som att man inte visste vad som var hemligt, eftersom även det var hemligt (sic).

Säpos förundersökning handlar om tre beslut som generaldirektören tagit under perioden maj – aug 2015. De finns med i förundersökningsmaterialet och alla tre har en rubrik som inleds med ”Beslut om avsteg från gällande lagstiftning……” Rubriken är stor och tydlig. Den går inte att vare sig missa eller missförstå. Maria Ågrens förklaring till att hon trots allt skrev under, var att hon trodde sig ha det utrymmet. Att de lagar det gällde skulle ge möjlighet till sådana avsteg. Hon trodde således att besluta om avsteg från gällande lagstiftning inte var olagligt. Hon är inte själv jurist. Trots detta konsulterade hon inte sin chefsjurist för att diskutera denna tolkning, utan förlitade sig på de tjänstemän som hanterade ärendet. Maria Ågren talar dock troligen sanning men har varit oförlåtligt naiv och slarvig, vilket hon också fått ta konsekvenserna av.

Maria Ågren börjar inse allvaret när Säpo i ett brev i november rekommenderar Transportstyrelsen att vidta omedelbara säkerhetsskyddande åtgärder. Men hela vidden av problematiken förstod hon inte förrän hon träffade Säpo den 1 februari 2016. Då insåg hon att hon också måste informera regeringskansliet. Vid det här laget måste hon rimligen ha insett det olagliga i att göra avsteg från lagen. Därför är det extra intressant hur regeringskansliets tjänstemän hanterade den informationen.

I protokollet står inte vare sig när regeringskansliet informerades, under vilka former informationen överlämnades eller vilka som var mottagarna. I protokollet står att MÅ pratat med tjänstemän på departementet. Det handlar om tjänstemän i plural, alltså kan man dra slutsatsen att informationen getts på ett möte i departementet och rimligen har det inte skett så långt efter mötet med Säpo – alltså troligen i februari 2016.

Regeringens version har varit att statsrådet Anna Johansson varit ovetande. Informationen ska ha stannat hos hennes statssekreterare Erik Bromander (som ju lägligt nog redan tidigare fått sparken av andra skäl). Det står dock inget i förhörsprotokollet om att statssekreteraren närvarat på mötet med Maria Ågren. Med största sannolikhet handlar det om ett möte med opolitiska departementstjänstemän. De frågor jag ställer mig är hur dessa tjänstemännen hanterat informationen, förutom att delge statssekreteraren. Konstitutionsutskottet bör i sin granskning klarlägga vilka tjänstemän som var närvarade på detta möte och hur de hanterade informationen från Maria Ågren. För mig är det helt otroligt att inte åtminstone ansvarig enhetschef och departementets högsta juridiska tjänsteman, expeditionschefen, snabb fick tillgång till informationen (om de inte rent av deltog på mötet). Lika otroligt är att de inte snabbt utredde de faktiska förhållandena. Detta leder mig fram till nästa fråga, kunde expeditionschefen verkligen acceptera att statssekreteraren inte informerade statsrådet om att det begicks lagbrott som hotade rikets säkerhet i en av våra myndigheter. Detta verkar helt orimligt, expeditionschefen är ju ansvarig för att allt i departementet sker lagenligt.

KU måste absolut i sin granskning inte bara titta på de politiska ledningarnas agerande. Man måste också klarlägga hur informationen har hanterats av regeringens opolitiska tjänstemän – inte minst av alla de höga jurister som det kryllar av i regeringskansliet. Först när detta är gjort går det att rätt bedöma vad som är sant och vad som är falskt om när och hur de politiska ledningarna informerades samt om och hur de agerade.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Historien ger Nyamko Sabuni rätt

Insikten om hur rätt Nyamko Sabuni hade börjar sprida sig. I början på juni kom SvT m.fl. med nyheten att antalet könsstympade kvinnor i Sverige ökar kraftigt och troligen är mångdubbelt fler än vad som uppskattats hittills. Några dagar senare kom nyheten att trycket på den nationella stödtelefonen för hedersvåld ökar kraftigt och att experterna bedömer att det som kommer fram bara är toppen på ett isberg.

Visst kan de här problemen ha ökat med den kraftiga flyktinginvandringen på senare tid men huvudsakligen handlar det om en situation vi haft i flera år. När Nyamko Sabuni som minister och chef för Integrations- och jämställdhetsdepartement (2006 – 2010) uppmärksammade unga (och för den delen också äldre) kvinnors situation i flera av våra invandrartäta förortsområden så var skepsisen utbredd, förnekelse alternativet för många som borde veta bättre och ifrågasättandet norm.

Nyamko Sabuni hade redan innan hon blev minister föreslagit obligatoriska gyn-undersökningar i skolan för att kartlägga och motverka problemen med kvinnlig omskärelse. Som minister drev hon under hårt motstånd fram en lagstiftning mot hedersvåld. Hon uppmärksammade problemen med unga killar som agerade poliser när kvinnor bröt mot de normer för klädsel, uppförande och umgänge som rådde i området där de bodde. Hon startade arbetet mot våldsbejakande extremism.

Det var min uppgift att som statssekreterare i Integrations- och jämställdhetsdepartement driva de processer som skulle omsätta Nyamkos tankar och insikter till praktiska åtgärder, lagar och regler. Jag minns det motstånd vi mötte, ibland segdraget formellt för att begrava förslag och undvika åtgärder, ibland mer oförblommerat på tidningarnas kultur- och debattsidor eller i TV:s debattprogram.

Jag minns alla de docenter och doktorer som hävdade att våra utredningar och kartläggningar inte var tillräckligt forskningsbaserade och därför inte kunde ligga till grund för åtgärder; alla de politiska med- och motståndare som menade att vårt prat bara gynnade Sverigedemokraterna; alla de kulturjournalister som förlöjligade analyser och förslag; alla de jurister (inte minst så kallade höga i justitiedepartementet) som menade att befintlig lagstiftning mer än väl räckte för att hantera de problem vi trodde fanns; alla de kulturrelativister till vänster som menade att vi inte kunde pådyvla nytillkomna svenskar västerländska värderingar; alla de partiledare i Alliansen (inklusive vår egen) som tyckte att Integrations- och jämställdhetsdepartementet mest var ett ”pain in the arse” och därför efter valet 2010 beslöt att stänga butiken och flytta Nyamko till en underordnad roll i utbildningsdepartementet.

Nyamko sa i en intervju härförleden att historien kommer att ge henne rätt. Det tror jag vi är många som är övertygade om. Hoppas bara att ökade insikter och mer kunskap innebär att fler också vågar vidta aktiva åtgärder. Att fler politiker, myndigheter och kommunala förvaltningar vågar lämna sin bekväma plats på läktaren och ursäkter i stil med ”vi vet för lite”, ”det är för besvärligt”, ”vi har inte tillräckliga resurser”, ”det är för farligt”, ”vi måste ha respekt för att människor är olika” etc.

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Opinionskrönika juni 2017

Förändringarna i maj månads ”C2S poll of polls” är små, för att inte säga marginella, i förhållande till läget i april. Jag skrev i förra månadens krönika att vi nu sannolikt går in i ett lugnare skede efter de dramatiska förändringarna för främst M och C tidigare i vår. Så blev det också. Men en siffra rymmer en hel del dramatik. För första gången noteras Mp under fyra-procent spärren. Även om förändringen i förhållande till förra månaden är liten måste det vara mycket bekymmersamt för miljöpartisterna. Det såg ut som man planat ut strax över fyra procent efter det tidigare raset. Men nu frågar man sig, var ligger golvet egentligen?

Alliansen är nu återigen marginellt större än de röd/gröna. Men efter SD:s utspel tidigare i veckan kan man fråga sig om den tävlingen betyder något längre.  Paula Bieler klargjorde i SvT:s Agenda att det inte alls är säkert att man släpper fram Anna Kinberg Batra som statsminister om inte Sd aktivt får medverka i regeringsförhandlingarna. Så där sprack en illusion som inte minst Jan Björklund levt med ett tag.

Han har envetet hävdat att om Alliansen blir större än de röd/gröna så ska det bildas en Alliansregeringen. Detta utan att egentligen förklara den reella skillnaden mellan om Alliansen är några mandat större än de röd/gröna i förhållande till om man är något mandat mindre. På något avgörande sätt påverkar inte detta styrkeförhållandena i riksdagen. I bägge fallen skulle Alliansen bli en minoritetsregering som behöver stöd antingen från Sd eller från vänster för att få igenom sin politik. Då är det mer logiskt att som M och Kd hävdat, att förutsättningarna för en Allians-regering bör prövas i bägge fallen och då finns det egentligen ingen anledning att vänta till efter valet. Då räknade man självfallet med Sd:s passiva stöd, men det måste även Björklund gjort i sitt alternativ.

Men nu är allt detta historia. Sd har klargjort att man vill vara med och leka. Man kommer inte bara att agera nickedocka i ett statsministerval. Spelplanen har blivit helt förändrad. Jan Björklund kommenterade det nya läget direkt i Agenda. För första gången var han logisk rakt igenom och gick realistiskt igenom alternativen. För Liberalerna är förhandlingar med Sverigedemokraterna uteslutna. En Alliansregering är fortfarande förstahandsalternativet, men om detta inte går är han beredd att pröva en regeringsbildning över blockgränsen. För detta fick han skit i en del av högerpressen. Där lutar man sig hellre åt Sd än söker mer konstruktiva och hållbara lösningar.

Det är just det politiska spelet som dominerar mediabilden av Alliansen för närvarande. Politikens innehåll kommer helt i skymundan. Nu har leken ”vem tar vem” i framtida regeringsbildningar kompletterats med ”vem tar makten” i Moderaterna och Liberalerna. Moderaternas ledarkris accelererade i går när tunga kommunalpolitiker krävde hennes avgång. Jag ifrågasatte i min april-krönika om hon ens kommer att leda sitt parti i nästa val. Det blir allt mindre troligt. Det som möjligtvis räddar henne, är att de fotogallerier av möjliga ersättare som presenteras i tidningarna är föga upphetsande. Fast nu såg jag att tidigare försvarsministern Mikael Odenberg börjar dyka upp bland porträtten. Det kunde ju bli lite livat.

Idag gjorde Liberalerna ett försök att komma igenom med lite sakpolitik. Fokus låg på EU där nu partiet ställer sig bakom kommissionens förslag om en social pelare. Men Jan Björklunds presskonferens spolierades av att länsförbundet i Uppsala samtidigt gick ut med att han borde ersättas av Birgitta Ohlsson som partiledare. Det är en självklar demokratisk rättighet för ett länsförbund att nominera vem man vill till partiledare. Men tajmingen. Finns det överhuvudtaget någon internkommunikation att tala om i det partiet när man inte kan samordna sig bättre.

Alliansen kommer att dö sotdöden om inte sakfrågorna kommer fram. Man vann valet 2006 på ett genomtänkt och genomarbetat politiskt program. Men nu handlar det mest om personer och konstellationer, om förtroende och icke-förtroende. Möjligen med undantag för Centerpartiet som presterar en lång rad debattartiklar i olika ämnen och det ser ju också ut att betala sig.

Här hade jag tänkt sluta, men så kom också SCB med vårens partisympatiundersökning. Det är alltid intressant att jämföra min ”poll of poll” med SCB:s siffror. Inte för att SCB skulle vara ett rättesnöre. Den är lika mycket en opinionsundersökning som alla andra, men den har ett större urval än de enskilda mätningarna och enligt dem själva så anstränger man sig med nästan alla medel – telefon, webb – för att nå fram till de intervjupersoner som hamnat i det slumpmässiga urvalet. Det bör dock påpekas att trots detta så har man ett bortfall på 46,4 procent. Så här faller jämförelsen ut:

Skillnaderna är små. Huvudsakligen ligger de inom den så kallade felmarginalen. Men när det gäller de två partier där förändringstrenderna varit som starkast under våren, moderaterna och centern, är de lite större. Nedgången för Moderaterna och uppgången för Centern bekräftas och är dramatisk även i SCB:s mätning men siffrorna blir något mer modesta. Detta stämmer med min erfarenhet. SCB är något mera konservativt när det gäller att fånga trender och förändringar än de andra mätningarna. Vad som ligger närmast sanningen är svårt att veta. Men min kvalificerade gissning är att trenderna är lite starkare än vad SCB kommer fram till. Det finns fler rörliga väljare i bortfallet än i de man når fram till. Moderaterna har nog anledning att vara ännu lite mer bekymrade, och centerpartisterna har anledning att jubla lite mer.

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint

Etableringsreformen – blev integrationen bättre?

Jag var som statssekreterare hos integrationsminister Nyamko Sabuni ansvarig för att ta fram etableringsreformen 2010 som i grunden förändrade integrationspolitiken i Sverige. Vår medarbetare Catharina Bildt, som var sakkunnig på departementet, har i Samhällsvetarpodden utvecklat sin syn på hur Arbetsförmedlingen lyckats med det uppdrag man fick att genomföra reformen efter att riksdagen antagit regeringens proposition. Lyssna gärna. Catharina levererar en kompetent och nyanserad analys, https://soundcloud.com/akademikerforbundetssr/etableringsreform

Jag har med anledning av detta uppmanats att reflektera över om etableringsreformen blev som vi tänkt. Egentligen känner jag mig inte riktigt mogen för ett sådant bokslut. Jag håller på att skriva om integrationsfrågorna och känner att mina tankar är i en utvecklingsprocess. Dessutom har jag en del kunskapsluckor om vad som hänt de senaste åren. Jag håller på att läsa i kapp men är inte riktigt framme än.

Men med detta sagt bidrar jag gärna med nedanstående preliminära och något spontana reflektioner:

  • Reformen har inte lett till en radikal förbättring av integrationen i Sverige. Den har heller inte gjort det sämre. Men en bättre strategi hade varit att steg för steg med mindre omfattande reformer utveckla det tidigare systemet. Det är alltid riskabelt med stora systemskiften.Jag tror att arbetslinjen kunnat stärkas också med ett utökat ansvar för arbetsförmedlingen – eller ännu hellre fristående lotsar – men med bibehållet kommunalt huvudansvar. Det var för mycket socialt omhändertagande tidigare, för lite krav på medverkan och prestation i etableringsinsatser. Men som Catharina påpekar i podden avvecklades nu det sociala stödet nästan helt. Samtidigt tappades också kopplingen till den Kommunala Vuxenutbildningen (se nedan).
  • Men med detta sagt så var vi medvetna om att allt inte blir rätt från början. Det är väl få stora reformer i Sverige där det byggts in så mycket utvärdering och uppföljning. Vi insåg att vi inte löst alla problem i och med propositionen. Det var viktigt att med erfarenheter och nya insikter kunna utveckla systemet.
  • Det var fel att lägga huvudansvaret på Arbetsförmedlingen. Det var dock ett oavvisligt krav från moderaterna för att de överhuvudtaget skulle gå med på en reform.
  • Jag tror fortfarande att LOTS – systemet var rätt tänkt. Men genomförandet blev katastrofalt.
  • Arbetslinjen blev för strikt. Det är fel tänkt att det ska gå att klara sig på svensk arbetsmarknad utan att ha studier i nivå med grundskolan bakom sig – ens i enkla jobb.
  • Betydligt fler i etableringsuppdraget borde hänvisats till den kommunala vuxenutbildningen. Istället har Af upphandlat flera kurser på grundläggande nivå och byggt upp ett parallellt system. Om detta har jag skrivit i Dagens Samhälle. Finns också ett svar från Håkan Sörman och min kontrareplik. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kommuner-smiter-undan-viktig-integrationsfraga-10996.
  • Etableringsreformen var inte dimensionerad för det höga flyktingmottagandet som vi fick 2013 – 2015. Det fanns egentligen ingen chans för Af att fylla på med kompetenta etableringshandläggare i den utsträckning som behövdes. Både av rekryteringsskäl och att anslagen inte hängde med. Som det också sägs i podden ökade antalet inskrivna per handläggare kraftigt. Å andra sidan hade inget annat system klarat denna anstormning så mycket bättre – allra minst det gamla med kommunerna som ansvariga. Detta måste man ta hänsyn till när effekterna utvärderas.
  • Glappet mellan ersättningssystemen – asylersättningen och etableringsersättningen gjorde mig oerhört frustrerad. Ersättningen så länge man är asylsökande betalas ut varje månad i förskott medan vi var väldigt angelägna om att etableringsersättningen skulle betalas ut i efterskott baserad på närvaro i de etableringsaktiviteter som bestämts – precis som lön. Resultatet blev ett glapp där kommunerna ibland blivit tvungna att gå in med försörjningsstöd. Att vi inte lyckades lösa glappet höll på att stjälpa hela reformen. Men med år av utredande, prestige, förhandlande mm som lagts ner på en reform gick det bara inte att lägga ned och säga ”det bidde inget”. Jag tycker nog det trots allt var rätt att i det skedet lägga fram propositionen men jag hade också förhoppningen om att det så småningom skulle gå att hitta en vettig lösning på den i sammanhanget lilla skitfrågan.
  • Etableringsreformen bygger på ett system med permanenta uppehållstillstånd. Efter att individen fått sitt uppehållstillstånd skrivs hen in i etableringsuppdraget, som är två år och syftar till en etablering i Sverige – i jobb eller i studiemedelsberättigad utbildning. Personer med tillfälliga uppehållstillstånd har helt andra drivkrafter – man måste hålla flera dörrar öppna, blir mer splittrade etc. Man kan också fundera på om det är rimligt att lägga ner så stora etableringskostnader på personer, som det är tänkt ska återvända till sina hemländer om ett par år. Om min syn på permanenta respektive tillfälliga uppehållstillstånd har jag skrivit i en tidigare blogg, http://bloggen.c2s.se/2016/03/lagforslaget-om-tillfalliga-uppehallstillstand-ar-riktigt-dalig-politik/

Christer Hallerby

FacebookTwitterLinkedInTumblrGoogle+EmailPrint